Föräldraskap i teori och verklighet

Innan vi fick barn fanns längtan med i många år. Vi hörde till dem som var öppna med det, och jag minns att tröstande, fina vänner sa att det var så orättvist att vi inte kunde få barn – vi som skulle bli såna fantastiska föräldrar. Det var rart sagt, och vissa ögonblick kan jag tänka att det är sant. Vi är just de föräldrar våra barn skulle ha, och ibland är vi helt oslagbara. De bästa liksom. Och så andra stunder, rätt ofta, känner jag mig allt annat än fantastisk. Som när sonen – precis som varenda gång på affären frågar efter (men inte får) mynt och jag vill gå in och svära på butiksägarens kontor över att de ställer såna skitsaker precis vid kassan.

20131204-114004.jpg

Den där bilden tog jag för ett tag sen efter ännu en diskussion vid kassan med sonen. Jag får beundra hans hopp och tålamod. Han får alltid nej, ändå fortsätter han fråga varje gång. När jag tog bilden tänkte jag mig inte att den skulle illustrera ett blogginlägg om föräldraskap. Snarare något om giriga butiksinnehavare. Men så läste jag dagens blogginlägg av Petra Krantz Lindgren, med ett exempel som handlar om just dessa leksaksmaskiner. Det fick mig att skämmas lite över mina tjuriga reaktioner vid kassan, för jag håller så med denna kloka kvinna. Barns känslor ska inte förringas. Varken stora eller små barn ska behöva höra att ”det är är inget att bry sig om”, ”det där du gillar är bara skit” eller ”så där ska du inte känna.” När jag är i harmoni med mig själv är jag en bra förälder och vän i fråga om det. Riktigt fantastisk faktiskt. Men när jag är feberöm, stressad, ledsen, sårad eller bara stå-i-kassan-trött så brister jag alldeles för lätt och kallar leksaker och musik för skit utan att tänka in vad det gör mitt barns eller andras känslor.

Jag tycker fortfarande att det är skitsaker och barnlurendrejeri i de där montrarna. Men känslorna de väcker hos barnen kan mycket väl vara desamma som dem jag får när jag ser detta i affären. Så nästa gång jag hör sjuåringen fråga ska jag tänka på hyacinter först. Och kanske på allergi sen. 😉

20131204-114208.jpg

Tack och lov har jag ingen allergi mot den sköna doft som just nu omger mig här hemma. Men jag är överkänslig mot en del andra saker.

Bea – mitt namnsdagsbarn

Idag har min låtsaskompis namnsdag. Beatrice. Bea.

Så heter hon, min huvudperson i första (och enda utgivna) romanen Väntrum. Hon som började som en bild i mitt huvud, en bild av en person i ett väntrum. Skrämmande, hoppfulla dörrar. Hotfull tystnad, drömskt småprat.

Jag lärde känna Bea, hon blev till medan jag skrev, tog färg av mina tankar, känslor och erfarenheter men gick sina egna vägar. Som romanfigurer gör om man ger dem utrymme. Jag saknar henne, och skulle vilja gratulera henne på namnsdagen med en kopp te och en lussebulle.

Du som känner Bea och tyckte om Väntrum, tipsa gärna andra om boken nu i julklappstider.

20131202-172413.jpg
Bea i Liselotte Svelanders och Peter Nykvists gestaltning. Huvudpersonen i romanen Väntrum (Cecilia Ekhem)

Paketmånad

Nu kommer de vanliga inläggen blandas med kalenderluckor. Sen förra advent har jag (som sagt?) klurat på om det kunde gå att göra en julkalenderbild med klickbara luckor. Det jag inte kunnat lösa är att hålla diktluckorna borta från den vanliga bloggen. Så mina bloggläsare får stå ut med att det kommer dyka upp en dikt om dagen här, och diktläsarna får finna sig i att landa mitt i bloggen. 😉 Och de som tycker det är överkurs att klicka på luckor kan vänta till kvällen då jag publicerar dagens diktlucka på Ekhemmanet.

Livet just nu handlar mycket om att lära mig hantera min rätt snålt beskärda del av ork. Både igår kväll och i förmiddags förbrukade jag mer än jag egentligen hade (skedteorin är en omständlig men mycket träffande beskrivning av hur det är att ha mer begränsad kraftdepå än andra), så nu ligger jag i kökssoffan timme ut och timme in.

20131201-170327.jpg

Här låg jag också tidigt imorse, och lät soffan bli fond för en paketkalender till barnen. De senaste åren har de fått ett litet paket varje söndag i advent istället för småprylar varje dag. Jag gillar paket och älskar julkalendrar, men tycker inte så värst mycket om småprylar. När (nåt av) barnen var i pusselålder var det perfekt med 24 paket innehållande pusselbitar, men nu är den tiden förbi. Så i år blir det fyra bonuspaket åt dem var i december. Godingtösen sa idag att ”då är det ju en riktig adventskalender!”

Igår höll jag mig hemma från en tradition som jag helst inte vill missa. Kyrkans missionsauktion där alla inkomster går till EFS-kyrkans utlandsarbete/mission/bistånd. Jag skickade med mitt vanliga bidrag: ett auktionslotteri. Man auktionerar ut något som funkar som lotter och sedan dras en vinnare som får den cellofanprydda högvinsten. Käre maken berättade att flera av mina små simpla majsburkar inbringade 500 kr/st. 🙂 Fina pengar till gott ändamål.

20131201-171810.jpg

Dan före julkalenderdan

Imorgon är det dags för lucköppning. Första december. Första advent. Första luckan i diktjulkalendern som har växt fram under en längre tid.

Välkommen till sidan http://cecilia.ekhemmanet.se/julkalender om du vill följa med på en liten diktresa i december.

20131130-161001.jpg

Och om du provar öppna nån lucka för tidigt blir det pinsamt. 😉 Felmeddelandet kommer automatiskt när man hamnar på en ännu ej aktiv sida. Men så värst pinsamt är det väl inte.

Föräldrars tid med barn

Larmrapporter innehåller ibland viktiga sanningar som får mig att tänka till, som bekämpningsmedel i vindruvor. Där var det just Naturskyddsföreningens larm som fick mig att sluta köpa vindruvor. Sen finns det andra larm som börjar som något och slutar som något helt annat. Som detta med föräldrars samtalstid med barn. Föräldrar talar bara med sina barn några minuter om dagen har det stått i åtskilliga artiklar – och nu även i yoghurtpaket.

20131128-091223.jpg

En rapport från SCB ligger till grund för de här sanningarna. Som inte är särskilt sanna. Också i rapporten står det att de minuter som föräldrarna i studien har angivit att de samtalar med sina barn är minuter med enbart samtal. Alla samtal som sker samtidigt som man gör något annat finns inte med. Då tycker jag det är BRA att siffran är låg. Jag tycker det inte verkar riktigt naturligt att sätta sig ner med sitt barn vid ett konferensbord och samtala. Och jag tror de allra flesta föräldrar samtalar med sina barn vid matbordet, i bilen, vid bakningen, efter sagoläsningen, vid pysslandet, till musiklyssningen, under promenaden. Det tror jag blir naturliga samtal och viktiga möten mellan barn och förälder. Också utan yoghurtaskens charadspel. För om Yoplait hade läst SCB:s rapport istället för att bar hänvisa till den så skulle de ha förstått att charader inte räknas in som samtal i statistiken. Hur roligt man än har tillsammans.

Fikarum och blogghållplats