Lördagmorgon är Melodikryss med Anders Eldemans behagligt välbekanta röst. Det skulle vara en dröm att någon gång få lösa krysset vid en livesändning, men just nu är det en tillräcklig dröm att kunna sitta och kryssa ute i solen en liten stund utan att huvudet direkt protesterar.
En fråga i Ring så spelar vi fick tösen och mig att stordrömma om Zanzibar dit jag en gång vann oss. Nackdelen med att ha varit till ett så ljuvligt och avlägset paradis är att man liksom ”måste” tillbaka. Om ett decennium kanske…
En annan dröm var middag på vår sommarrestaurang, på (vanligtvis) gångavstånd från stugan. Den drömmen uppfylldes häromkvällen. Gott i flera bemärkelser.
Tack för alla varma och eftertänksamma kommentarer! Det är en dröm också att läsa dem!
Bara några meter från en väg där jag har åkt många, många gånger gömde sig den här skylten. Den talade så otroligt starkt till mig.
För tio år sedan hade jag en annan sjuk sommar. Utmattningsdepressionen. Den bröt ut just för att jag inte la märke till kroppens varningssignaler. Framför skyltarna växte ogräs som duktighetsgräs, måstebuskar och sorgetörnen. Ingen av skyltarna syntes tillräckligt bra bakom all sly.
Kroppens varningar handlade om sömnsvårigheter, minnesförluster, maktlöshet och en öm orospunkt mitt på bröstkorgen. De varningsskyltarna förstod jag inte då, utan fortsatte framåt tills vägen hade lett mig alldeles fel. Men ändå rätt, för de erfarenheterna hade jag inte velat vara utan, hur tungt det än var just då.
Det slår mig att en sjukdomsperiod inte enbart är en övning i tålamod, utan också en övning i hopp. Jag har kommit så lindrigt undan, ser jag när läser om de verkligt sjuka. I bloggar, brev och artiklar. Vänner och okända som inte vet hur snårig och svår vägen ska bli för dem. Eller till och med vet att de är på väg mot avsked vid en ändstation. Åtminstone för det liv vi känner till.
Så ohyggligt svårt jag har att föreställa mig just det. Hur hitta hoppet om tiden är utmätt? Jag tror att hoppet om evigt liv inte alltid skulle vara en hjälp, när det är här och nu jag vill leva. Så tacksam att få göra det. Tacksam att min sjukdom, hur oförklarlig den än är, bara verkar vara en avkrok i ett annars friskt liv. En allvarlig (men fullt botningsbar) diagnos avskrevs igår, och jag har fått sluta med medicineringen. Så glad jag är att jag redan börjat bli friskare när jag fick det beskedet. För diagnosen, som visade sig vara fel, och den omfattande behandlingen gav mig något när jag var som sjukast. Hopp.
Nu är det möjligt med korta och vilotäta promenader och jag föreställer mig att jag sakta men säkert ska orka mer och känna tyngden i huvudet ge sig av. Mental träning. Vid sidan av hoppövning och styrketräning.
Inga springturer i sikte, men väl en önskan om att komma i form. Improve my fitness. Hälsa hälsan välkommen. Så nu ska de små korta promenaderna mätas och dokumenteras. Och små bäckar få bli till en å. Så småningom.
Det kom en så fin kommentar från Moa. Det är alltid roligt när nya läsare börjar skriva hälsningar, eller gamla ger sig tillkänna. Det Moa berättar om Fru Skalman får mig att le, eftersom jag också känner mig besläktad med Skalman ibland. Vi läser mycket Bamse här hemma (enligt önskemål från en yngre familjemedlem 😉 själv tröttnar jag rätt fort på de där berättelserna) och jag kan känna igen mig i flera av Skalmans karaktärsdrag. Besserwisserdraget så väl som de plötsliga behoven av vila. Jag kan inte somna var som helst (även om jag under denna sjukdom faktiskt somnat mitt på dagen ibland), men nu när tillfrisknandet – förhoppningsvis – har börjat kommer tröttheten precis så plötsligt som om det var mat- och sovklockan som ringde. Men det känns snarare som en variant av biologisk klocka. Jag kan promenera tio steg och inte hinna tänka färdigt tanken ”Åh vad härligt att känna sig stark!” förrän väggen kommer och orken rinner ut omedelbart. Underlig känsla.
Igår kväll satt jag med på ett planeringsmöte i kyrkan, första gången jag provat sen i februari, och fastän tempen inte var särskilt hög så var jag helt slut i kropp och huvud efteråt. Som om hjärnan blev överhettad av att tänka en timme.
Matklockan har tyvärr inte varit ur funktion under sjukdomen, fastän motionsklockan har det i nästan ett halvår. Så jag skulle behöva ett gigantiskt skal att krypa in i när jag får världsliga bryderier och känner mig fetare och fulare än någonsin.
Långkalsonger och tunika som passar på oformliga kroppar. Bilden är tagen när jag hade varit sjuk i några dagar, och aldrig kunnat föreställa mig att jag fortfarande skulle vara sjuk drygt fem månader senare.
Idag går många till jobbet efter avslutade semestrar medan jag har vilodag igen. Orken är kanske på väg tillbaka, för igår orkade jag att träffa mina härliga bokläsarvänner i vår lilla bokklubb. Trött efteråt, och fortfarande mör vilket kräver att jag vilar mer idag – men så härligt att kunna delta. Hopp!
Hoppfull och älskad systerson
Alla de böcker och romanfigurer vi talade om, och våra individuella tyckanden gör det tydligt att vi människor kan ha så olika värderingar och synvinklar. Vi har samma fasta värde som människor och samma grundläggande behov, men finliret kan skilja en hel del. Vad vi vill, önskar och värderar. Det gör den gyllene regeln lite knepig.
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Jesus ord i Matteusevangeliet är en fin och verkligen gyllene livsregel. Wikipedia säger att den finns i alla religioner, men så briljant som Jesus formulerade tycker jag ingen annan av exempelreligionerna har fått till det. Briljant men svårt. För det jag vill att andra ska göra för mig kan ofta skilja sig från vad de vill att jag ska göra för dem.
– Jag tycker det är svårt med telefonsamtal och föredrar att höra av mig/bli kontaktad via mejl eller SMS.
Andra tycker att det är opersonligt och kyligt med dator- eller telefonskrivna hälsningar.
– Sånt som ska göras förbereder jag i god tid och vill hinna tänka på länge.
Andra blir stressade av att bli kontaktade för tidigt i ett gemensamt ansvarsområde.
– En måltid är en gåva i min värld, och (vuxnas) kinkighet med mat jag bjuder på känns som en slags förolämpning.
Andra tycker att mat är bränsle och ser inte behovet av att visa uppskattning.
En dålig måltid i en del ögon, en god i andra (munnar).
– Jag vill att andra vuxna ska säga till mina barn om de gör något som kan skada dem själva eller andra.
Andra blir upprörda om någon utomstående har synpunkter om deras barn.
– Jag vill att de personer som har gjort något som berör mig ska få veta det, så väl förskolepersonal som bloggare eller författare och musiker.
Andra tycker att det räcker att få lön för sitt arbete och att annan uppskattning eller uttalat ”beröm” inte är nödvändigt.
Sommarhej till förskollärare
Det skulle gå att fortsätta i all oändlighet. Vad jag vill är inte alltid detsamma som andra vill. Ändå så är den gyllene regeln kanske den bästa tillgängliga regeln för ett vinnande beteende. Och ju bättre jag känner en annan människa, desto mer vet jag förhoppningsvis om vad hen uppskattar och inte. Och kanske, kanske att jag ju äldre och modigare jag blir kan lära mig vad människorna vill att jag skall göra för dem, och faktiskt göra det. Kanske vi kan kalla det för kristallregeln. Där är jag inte än. Jag är inte ens framme vid gyllene regelns första del. Jag är inte alltid klar över vad jag vill att människorna ska göra för mig.
Är det svårt att kommentera på den här bloggen?
Om svaret är JA, kan det förstås vara problematiskt att berätta det… 😉 men det finns alternativa vägar. T ex att meddela mig via kontaktsidan.
Om du vill tala, vill jag höra dig.
Det är flera Facebookkamrater som på senaste tiden har sagt att de försökt men inte lyckats kommentera på min blogg, och jag skulle gärna vilja förstå varför och hur jag kan göra något åt det. För det är inte roligt att missa kommentarer. De är som åkerbär längs med livsstigen. Så värdefulla.
Sen ett tag tillbaka har jag avinstallerat lösenordskravet för att förenkla (också för spamgeneratorerna). Kanske är det om man går in på blogglänken via Facebook i halvsmarta telefoner som det krånglar… men det borde inte vara mission impossible, som är filmen vi ser just nu. Jag med fötterna och iPhonen i vädret. Hyfsat smart fån som tillåter liggande bloggande.
Adoption är ett speciellt sätt att bli familj. Föräldrakärleken densamma som till vårt egenfödda barn, där finns ingen som helst skillnad. Blodsbanden är varken starkare eller av annan nyans än adoptionsbanden. Ändå finns det skillnader i föräldraskapet. Ingen ber oss rapportera hur det går för vår dotter, hur hon utvecklas och har det. Men för sonens välmående har Socialtjänsten särskilt ansvar till dess att han blir myndig, och dessutom skriver vi själva återrapporter som Adoptionscentrum skickar till Kenya. Den första tiden efter hemkomsten skulle vi skicka var tredje månad, och det var svårt att variera sig. Det sker liksom inga radikala förändringar på nån månad, med vikt, sömn och motorisk utveckling hos en treåring. Nu är det glesare mellan rapporterna. Imorse vaknade jag och mindes att det var dags (för ett tag sen 😉 ) så jag började leta bilder som skulle kunna passa att skicka med.
Den här valde jag bort eftersom jag inte vet att det tecken den lille coolingen gör med fingrarna är oskyldigt i alla delar av världen.
Den här bilden fick följa med. Kramkalas med mormor passar bra för att understryka texten om att gossens relationer till släkt och vänner är alldeles utmärkta.
Det kan kännas lite styltigt att svara på de där frågorna gång efter annan, men jag förstår att det behövs. Givarländerna behöver kunna vara säkra på att deras barn har det gott i sina nya familjer. Frågan är förstås hur mycket våra subjektiva omdömen egentligen säger om det. Men för oss som familj är de där rapporterna fina dokument som hjälp till minnet. Och varje gång en ny rapport skrivs upprepas orden: ”We are so grateful!”
Dagsens sanning. Alla dagar!
Ett snäpp lägre temp gör mig direkt piggare. Det är otroligt att känna och så ljuvligt hoppfullt! Så idag kunde avskedet till huset göras rejält. Med något så fantastiskt som en picknick. Årets första, synnerligen välkomna, pastasallad i låda.
Vi köpte med oss lite nödiga och onödiga minnen från loppmarknaden som stängde huset. Böcker med många år på nacken, och tyger som doftar ålderdom och fukt.
Häromkvällen tappade sexåringen en av sina unika hjärteformade tänder. Den förvandlades till tjugo kronor i vattnet, precis vad den randiga filten han önskade köpa idag kostade. Sen hittade jag ett par matchande tyger. Vårt hem får ta över doft och minnen.
