Ikväll somnar jag mer harmonisk. Efter att ha fyllt på med påminnelser om goda höstminnen, tänt många ljus och sett andra löften om att älskade hösten är här. Oavsett hur jag mår och vilket humör jag är på så kommer vännen höst troget.
Det är skönare att inte vara arg, men inte finare, trots att det är de harmoniska bilderna vi helst visar upp för andra. Och kanske helst ser? Så här kommer de.
Mer i vila med mig själv, men ännu mer omgiven av förkylningar. En hostande liten kärlek skallrar i rummet intill, och gör mig nog sällskap i sängen snart. Och om man ska vara vaken till ljudet av skrällhosta så är det en fördel att inleda hyfsat harmoniskt.
Ibland drabbas jag av vrede. Kan inte sluta tänka på sånt som går mig emot. Fastnar i tanken på människor som jag upplever väljer bort mig. Som låter bli att uppmuntra mig på de sätt som de vet är viktiga mig. Som möter omtanke med tystnad. Som har förväntningar på mig men inte ger något tillbaka.
Vreden är inte behaglig. Den bryter ner och leder inte framåt. Men den berättar något om mig. Mitt mogna jag vill gå till botten med mig själv och reflektera över varför jag blir så arg. Vad det är i andras agerande som sticker vassa nålar i min självbild. Och varför det gör ont. Mitt omogna jag säger ”jävla idioter som inte kan bete sig som folk”.
Jag somnade arg igår. Medan jag tänkte på ett bibelord i Efesierbrevet. Att inte somna arg.
”Låt inte solen gå ner över er vrede.”
Jag somnar inte osams med dem jag älskar, men ibland med dem som egentligen inte står mig nära men som av någon orsak stör mig. Jag somnar osams med min sjukdom som först blev bättre men nu blommar ut värre igen i och med en förkylning. Jag somnar osams med febern som tvingar mig att ställa in resor och aktiviteter som jag längtat hett efter eftersom de skulle berika mig själsligen. Jag somnar osams med min hysteriska vilja att göra skillnad för andra och det ideella uppdrag jag tog på mig just innan jag blev sjuk, och som jag gör mitt bästa att klara fastän det tar oerhörd kraft. Jag somnar osams med framtiden efter ett besök på jobbet som var fullt av glädje och vilja att komma tillbaka men lämnade hopplös eftersmak eftersom jag är sämre och inte alls kan veta när jag kan jobba igen. Och jag somnar osams med Paulus som skrivit såna galna råd. Han hade väl inga barn. I så fall borde han ha förstått att det är helt bortkastat att ge uppmaningar med ”inte” i. Hjärnan förstår inte inte. Säg hur jag ska bli av med vreden istället. Och febern. Dumma Paulus.
Just nu välkomnas Barack Obama efter att ha landat i Sverige och skuttat ur flygplanet. Här hos mig har han varit sedan länge. Som väggprydnad.
Obama i Sverigesoffan.
Kangan köpte vi i Kenya i samband med Obamas installation för snart fem år sedan, när vi själva nyss hade landat för att ta emot vår son och lillebror. Han som liksom många andra små pojkar kallades Obama av okända vuxna som ville ge en fin komplimang. Det var stort i Kenya att välkomna en amerikansk president med kenyanska rötter.
Obama i Kenyasoffan. Foto: Mikaela Lindholm.
Det borde inte vara, men är stort att en svart man är en av världens mäktigaste personer. Svart för att hans ena förälder var det, inte vit fastän hans andra förälder var det. Det säger en del om vår bild av svarta och därmed av Afrika. I väntan på nyhetssändningen från Arlanda sändes en reklamfilm som handlade om att genom Vi-skogen ”plantera ett träd i Afrika”. Flera gånger den senaste veckan har Ramlösas reklamröst berättat att de ”ger en liter vatten till Afrika” för varje liter sålt vatten. Reklamen får mig att inte vilja höra talas om Vi, att inte dricka en enda droppe Ramlösa.
Det är inte på något sätt positivt med reklam som handlar om att ”ge till Afrika”. Det befäster den totalt onyanserade bilden av Afrika som en på alla sätt behövande kontinent. Detta ensidiga synsätt tillhör inte den tid vi lever i, och ändå förmedlas den både i vardagssamtal, reklam, media och skolböcker. SOS Barnbyar eldade på den här brasan med en skrämmande reklamfilm i julas, och jag förutsätter att det inte är sista gången pengar samlas in med barnbilder som vi aldrig hade godkänt om det var vår eget land som skulle visas upp. Land ja. Den gigantiska kontinenten Afrika omtalas som om den vore en liten stad med enhetlig befolkning och likartade livsförhållanden. När vårt Nairobi nämns handlar det nästan uteslutande om slum och brottslighet, en sned förenkling av en huvudstad med tre miljoner människor och många framgångsrika entreprenörer.
Artikeln om den bild av Afrika som sprids i skolorna var föga förvånande men ändå upprörande. Vad är det som gör att vi inte bytt ut 1800-talsglasögonen mot en nyanserad, frisk och jämlik syn? Nyss talade en av SVT:s korrespondenter om att amerikaner inte kan skilja på Sverige och Schweiz. Tänk, jag tycker det är ett futtigt problem när jag tänker på att väldigt många missat att Afrika är en mångfacetterad kontinent och inte en liten by med fyra hyddor och en get.
Inte långt från där vi bor finns ett gammalt sågverk. Det som Vibeke Olsson gestaltat i sina fina romaner om Bricken. Jag tänker ofta på Bricken. På hur livet var här för dryga hundra år sen. När också barn måste arbeta för familjens uppehälle. När den som gick med feber eller förlorade en hand måste arbeta ändå.
Strax innan jag blev sjuk blev jag fotograferad av lokaltidniningen vid en gammal lagerbyggnad. Artikeln handlade om fastan, om att bryta mönster som binder en, om att finna stillhet i vardagen.
Imorse efter att ha kört lilla barnet till skolan tog jag mig dit igen. Tillbaka. Med bilen eftersom det krävs en frisk kropp för att kunna kalla sträckan för promenadavstånd. På den gamla bilden i telefonen låg snön på marken. Februari 2012. På dagens bild lyser höstsolen på glesa grästuvor. September 2013. Tiden går framåt, fastän den ibland tycks sträva bakåt. Kanske går den runt. Som en cirkel. Som armbandet som följde med mig tillbaka och som talar om livet. Som det var, som det är, och kanske – som det ska bli.
När jag skrev om att jag fastnat för Drop dead diva fick jag tips om Orange is the new black. Jajamen, jag fastnade och nu har jag betat av även den i Netflixsoffan. Det är utmärkt att fastna för serier med många avsnitt eftersom det får mig att få mig att stå ut med soffläget. Och Orange is the new black fängslade också mig.
Livet i fängelset är oerhört nedbrytande och segregerat enligt den här serien, och i en scen säger en av internerna till huvudrollskaraktären ”Låtsas att det är 1950 så känns det lättare.” Ett råd som det går att ha nytta av också i livet utanför galler, för ibland får den strukturella rasismen mig att tvivla på om jag verkligen bor i 10-talet.
På lördagens morgon rullade vi hemifrån med vårt nya hem på släp. En helg i vacker miljö med kyrkan. Så mycket enklare det känns att vara med som ofrisk när sängen och prylarna finns med. Och när det är möjligt att gå undan och vila när som helst, och se himlen genom husvagnsfönstret.
Eller havet genom ett annat fönster.
Människor i olika åldrar, olika livssammanhang och olika slags band till varandra. Men trots olikheten en enhet. En del av den kristna kyrkan. Ljus i mörkret.
Vi missade lyskvällen i stugan, den fina traditionen då sommaren vinkas farväl när kusten lyses upp av mängder av ljus. Men en lyskväll i miniatyr kunde vi ordna själva med medhavda marschaller. Och andra slags ljus på stranden. Stora och små. Unga och gamla.
Ibland uppstår oväntade möten på oväntade platser. Några minuter med en person som inte är en nära vän, men blir det för ett ögonblick. För att själar möts och förståelse föds i frågor som berör båda parter. En sån stund fick jag imorse. Som balsam för en kropp som inte tycks orka jobba med att tillfriskna just nu. Som bränsle till tanke och dikt.
När jag hämtade barnet från hans nya skola, min gamla, tog jag honom med på andra sidan vägen från parkeringen. Till en liten stig som mina fötter vandrade fram och tillbaka under tre barndomsår. Vi gick där och jag berättade:
”En gång i tiden gick här en flicka intill de här träden. De var mindre då, och flickan var sju år.
Nu är den flickan vuxen och går på samma stig med sitt andra barn, sin pojke. Nu är han den som är sju år och går i samma skola. Den flickan hade aldrig kunnat föreställa sig att hon skulle bli mamma och gå här med sitt eget barn. Nu gör hon det.”
– ”Mamma, det där lät som Astrid Lindgren. Det lät som en saga.”
– ”Men det är alldeles sant!”
En vän som rensar ur sitt barndomshem gav mig en fyrtioårig läsning. Femina från 1973.
En artikel om adoption som gör det tydligt att vissa saker inte förändras. Skillnaden är bara att när någon idag vill låta påskina att adopterade barn inte är egna barn så gör de det utan citationstecken. Som om det vore sant.
På jämställdhetsfronten har det dock hänt en del på fyrtio år.
Och idag förstår de flesta att det varken är sanningsenligt, respektfullt eller underhållande att framställa svarta människor från okända kulturer som kannibaler. De flesta? Jag hoppas det. Senast igår blev jag varse om en modern barnbok ”för de yngsta” som beskriver färgen svart med en bild på en svart person som dammsuger. Och en bildtext om svart arbetsskratt. Är det tänkt att (de vita) föräldrarna ska fnissa åt ”skämtet” över (det vita) barnets huvud? Eller att barnet ska få en bild av svarta människor som några som arbetar utanför systemet?
Plötsligt var köket fullt av sensommartecken av det oaptitliga slaget: röda fruktflugor. Som om de hade chartrat ett flyg med destination Ekhemmanet Kitchen Beach och landat alla samtidigt.
Fram med ett par små glas och en flaska gammal fruktvinäger som borde ha slängts förr, men nu istället fick nyttjas tillsammans med en skvätt diskmedel.
Och nu är det dags för äckelmagade att blunda. Eller förresten. Inte blunda, då kanske man kan råka ta sig en klunk. Men det kanske är så gott att man vill drunkna i det. Eller kan tusen flugor ha fel?
