Lägg din summa i Ekhemmanets insamlingsbössa (se detaljerad instruktion), skicka ett bevis på det via mejl (ekhemmanet@ekhemmanet.se) eller SMS (0760477740) och ange namn och adress dit boken ska skickas.
Musikhjälpens insamling ger via Radiohjälpen barnen i världens slumområden rent vatten.
Decemberglädje är att damma av gamla videofilmer. Barnen och jag myser framför brasan och julkalendern från 2000. Ute är det riktigt kallt. Välkommet på febriga kinder, och kyligt i huset så att örontermometern nästan tror att jag är frisk. Men nu ökar värmen.
Också inombords blir det varmt och gott av mysigt barnprogram. Ronny & Julia gick när vår förstfödda var knappt två år. Nu gläds vår förstfådde åt att se berättelserna om Ronnys uppfinnarfamilj och Julias musikerföräldrar.
Idag mår jag sämre efter att ha tänjt på gränserna igår (läs: kört lite bil, legat i en annan soffa och ätit vid ett annat bord). Då är det extra välkommet med något som tar tankarna från hopplös sjukdom. Och om jag kan kombinera det med att samla in nån extra peng till barn som saknar rent vatten så är det förstås ingen nackdel. Jag hoppas att flera känner sig sugna på att bidra med en peng – t ex via Ekhemmanets insamling.
Om du vill skänka 50 kronor gör du så här:
– Öppna insamlingsbössan.
– Skriv in ditt mobilnummer i rutan.
– Klicka i 50 kr
– Tryck på röda knappen Skicka
– Öppna SMS:et du får tillbaka
– Skriv detta svar: OK50 Ekhemmanet
– Skicka svars-SMS:et och 50 kronor dras till Musikhjälpen på din telefonräkning.
– Krama om dig själv från mig
Man kan också önska låtar och därigenom skänka motsvarande summor. Jag har varsin låtönskan till mina älskade. Idag slog jag på radion precis när önskelåten till dottern spelades. Själva önskningen lästes inte upp så det kan förstås ha varit till nån annan, men jag tror inte det. Min motivering handlade om att allra vackrast är denna sång när jag får höra min dotter sjunga den. The call med Regina Spektor, från Narnia.
Så här såg det ut i studion när just den låten spelades. Alldeles nyss läste jag i rutan att oftare än varje minut dör ett barn i världen pga förorenat vatten. Hur många barn har dött sen du vaknade?
Dessa sköna programledare ger en bild av Sverige som jag trivs med och känner hopp inför.
Kodjo, Gina och Jason Bild: Sveriges radio
Just nu rapporteras det från Nairobi, denna fantastiska och ändå så sorgliga stad. Där lyxbostäder ligger granne med slumkvarter där det är svårt att föreställa sig att någon kan bo. Ändå bodde vi där, alldeles nära, i åtta månader. I hus med ungefär svensk standard. Lyxkvarter.
Vattenhämtning i Kawangware (2009), ännu ett slumområde i Nairobi
Som bekant är jag inbiten P1 och P2-lyssnare, med rätt mossiga låtar på mina Spotifylistor. Men nu kommer P3 att få chansen. Med härliga programledare drar Musikhjälpen igång, med ett temat som berör mig personligen. Rent vatten till barnen i slummen. I Nairobi bodde vi granne med Kibera och jag tror att alla vi adoptivföräldrar tänkte tanken att så här hade våra barn kunnat växa upp. Jag har sett Musikhjälpens filmer från just Kibera och en dikt blev till.
Allting är mitt – med tankar hos Musikhjälpen
Inget jag äger, men allting är mitt
vattnet i brunnen som torkat
de trasiga skorna i barnets hand,
bördan hos den som har orkat,
maten som saknas i överflöd,
de trånga och dragiga skjulen
värmen i människors blickar och skratt,
drömmar och hopp inför julen
Mitt i mitt eget, men del utav allt
med händer beredda att skriva
ögon som blundar men tvingas att se
hjärta med uppdrag att giva
Det är ganska vanligt att en hobbyförfattare som jag får höra att ”när du får Nobelpriset så…” Det är förstås ett skämt som förmodligen har en dold innebörd som handlar om att ”jag tror på dig som författare”. Men det skämtet faller inte i god jord hos mig för det känns som ett raljerande både med skrivandet och med Nobelpriset. Jag tror inte det finns en enda nyutslagen författarknopp som tänker på litteraturpriset. Det som ges till författare som under lång tid och på många plan gjort skillnad. Vi som inte ens lyckats ta oss förbi den gigantiska muren till Förlagslandet har helt andra drömmar. Att nå ut till en större läsarkrets, att få ett slags erkännande att det vi pysslar med är litteratur som många bör läsa.
Igår fick jag ett erkännande som värmde det febriga författarhjärtat med en annan slags värme. Jag fick syn på det just när jag hade ramlat ner i en grop av trötthet över att både sjukvården och författarvärlden kräver att patienten/författaren har ork att kämpa sig svettig för att inte glömmas bort. Och så fick jag denna gåva och kunde kravla upp ur gropen. Oglömd.
Fotograf: Ralf Bergman. Fotat för en lite tramsig artikel i Aftonbladet under sjukdomstidens första veckor. I mars…
Den som vill köpa Väntrum i julklapp till någon bör beställa idag för att hinna få den till jul. Beställ i Ekhemmanets webbshop eller t ex via Bokus (som dock inte lovar att de hinner skicka den..) eller Adlibris som skickar också till grannländerna Finland, Norge och Danmark. Och om du kommer på det för sent kan du höra av dig till mig så löser vi det!
Det finns nobelpristagare som går spårlöst förbi, och så finns det såna som har betytt skillnad mellan liv och inte. Förmodligen har vi alla medicinpristagare att tacka för att våra förfäder eller vi själva överlevt. Eller blivit till. För mig är det Robert G Edwards som varit den mest livsavgörande. Utan hans upptäckter skulle inte vår familj ha sett ut som den gör. Tack Gud för Robert. Och för familjen. Som igår kallade varandra ”Familjen!” som Sunes pappa i det första avsnittet av Sunes jul som vi skrattade åt tillsammans. Ingen som genererat Nobelpris, men guldstunder.
Nu har feberhjälmen dragits åt hårdare efter allt tänkande och skrivande, så jag hasar ner på rygg i kökssoffan och ser vidare på Sunes jul. Och försöker hoppas på att nästa jul ska bli en frisk tid.
Bara jag är vaken. De två adventsljusen brinner för mig där jag ligger i kökssoffan under farmors gamla filt. Hyacinterna börjar slå ut och ska snart sprida sin doft. Julmusiken gör mig sällskap, liksom tanken på att jag har en familj som är min, som sover gott på övervåningen.
Ute ligger snön djup och vintervit, och det singlar nya flingor i gatlyktans sken.
Det låter som en perfekt adventssöndag, och är det på sätt och vis. Men ändå inte. Jag vaknar också idag upp sjuk, som varenda dag sedan början av mars. Det är just nu så svårt att stå ut med att inte ha fått varken diagnos eller behandling. Tröstlöst. Hopplöst. Att bli sämre efter minsta lilla försök att aktivera mig normalt. Skotta en liten, långsam stund. Handla mat. Följa de kulturutövande barnen på olika terminsavslutningar. När jag ägnar mig åt sånt får jag ta med i beräkningen att må sämre både under tiden och de följande dagarna.
Och just nu är det så svårt att stå ut med att beräkningen var rätt. Nån del av mig hoppas försiktigt att det just denna gång ska gå åt ett annat håll. Att jag ska upptäcka att jag orkar mer, mår bättre. Det gör jag inte. Vikarien på jobbet får förlängning och jag kommer allt längre ifrån både arbetskamrater och mitt uppdrag. Den dagen jag kommer tillbaka i arbete kommer mycket ha förändrats och det kommer att bli svårt att ta upp de trådar jag tvingades släppa i april. Jag kan gråta lika mycket över det som över att det verkar så ouppnåeligt att faktiskt komma tillbaka i arbete. Jag kan gråta världsliga tårar över att två presentkort på massage har gått ut och till spillo under sjukdomen, trots att jag hört av mig och försökt förlänga.
Andra tårar har handlat om att den som är sjuk måste kämpa så enormt för att få hjälp. Om jag inte själv driver på är det ingen som fortsätter utreda orsaken till min sjukdom. Det är som att patienten får skylla sig själv när läkarna inte kan fastställa diagnosen. Och nu kommer en tid när också läkare vill vara lediga. Jag är gärna ledig, men inte sjukskriven. Det är ingen ledighet att eftersträva. Inte ens i advent.
Det verkar som att en era är förbi. Så här lite bidrag har jag aldrig fått in när jag lottat ut min roman. Jag brukar få många mejl från kvinnor som delar med sig av sitt liv och berättar varför de hoppas få Väntrum. Till sig själva eller till någon som står dem nära.
Vad har hänt? Har bloggen ändrat karaktär och läsekretsen bytts? Har jag febrat bort alla barnalängtare som har följt min blogg? Och har det tagit slut på barnlängtansbloggare som längtar efter att läsa eller ge bort en av de få böcker som berättar hur det är. Jag är fantastiskt glad över den härliga läsekrets jag har och särskilt över er som troget kommenterar. Det betyder mer än jag kan förklara. Särskilt nu, denna sjukdomstid då de sociala kontakterna är begränsade.
Glädjen över läsarna är stor. Ändå är det sorgligt om det är så att den tid är förbi då barnalängtande medsystrar hittade stöd i att läsa just den här bloggen. Det var ju det som var hela motivet till att börja blogga.
Stefan Holm och Lotta Bromé har båda barn och ändå vet de inget om Astrid Lindgren. Carl-Jan som vi nyss hälsade på och Katarina Mazetti som är författare – och min novellsamlingskollega… Vart är vi på väg?
I På spåret-frågan om Ilon Vikland visade de båda lagen en pinsam aningslöshet. Så pass att jag halvseriöst upprörd måste blogga lite innan programmet är slut.
Igår kväll läste jag en av mina favoritböcker för sonen. ”Titta, Madicken, det snöar!” Illustrerad av Ilon. Det är en lång godnattsaga som jag har älskat sen jag var barn, och mamman hade svårt att hålla tårarna borta på flera ställen.
Madicken har feber. Tänk det hade jag glömt. Hennes sorg över att inte kunna göra det hon vill stack av igenkänning i mig. Och så sången som Lisabet får höra när hon blir räddad ur iskalla skogen. Blott en dag. Sån skillnad på den texten och Carpe diem-hypen. Som din dag så skall din kraft ock vara. Det är så. Fastän kraften känns slut ibland så går det. Ett ögonblick i taget.
I slutet av boken kommer de ord som sedan tio år tillbaka (först av längtan, sen av lycka) får min röst att brista: ”Det är skillnad på om det är två barn eller bara ett.” Och sonen som frågar vad ”skillnad” betyder. Förklara det den som kan!
Det är lätt att förstå varför jag längtat efter ett rött gammalt hus. Och en Alva (eller Rut) som sköter en del av markservicen 😉
Morgonte ur en av kopparna jag vann från Höganäs tidigare i år. Via en internettävling. Bara den som tävlar har chans att vinna.
I koppen finns mitt bästa te. En gåva i genren högvinst när käre mannen ringde hem från Stockholms Central och frågade vilket te jag ville ha och hur mycket. Kvitten och gute. Nästan ett halvt kilo 😉
Till teet har jag sällskap av Önska i P2 och en småhängig tedrickande gosse som är hemma idag. Dessutom skånsk pepparkaka efter smörgåsen. Jag har nyss också svarat på ett mejl från en skånsk journalist som ska skriva om min roman Väntrum i en lokaltidning. Tack vare att en vän hade tipsat om boken. Som förlagslös författare är det en vinst att ha såna vänner, som hjälper den lilla boken att nå fram i bruset. Som pratar om den, tipsar om den, bloggar om den, lyfter den. Tack!
Jag hoppas att fler vill göra detsamma, så jag får dra något namn ur julklappssäcken på söndag. Följ länken eller Ekhemmanet på Facebook. Tävla och vinn liksom!
