Medan jag låg i min soffa och funderade på mitt eget författande kom en annan författare i vägen, och betydligt mer angelägna funderingar. Jonas Hassen Khemiris text i DN idag. Han skriver om REVA, som jag fyllts av oro för redan tidigare, men tar det ett steg längre än till polisens metoder för att hitta papperslösa. Visar på revor i bilden av ett välkomnande och varmt Sverige, där beskrivningar som avvaktande och svalt är för snälla omdömen om vårt land.

I detta land ska mina barn växa upp, i detta land har andras barn idag och under lång tid dömts och bedömts enbart utifrån färgen på skinnet och håret eller utifrån språkmelodin i deras familj. Ibland faller missmodet som en tung, mönstrad fyrtiotalspläd över mig. När feberfilten redan finns där blir det lite svårt att andas. Och bilderna på den mönstrade pläden sticker som nålar i huden. Nidbilder. Schabloner. Som trots revorna, trots alla år som gått inte bleknat.

20130313-093858.jpg

I detta klimat är det en utmaning att vara förälder, att försöka hjälpa sina barn att bli trygga, generösa personer som litar på och tror gott om sin omgivning. Det var mitt ansvar också när vi bara var blekhudade familjemedlemmar, men än mer nu när jag har min yngste i famnen. Hittills har hans upplevelser av utanförskap stannat vid menande frågor och okända barnahänder på håret, men vad är det som väntar? Vilka revor kommer vara ofrånkomliga i hans livsväv?

20130313-094514.jpg

Related Posts

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *