20130320-083028.jpg

Ibland tycks det som att perspektiven helt försvinner. Som att nästan börja gråta av att en tekanna ramlar av sig själv för att tevärmaren inte passar den kannans nya format (och Höganäs enligt mejlkontakt inte verkar ha några planer på att tillverka en som passar). Som att bli avundsjuk på alla friska som åker förbi vårt köksfönster på väg till jobbet, eller morgonpromenerar i rask takt, medan jag är sjuk på trettonde månaden. Som att inte kunna låta bli alla säga till alla som hoppfullt frågar, att all medicin jag trycker i mig hittills bara gör mig så trött, så trött. Som att tycka synd om mig för att inte en enda människa köpt min roman på en dryg månad och att Skatteverket trots minimal försäljning förväntar sig att jag mitt i den här tröttheten ska orka ägna mig åt världens mest meningslösa och obegripliga syssla: att deklarera. Som att inte ha varit hos en frisör sen innan jag blev sjuk.

Och samtidigt, mitt i världslig irritation, kan jag se hur otroligt lyckligt lottad jag är. Allt det jag har. Jag har släktingar och vänner. Jag bor trygg i mitt land. Och det största, jag har min kärlek och mina barn. Tänk så många som längtar dem som aldrig kommit, sörjer dem som förlorats eller saknar dem som de inte kan vara nära.

Igår fick jag se bevis på varsam kärlek när storasyster månade om lillebror som var så tagen av förlusten och den sorgliga dagen i skolan. En dämpad ledsenhet som vi fick bära tillsammans. Idag får det bli det en kort dag i skolan. Jag går och hämtar honom om någon timme, trött men så oändligt lycklig över att ha det så många saknar. Så många tankar går till dem som just har förlorat ett barn, men också till dem som förlorat livet tillsammans med sina barn. Som vår kamrat i kyrkan. Journalisten som har uttryckt sig regimkritiskt och nu lever i skräck för utvisning till det land där våldtäkt var ett sätt att försöka få henne tyst. Det går inte att sätta sig in i hur det är att leva i det hotet, och att ha sorgen och skräcken som ständig följeslagare, på ett sätt som gör det omöjligt att ta hand om sina barn. Och så det hjärtskärande som hon säger i slutet av teveinslaget. Det är inte deras fel att de är mina barn…

Related Posts

11 thoughts on “Perspektiven

  1. Plockar ut en mening och svarar: hade jag bott i dina trakter hade jag kommit med frisörsaxen omedelbums!
    Min hoppkruka från dig är välfylld just nu. Hur är det med din? Skickar några vackra snöflingor så att den kan gnistra lite där den står hos dig!
    Kram!

    1. Åh, tänk om du bodde nära! När jag kliver på Facebook igen får jag kanske efterlysa en ambulerande frisörsax bland vännerna.

      Hoppkrukan 🙂 har fyllts på i och med medicineringen, och jag hoppas innerligt att den fortsätter fyllas på. Jag är SÅ glad att din är välfylld! Hurra för det och för gnistrande snökristaller!

  2. jepp, perspektiv… MIna barns stora samtalsämne idag är en av deras kompisars pappa som dog igår. När barn och föräldrar dör, då hugger det riktigt till i magen på mej. Jag har jättesvårt att släppa den här tanken att det närsomhelst kan hända nånting sånt där, så för mej personligen skulle det kännas skönt att ha ett sånt där lite mer egocentrerat perspektiv och kunna fokusera på sånt som är lite mindre problem i stället för att hela tiden gå runt och vara livrädd! Det fyller nog säkert en funktion hos oss människor, det att vi inte hela tiden går runt och tänker på vår (och barnens) dödlighet, och att det därför sätter mer perspektiv på tillvaron när det händer nåt sånt där. Går man hela tiden runt och kommer ihåg det, man blir ju galen med mindre.
    Det kan vara att man mår bra av lite värdslig irritation ibland, att få tycka synd om sig själv (och det får man defintivt när man har varit sjuk så länge som du har varit!) tänker jag. Om du förstår hur jag menar.

    1. Oj så sorgligt, Ninette! 🙁 En bön för den familjen och för alla er som berörs….
      Så sant det du säger, att det skulle vara för slitsamt att tänka på de här perspektiven hela tiden. Så då får vi bekymra oss över nedfallna tekannor och slitna toppar. Men konstigt nog kan de små bekymren ibland kännas större de dagar som de stora sorgerna blir tydliga.

  3. De små sorgerna och små bekymren är de som går att hantera och ta till sig, de som går att få kontroll över. Jag tänker som Ninette; skulle man ständigt tänka på allt stort och viktigt skulle man nog bli allvarligt tokig till slut, av förtvivlan och hopplöshet.
    Men nog gör det mig ont att Sverige inte tycker sig ha plats att kunna hjälpa en olycklig medmänniska. Jag såg inte tv-inslaget. Det räcker så bra med din text.
    Hoppas att inte din fina tekanna gick sönder!

    1. Nej då, den gick inte sönder – den här gången heller… (Tackar som frågar). Bilden var från ett annat tillfälle. Idag var det kaminen som fick en dusch.

      Instämmer ang Sveriges oförmåga att välkomna, och deppade ihop när jag läste främlingsfientliga sidor igår. Onödigt plågsamt, och ett uppvaknande…
      Nu mejlar jag dig igen!

  4. Nej nej. Man kan inte “ta ut sorgen i förskott”. Ens eget lidande blir heller inte mindre av att andra lider större. Det är nog så pissigt, ursäkta uttrycket, att ligga med feber i några veckor så ditt lidande verkar därför för mig som alltför stort. Och tanken på att förlora ett barn går över mitt förstånd. Jag vill inte tänka på det, men som jag skrev tidigare om mina vänner är tanken ändå ständigt närvarande som en stor klump i halsen. Jag kan inte påstå att jag är glad att det inte är mina barn för jag är så oerhört sorgsen över att det är deras, men jag fattar inte hur man klarar av livet i den situationen. Jag kan inte sätta mig in i det för då gräver jag ner mig själv och det helt i onödan eftersom mina barn är friska och mår bra. Så ta dagen som den kommer. Med empati och öron för andra. Tror jag.

    1. Inte heller jag tror att det är nyttigt att leva i förskottssorg eller i skräcken för att förlora. Men när det värsta har hänt, en kort bit från vårt hem, är det ändå svårt att förstå att en vält tekanna kan kännas som en så stor bedrövelse. Och avundsjuka och självömkan är varken klädsamma eller bekväma dräkter de stunder de åker på, särskilt inte i perspektiv. Ändå förstår jag ju att jag måste ha de dräkter som hör till mitt liv och andra får klä sig i sina egna. Men i jämförelse blir det ändå märkligt ibland. Kanske för att en del dräkter i den mänskliga garderoben inte alls borde få finnas… Sorgedräkten över ett dödssjukt eller förlorat barn t ex.. Men när världen ser ut just så att också barn dör så måste den få finnas, trots att ingen vill ha den i den egna garderoben.

      1. Kanske man kan behärska sig och inte klaga högljutt över en vält tekanna om grannens barn är borta, men annars tror jag att självömkan och avundsjuka är känslor man inte kan styra över. Som den där taggen i sidan som påminner oss om att vi inte är perfekta…

  5. Ja jag tror du har hittat nåt där.
    Ett förhållningsätt då du kan se även det som är bra som du har runt omkring dig.
    Jag vaknade i morse och såg allt negativt.
    Att vi har varit tvugna att flytta att lägenheten är så liten mm.
    Men så började jag tänka på hur många familjer i världen som skulle vara överlyckliga för en lägenhet som vår. Som skulle vara glada för att pojken har skola nära.
    Börjar man tänka så här kommer allt i ett annat perspektiv.
    Jag såg ju här att du varlit inne på liknande tankar.
    Önskar kram och att du kommer tillbaka till facebook snart.

    1. Ibland funkar det med perspektiv, och ibland är det nödvändigt att få gråta i sitt navelludd en stund.
      Jag är på Facebook varje dag! På Ekhemmanet. Den privata sidan saknar jag inte (men är ändå glad att vara saknad) så vi får se om jag kliver tillbaka om en vecka som planerat – eller om jag behåller perspektiven genom att undvika läsa om träningsrundor och tredagarsfeber 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *