Alla som kämpar

Morgonen föddes med tanken att det är så många som kämpar, som sliter i livets olika strider. Så många som nästan drunknar i längtan efter kärlek, efter barn, efter framtidstro. Så många som kämpar för en drabbad anhörig, som tampas med egen sjukdom, med arbetslöshet, missbruk, förtvivlan eller en alltför krävande vardagskamp.

Så många som kämpar att det är ett mirakel att jorden fortsätter snurra, och människorna fortsätter andas hur tungt det än är vissa dagar. Till dig som kämpar, ung eller gammal, en tankens guldmedalj och en flaska växtnäring till ditt hoppets frö.

Ur tanken på huvudkudden kom en dikt. Till dig som kämpar.

20130614-093410.jpg

Till dig som kämpar

Så länge du slitit
och burit din kamp
den som just du fått att bära.
Och fast det finns många
som delar din väg
är det svårt att släppa nån nära.

De kallar dig stark
de som sluppit din lott
men själv bär du skörhetens kläder.
Du ser att du inte
har haft något val
och får uthärda oavsett väder.

Du är inte stark
men du kämpar ändå
för att livet ger stunder att hoppas.
Och när stormarna lagt sig
ska du sen kunna se
att framtidens frön ska få knoppas.

Cecilia Ekhem

Kenyaflagga och blomstertid

Igår vajade den kenyanska flaggan mot en blå himmel vid vårt hus.

20130613-141115.jpg

Den 12 juni 2008 beslutade domstolen i Nairobi att vår son verkligen var vår. För första gången på drygt sju månader kunde vi visa hans ansikte på bloggen. En vecka senare fastställdes beslutet och vi kunde förbereda för hemresa.
Den 12 juni 2008 gick vår tös i Svenska skolan i Nairobi, och firade inte skolavslutning med sin klass i Svartviks skola. Men mormor kunde gå dit och berätta för glada vänner att vi snart skulle komma hem.

Idag är vår dotter så stor att inga föräldrar är med på avslutningen. Men jag åkte dit och smög in ändå, och fick höra fantastisk solosång. Stolt mor, som sen medicindopad tog mig till nästa avslutning. Den allra sista i sitt slag. Barnen sjöng så starkt och härligt, men både vemodet och regnet hängde tungt i luften. Jag satt där på medhavd stol och önskade att jag hade kunnat och fått vara kalasfixare också idag. Då skulle jag ha ordnat ett storslaget farväl till skolan och dess historia, och den personal som har funnits där för våra barn i vardag och glädje och sorg.

20130613-142324.jpg

Blommor då och nu

Idag är det ingen kalasdag, utan en sjukhusdag. Just nu har jag ett par timmars paus från provtagningar och passar på att vila hemma i soffan ett tag tillsammans med en sång som både jag och minstingen har nynnat mycket på sen nationaldagen. Kents Sverige. Jag brukar lyssna på originalet och på Glada Hudikteaterns gråtversion, men hittade nu en ny pärla. Allt med Sarah Dawn Finer är pärlor på mitt nyfunna halsband.

Så avlägsen vintern verkar just nu, när tösen och hennes vän ägnade en lång stund att plocka en så fin bukett till mig. Kärlek! Och snart sommarlov. Imorgon sjunger dottern Adele till vännens komp på skolavslutningen. Jag utreder mentalt möjligheten att smyga in och lyssna på dem innan det är dags för skolavslutningen som jag bävar för. Den när sonens skola, som vi ser från köksfönstret, stängs efter nästan hundra år eftersom en skola med bara åttio barn inte anses kunna hålla på sikt. Än är inte alla hinder avklarade för att det ska kunna bli en friskola om nåt år, så det blir en märklig dag imorgon. En sommardag då samma slags sommarlovsblommor blommar som för hundra år sen. Och en plantering stängs på obestämd framtid.

20130612-123555.jpg

Två år på ett bräde

Idag har jag lagt mina mynt, de begränsade, och två års födelsedagar på ett bräde. Med gott om medicin och god hjälp gick det att genomföra ett kort kalas för gossen och hans lilla, fina förskoleklass. Om några dagar skingras de för vinden, men idag kunde de promenera med sin goa lärare de hundrafemtio metrarna till vårt hus. I flaggstången hängde Ida, och bokstaven på hennes mage gav tillsammans med två små uppdrag vägen till skatten. Tio fantastiska barn var med på noterna och så fina med varandra att det knappt går att tro sina ögon. Jag satt på en stol som en övermogen Madicken, och de satt vid mina fötter och sjöng för full hals de Astrid Lindgren-visor som kom på tal. Min mamma stod för bullarna och markservicen och affären hade lagat resten. Sockerdricksträdet blev enkelt till när en hink med läskflaskor ställdes vid foten av äppelträdet. Jag är så innerligt glad att det gick att genomföra. Som den kalasmamma jag är har det känts tungt att det, pga sjukdom, gått två år sen förra temakalaset. Men med enkla medel, Astridfantasi och god hjälp gick det att samla hela klassen innan skolan stänger och de börjar på olika skolor till hösten. Glad!

20130611-142117.jpg

20130611-142156.jpg

Efter 1,5-timmaskalaset tog mormor med sig blivande sjuåringen på shoppingtur, och storasyster är på vift på sitt håll. Själv ligger jag nöjd och vilar. På SVT sänds en fin och jazzrik dokumentär med Georg Riedel, som har gjort den mesta av musiken från Astrid Lindgrens filmer. Musik som våra barn känner väl och jag hoppas att jag nån gång ska få sjunga med barnbarn. Förmodligen var det här det sista Astrid-kalaset som våra barn gick med på, men om jag får bli både frisk och mormor/farmor så kommer jag nog inte kunna hålla fingrarna borta. Och så kan jag ju välja tema till mina egna kalas också i framtiden. 😉

Sänkta axlar åt mänskligheten

Det blommar och grönskar för fullt i vår trädgård. Rabatterna som var exemplariska när vi köpte det här huset är fyllda av sånt som själv har valt att växa där. Maken som är den som är intresserad av att vårda trädgården rensar nån gång per år bort allt ogräs, men det kommer glatt tillbaka. Jag hör talas om andras krigföring mot maskrosor och kirskål, om nybyggda trädäck och inställda resor för att huset ska renoveras från alla ändar. Visst längtar jag efter att nån ska bygga min skrivarstuga, dränera runt vårt hus, bygga en frisk altan, göra en glasveranda mot havet, köpa en ny toasits och renovera alla skruttiga rum. Men nån bor inte här, det är vi som bor här. Och vi är bättre på att sänka axlarna än att hålla ordning på torpet.

Kanske är det en annan version av ”surt sa räven”, men jag tror det är ett hållbart förhållningssätt. Inte bara med tanke på klimatet. Visst kan trädgårdspedanter och fastighetsspecialister förfasa sig, men jag tror betydligt fler familjer har gått sönder av för höga krav än det är hus som har rasat ihop på grund av för lite renovering. Dessutom skulle krav på ett perfekt hem göra livet som sjuk outhärdligt. Så jag försöker välja att se det vackra i det som är. Det går inte alla dagar. Men för det mesta tycker jag detta är vackrare än det tillrättalagda.

20130610-132256.jpg

Välriktade gåvor

Både igår och idag har jag fått gåvor som varit välriktade, med innehåll som visar att den som givit gåvan ansträngt sig för att träffa rätt. Och rätt blev det. Tröstegodispåsen som en granne och vän la i postlådan igår innehöll exakt mitt favoritgodis. Blå salmiakfiskar och halvmjuk saltlakrits.

20130608-151408.jpg

Och idag ett första möte AFK (away from keybord) med ännu en bloggvän. Hon kom med både sig själv och delar av sin familj, och en annan godispåse, fylld med exakt de tesorter jag tycker om.

20130608-151755.jpg

Omsorg med finess. Oj så det uppskattas! För även om presenter inte är en nödvändighet så är presenter som införskaffats med omsorg om mottagaren något alldeles särskilt att få.

Återuppleva

20130607-170136.jpg

I slutet av april sjöng Sarah Dawn Finer särskilt för min dotter sin hjärtefyllande låt ”Med dig vid min sida”. Till bilden som togs efteråt har vi glatt oss åt det minnet och åt en otrolig konsert. Igår fick tösen en liknande bild med Sarahs vän Gina Dirawi. Jag ser på den bilden och gläds åt ett betydelsefullt ögonblick som jag inte var med om men har fått uppleva genom bilden, berättelsen och de lyckliga ögonen. Fina stunder ska återupplevas så ofta som möjligt. Som Sarah Dawn Finers konsert. Igår sändes Jönköpingskonserten på P4. Eller delar av den, antar jag. Annars fick sundsvallspubliken en dubbelt så lång konsert. Hurra! 🙂

Lyssna: P4 Live med Sarah Dawn Finer 20130606 20:06

Sveriges radio påstår att det här är en kod som ska bädda in ljudet. Den är nästan 20 rader lång och ger inget bättre resultat än en helt vanlig länkning. Det finns viss utvecklingspotential skulle jag vilja påstå. Nog borde public service kunna ha med några bloggare med i sina paneler.

På ytan semester

Läsa en bok i skuggan.
Ligga i sängen tills hungern tvingar upp en.
Dricka blåbär mixade med yoghurt till frukost.
Ligga i skuggan i hammocken och känna solen i handflatan.
Vila utan att bli störd.

Nog kan det tyckas som semester, men jag kan inte riktigt njuta av det utan tar det som medicin. Familjen är iväg och firar en älskad student långt borta. Jag ville så gärna vara med, men skulle inte orka med mer försämring. Så nu tar jag tillfället att vila maximalt. Säng, hammock och soffa och stillsamma steg däremellan. Vilket passar bra eftersom hälsan inte visar sig från sin mest optimistiska sida. Så jag aktar mig från att lägga ut bilder som dessa på Facebook. Det skulle ge alltför många onyanserade gillningar. Jag gillar inte det här. Jag vill vara nån annanstans. Nån annan. Nån som inte bloggar oavbrutet om hopplös sjukdom. Nån som är ytlig, positiv och äppelkäck.

20130607-143831.jpg

20130607-145059.jpg

20130607-144643.jpg

20130607-145154.jpg

Jag tänker varje dag att
imorgon ska jag inte skriva om min jäkla sjukdom imorgon ska jag inte skriva om min jäkla sjukdom imorgon ska jag inte skriva om min jäkla sjukdom imorgon

så kommer imorgon och jag tänker att imorgon ska jag inte skriva om min jäkla sjukdom

Fikarum och blogghållplats