Efter en del morgnar som varit för tjatiga, var det läge att bryta mönster. Inslag av gnäll och tjat och suckar mellan förälder och litet barn ger en för oharmonisk start på dagen. Så idag fick det bli harmoni.
Mängder av tända ljus, julsånger och godisfrukost för dem som ville ha. Harmoni är bra också för mig, som har en del att smälta efter ett läkarbesök. Och ska man öva i förtröstan så är en försmak av advent att rekommendera.
Det har hittills varit en helg med stora upplevelser varvat med vila. I fredags mötte jag en god vän vid tåget och efter Astrid Lindgren-spel och fika med barnen drog vi på oss finkläder och åkte för att lyssna på Sarah Dawn Finer.
Det var ett hotell i stan som hade ordnat ett unikt koncept med fin fyrarättersmiddag kombinerat med intervju och konsert med Sarah Dawn. Det kostade, men smakade helt fantastiskt. I alla bemärkelser. Vi satt nära scenen, såg och hörde allt och åt otrolig mat. Och om jag jämför mitt mående med den förra SDF-konserten i april så märker jag att febern och värken är lindrigare nu. Den är fortfarande too much, särskilt efter såna här utflykter, men definitivt inte så illa som då.
Så blev det en eftereuforisk och huvudvärkig lördag med vila inför nästa unika ljusögonblick. Sundsvallsidén Lyslördag. Trogna bloggläsare känner igen att jag skrivit om det tidigare, och att jag sörjde att jag var för sjuk för några timmar på stan förra året. Nu klarar jag det. Kunde gå omkring lite med sonen och sedan vänta in ljuset på det helt mörka torget. Först när alla lampor är släckta märks det hur mörkt det egentligen är. Sång av fina körer, en fantastisk operaröst och en inte lika imponerande röst som sjöng signaturmelodin, Stad i ljus, samtidigt som alla adventsljusen i stadskärnan tändes upp. Men oavsett sångare så blir jag rörd varje år jag får uppleva detta. Som en adrenalinkick när den ståtliga granen vi stod under, i mörkret, plötsligt tändes upp under refrängen till Stad i ljus.
Granen är dessutom en gran jag sett på en älskad plats ända sen jag var barn. Nu avslutar den sitt liv med att förgylla advent för många.
Huvudet berättar att det var ganska slitsamt att stå ute i blåst och kyla igår, så idag blir det vila stora delar av dagen. Just nu väldigt stillsam, när min pratglade morgonkompis sover hos mormor. Det är väldigt sällan som han har sovit borta, så det känns tomt. Och lugnt. 😉
Inte förrän jag blev mor till ett svart barn har jag riktigt börjat tänka på vilken betydelse det har hur vi sätter etiketter på varandra. För det gör vi. Sätter etiketter, beskrivande ord på dem som ser ut, tror, lever, rör sig eller gör annorlunda än vi själva. Som om jag är den objektiva varianten av människan och alla som inte är som jag ska beskrivas utifrån mig själv. Som om de är avvikande. Jag har funderat länge på varför jag inte kan kalla min son färgad eller mörkhyad. Det har funnits ett instinktivt motstånd mot de orden, men jag har inte kunnat formulera varför. Men nu tror jag att jag börjar landa i något och formulerade mig just om det på min diktarena.
Jag kallar dig inte färgad
– för du är inte en korrigerad variant av mig.
Jag kallar dig inte mörkhyad-för jag vill inte vara normen, definitionen som beskriver dig.
Som en avvikelse.
Jag kallar dig svart och mig vit
– inte för att det beskriver exakta nyanser, men för att det gör oss mer jämlika. Vi definierar oss själva. Som vi är. Inte i jämförelsen.
Den senaste veckan har frågan blivit tydligare, när två personer jag mött har gjort sina varianter av definitioner.
Först en person som helt verkat ha missat att n-ordet inte är ett neutralt ord och använde det som ett beskrivande ord vilket som helst. Ordet kom upprepade gånger efter att vi talat om när hen skulle beskriva någon med samma hudfärg som min son. ”Du kanske menar att han var svart” räckte för att en insiktspolett skulle trilla ner.
Sen en person som jag inte känner och som sa ”Jaha, A, är det din son? Han som är….”
Tystnad. Jag fick aldrig höra exakt vad min son är, men kände definitionen, och kanske t om n-ordet hänga i luften.
Ja, vad är min son? Danskungen. Spellevinken. Mysproppen. Filosofen. Familjefantasten. Schyssta kompisen.
Det finns massor av sätt att beskriva båda våra barn, men det ena skulle aldrig beskrivas utifrån sin hudfärg. Åtminstone inte i vår del av världen.
Det är nog svårt att vara svart i Sverige också utan att bli påklistrad en nedsättande etikett som vita människor använder bara för att de tycker sig ha rätt till det, för att de vill provocera eller som vid ett av veckans möten – för att de har missat rätt många decennier av språk- och människosynsutveckling.
Våra barns händer.
Marken har sen igår morse varit täckt av ett tunt lager kristall. Julstämning. Novemberljus.
Snö. Så efterlängtad. Jag längtar efter mycket snö. Lätt och skottvänlig. Bara min kropp återfår kraft och tillfriskningstakt. Nu marinerar jag den i julstämning och en röst som jag ser fram emot att få höra live igen. Ser fram emot är för vagt. Toklängtar är ordet.
Från julskivan Winterland, Sarah Dawn Finer.
Ibland kommer upplevelser som fyller kroppen, som gör en uppslukad på ett sätt som får annat att blekna. Som gåvan att bli bjuden på jazzkonsert extra allt med en nyupptäckt drömröst.
En fantastisk kväll som, eftersom den inträffar under en inte riktigt så fantastisk vecka hälsomässigt, kräver mycket vila både före och efter. Då är det skönt att låta sig uppslukas av något som får tiden att gå, kroppen att vila och framtidsoron att pausa. Grey’s Anatomy.
Jag har fått låna alla säsonger av en kompis. Finfin gåva också det. Relationer, dramatik, liv och död, kärlek och medicin. Tänk om jag också kunde få svaret på det medicinska mysterium som är jag.
I senaste avsnittet av Radiopsykologen handlade det om ältande. Om att fastna i tankebanor som tar energi. Känns det igen?
När vi möter varandra i samtal om tankar som fastnat och och stör, är det lätt att ge råd som Ole i Sällskapsresan. (”Du, ikke tänk mer på det där nu.”) Ord som går ut på att ”tänk inte mer på det så försvinner det” eller ”det där ska du inte bry dig om”, men såna råd är ganska verkningslösa eftersom de inte kommer åt problemets kärna, utan liksom vill lägga en färgglad filt över bekymren och lura dem att det är natt. Mina bekymmer brukar vara betydligt smartare än så. Och det som har tendens att jäsa försvinner inte i mörkret. Snarare tvärtom.
Skön jäsdeg från en annan november.
De tankar som hamnar i loop i mitt huvud rör oftast samma typ av frågor:
– Hur något jag sagt eller gjort landat i någon annan. (Dvs, tycker nån att jag är dålig?)
– Hur det någon annan sagt eller gjort landat i mig. (Dvs, jag upplever mig bortvald, dömd eller förminskad.)
– Hur andra kan göra val som helt strider mot mina värderingar. (T ex att uttrycka sig på sätt jag upplever som elakt, tyckas se ner på andra, förneka sina fördomar, smutsa ner någon annans glädje.)
När jag ställer mig själv frågan, ”det här som du grubblar på, vad gjorde det med dig?” så är det oftast en hjälp att komma vidare. Att ta fram känslorna i ljuset och försöka förstå mig själv. Ibland går det. Ibland kommer loopen tillbaka. Men då vet jag också att den kommer försvinna igen, och att jag eventuellt vet lite mer om mig själv när den gjort det.
Den här tiden tänker jag på Lydia. En flicka som blev till när vi ännu var tre i familjen och bodde i lägenhet, granne med en vän som målar fantastiska tavlor. Mellan henne och mig föddes en idé om en barnbok. Vi pratade oss fram till en grovskiss över manuset och delade sedan upp skrivandet och målandet så att hon målade och jag skrev. Resultatet blev en adventskalender i bokform, en berättelse om Lydia, en flicka som skulle ha kunnat bo granne med oss där i höghusen.
Det var inget förlag som nappade tyvärr, så boken finns inte att köpa i bokhandel (med de där öppningsbara luckorna som vi drömde om), men i samband med min illustratörs bröllop tryckte jag upp en enkel variant av Vänta Lydia!. Inga luckor, men samma berättelse och ett uppslag för varje dag i december. De kvarvarande exemplaren ligger här hemma i en adventslängtande hög. Om någon vill köpa en bok i adventspresent så ska jag se till att få iväg den till gula postlådan två hus bort. Läs mer på Ekhemmanets (gamla) hemsida, eller på Facebook.
Detta med att ha en familj är mitt livs största lycka, och något som jag unnar alla andra. Inte den här familjen förstås. Den är bara min. 😉 Men tryggheten att leva med några som älskar en i allt unnar jag alla.
Andra relationer i livet är ibland bökiga eller oklara. Just nu hamnar jag lätt i grubblerier över människor som på olika sätt har valt bort, eller om de kanske funderar på att välja bort mig eller det jag står för. Ibland krass verklighet, ibland misstankar som kanske är fel men ändå tar kraft. Då är familjen en förankring. En vila från såna tankar. En oas jag önskar alla som längtar. Längtar ur ett rum av ensamhet, eller ett rum av brustna familjerelationer.
Förutom envis feber och för dagen också en portion uppgivenhet:
Då är nog detta det skönaste hindret.
Som jag har längtat.
Nu är den här. Hyacinten. Ynklig just nu, men snart till stor glädje. Frisk och stark och väldoftande.
Kanske är det en spegel. Mig själv jag vill se i den lilla löken. Ynklig och färglös sen länge. Men kanske förändrad med tiden. Jag hoppas.
Jag frågade blomsterförsäljaren vad blomman behöver för att blomma fort. Vatten och värme.
Tänk om det fanns så enkla recept också för sjuka människor.