Vaken.
Jag somnade alltför sent igår och somnade inte om efter att ha vaknat före fem och sagt hej då till maken, som har ännu en lång arbetsdag i huvudstaden. Nåja, en natt med för lite sömn känns inte som nån katastrof när jag har legat ner den mesta tiden tre fjärdedelar av ett år. Och varje dag känner mig luddig och öm i huvudet.

Jag är ingen sovare. Lyckas ytterst sällan sova dagtid. Ibland när jag har haft riktigt hög feber, men knappt ens då. Jag tänker att kroppen egentligen borde få sova mycket mer än vanligt nu, för att orka en ständig temperaturförhöjning som känns som att den sliter på hjärtat. Känns som. I verkligheten tror jag att om kroppen krävde sömn så skulle jag väl somna när jag slappnar av och försöker.

Nu kunde jag inte, och lämnade lille nattvandraren som trängdes och la mig på den tomma sidan sängen närmast fönstret. Öppnade fönstret, och ligger nu här och andas in frisk och mörk höstluft.

Jag undrar hur grusiga de här mörka bilderna ser ut på en datorskärm. På lilla iPhonen syns de hyfsat. Och oavsett hur väl det syns så är utsikten skön. Ingen snö än. Tyvärr. Den välkomnar jag när den kommer, och sörjer redan nu den bästa motionsform jag vet, och inte kommer orka med den närmaste tiden. Skottningen.

På väggen skuggor.
Lampan. Den ännu inte borttagna gamla majblomman på fönstret (trots de fina tips jag fick för länge sen), och så Mumin.

Det är gosdjursdisco i skolan för sexåringen idag. Det gläder mig att få gå dit med en söt pojke och en gosig mumin istället för ett skelett eller monster. Nä, det här Halloweenandet har jag inga planer på att göra till mitt. Särskilt inte efter att ha fått påringning på ytterdörren en långfredag, och sen mötas av orden ”Bus eller godis?”

Idag gjorde den lilla promenaden till skolan mig ovanligt matt. För fastän matte sa åt på skarpen så var det en liten filur som ville följa med till skolan. Igen!

Hon går efter och jamar och jamar. ”Ja me’!” För hon vill också gå i skolan. Det har hänt flera gånger att hon väntar på mig på skolgården när jag har lämnat lillhusse. Idag ville hon inte följa med hem, utan skuttade omkring och lekte runt husen med mig efter. Ända tills en av de stora grabbarna kom. Den äldre katt som brukar hänga på skolgården 🙂 Då blev vår (dotters) kisse så rädd att hon stelnade. Och jag kunde plocka upp henne och bära hem henne igen.

Trött och överfebrig dag med extrem huvudvärk idag. Som blev ännu värre av den fina gråtfilm jag såg. Den som jag berättar mer om sen.

Och katten ville in och blev alldeles till sig när jag äntligen kom för att öppna.

I en kommentar lovade jag min läsare Christina att visa en bild på en dopgåva som både sonen och dottern har fått av min barndomsvän Signe med familj. Redan när barnen fick dem fanns det med gamla majblommor med kopplingar till vår familjs olika födelseår. Stort! Barndomsvännen har själv skrivit om majstången på sin blogg.

Kanske den som samlar på band i rosa eller andra färger skulle kunna göra något liknande…?

Idag tänker jag på röda bandet eftersom det är dags för tredje avsnittet av Jonas Gardells fantastiska och tunga serie Torka aldrig tårar utan handskar. Men först ska jag tänka på mig själv och läkarundersökningen som väntar i eftermiddag. En som inte skrämmer nu, tredje gången, när jag vet hur det går till. Däremot är jag livrädd för det som väntar om några veckor, just eftersom jag nu vet hur det går till och vilken skräckupplevelse det var förra gången. Jag gissar att nattens sömnsvårigheter har en del med den oron att göra.

En bit taggtråd skulle jag kanske kunna hänga på jackan för att symbolisera kamp och oro. Min egen, och än mer andras. En bit taggtråd med ett olivlöv från det lilla olivträdet här i fönstret. För att det finns hopp. Det finns hopp.

Den färgstarka hösten tänker jag mig så här.

Men bilderna i iPhonen berättar om fler färgskalor.

Det rosa bandet jag köpte hamnar inte på någon jacka. Precis som huvudpersonen i min nästa roman har jag svårt att hänga på mig en symbol för en kamp mot något viktigt. Jag skulle i så fall också vilja hänga dit band för så mycket annat. Odiagnostiserad sjukdom. Barnlöshet. Hjärnskador. Hiv/AIDS. Psykisk ohälsa och många andra av livets svårigheter. Så mitt rosa band hänger fint på orkidén.

Nu mörknar det, och jag har börjat tända stearinljusen. I tanken har jag redan tänt många andra för en älskad vän som idag tar farväl till en förälder. Också för sorgen skulle det kunna finnas ett band. Inte ett sorgeband som i äldre tider, utan ett band som berättar att sorgen är en del av livet och inte farlig att tala om.

Filmpremiär blev det. Fastän jag är sjuk klarar jag såna utflykter om jag står ut med pillerknaprande och försämringen efteråt. Den svåraste nöten är att hitta parkeringsplatser tillräckligt nära. Men den här filmen var värd att kämpa lite för.

Bitchkram.

Både titeln och knullscenerna (ursäkta ordet, men det var inte kärlek utan just detta som det handlade om) talade emot att detta skulle vara en film för hela kyrkan att gå på. Ändå satt vi där och fyllde upp säkert 80% av biosalongen.

Det var slutsålt, och salongen fylldes. Liksom kroppen. Av känslor kring den viktiga berättelsen och av välkända miljöer. Med mig hade jag egen och lånad trettonåring, och jag är glad över buskapet de fick med sig. Om att våga släppa fasaderna, sluta göra det som inte är bra för en och att hitta vem man är i sig själv.

Det var en speciell upplevelse att se en film där man geografiskt känner igen sig så väl. Sundsvall från många olika vinklar, och ett mycket kärt hus.

Vår kyrkas nyligen sålda sommargård, som bär så många minnen och känslor.

En av birollerna spelades förresten av en av Adam:erna som spelar huvudroll i Gardells otroliga Torka aldrig tårar utan handskar. Också det något som ger omvälvande minnen och känslor. Så det kändes speciellt att se honom där i ”vårt” hus.

I helgen har maken just kyrkliga uppdrag i en annan vacker gård och här hemma är vi fler febriga. Återigen känner jag mig som en orutinerad förälder som trodde att gossens korta stubin igår och i förrgår berodde på en utvecklingsfas. Men det visade sig vara sjukdom. Det har hänt förr. Första gången när tösen var två år och smittade förskolan med streptokocker eftersom föräldrarna inte fattade att hon var sjuk. Inte så lätt när kinkighet var det enda symptomet. Inte lätt att vara förälder. Men fantastiskt.