Tankarna på mitt skrivande gror vidare. Just nu medan jag ligger i soffan och försöker mota bort värken i kroppen med vila, musik och annan smärtlindring. Musiken jag lyssnar på lärde jag nyss känna i en utmanande, inspirerande och tankeväckande dokumentär. Jason Becker – not dead yet. En nittonåring, en magnifik gitarrist och kompositör drabbas av ALS just när hans karriär tagit fart. De flesta som har ALS dör inom några år, men Jason lever och komponerar musik mer än 20 år efter att han drabbats av sjukdomen. Vi är ungefär jämnåriga, kanske gör det mig extra berörd. Under året som gått har jag varit begränsad av sjukdom, men långt ifrån lika begränsad som denne Jason. Jag är tacksam över det och över att min sjukdom är av den art som kan botas. På den vägen vill jag försöka bära med mig Jasons ord och musik. Den som han skapar med hjälp av endast ögonrörelser. Och relationer.

20130313-152835.jpg

Jag kan gå, om än sakta och inte så långt just nu, jag kan sitta, tala, sjunga, äta och kramas. När febern sliter på kroppen och gör det trögt att tänka har ändå både yrkesarbetet och författandet satts på paus. Nu när tillfrisknandet verkar närma sig drömmer jag mig framåt och funderar på hur det ska bli att komma tillbaka. På jobbet finns det andra som kommer att måna om att det sker i rätt takt och på bästa sätt. När det gäller skrivandet, min obetalda men lyckliggörande bisyssla så är det jag själv som får dirigera. Så jag börjar tänka redan nu, och låter drömmen om en skrivarstuga och ett aktivt författarliv finnas där som en hoppfull målbild.

Ändå är jag glad över att jag inte har låtit den mentala pennan torka under den här tiden. Korta diktrader på telefon eller läsplatta har fått ett nytt slags skrivande att vakna. Det möjliga. Förmodligen kommer poesin att leva kvar, men i målbilden är det romanerna som hägrar. Liksom besluten vad jag ska göra med det skrivna som redan är klart. Kanske mina läsare har några funderingar på det som jag kan ta med mig in i framtidsplanerna?

Romanen Väntrum har en fristående fortsättning som ligger klar i den digitala byrålådan. Några svängar har den hälsat på hos förlag och fått nej. Ska jag fortsätta med det tids- och kostnadskrävande förlagsflirtandet med hopp om utgivning? Eller ska jag ge ut också denna roman på egen hand, med risken att inte nå så många läsare? Och novellsamlingen med ett specialtema, som skulle kunna göra den till en utmärkt julklapp, vad ska jag göra med den? Ska jag känna mig nöjd och testa utgivning på egen hand eller läsa om och finputsa inför nya förlagsförsök? Eller ska jag rent av kosta på mig lektörer till båda manusen, och utsätta mig för både kritik och utveckling? Eller ge mig in i min påbörjade tredje roman med liv och lust? Eller strunta i det gamla och börja på nån av de nya romanidéer som det här året har givit frön till? Eller fortsätta spåret med att skriva sångtexter nu när några av de tidigare börjat få vingar och börjat flyga i körsättning? Eller ska jag satsa på poesin och samla ihop mina dikter till den där diktsamlingen som flera har efterfrågat?

Vad tror du? Vad tror jag? Vilken vägvisare ska jag följa?

20130313-152040.jpg

Related Posts

6 thoughts on “Vägvisare sökes

  1. När jag tänker på att du är sjuk och varit det under så pass lång tid och läser hur många ideer du har blir jag stum. Att kunna välja i så många val är inte lätt, men det är en lycka och en gåva att ha så många val
    . Men tänker att du oxå har Gud som kan leda dig i de valen, för jag tror Gud bryr sig så mycket om oss och vår alldeles vanlig vardag att han oxå där kan ge tydliga val och vägledningar. Har just läsat om Gideon och hans ullutläggning och jag tror att vi får använda oss av det oxå ibland.
    Sen jag hörde några av dina sångtexter när du var här så tänker jag att du har en gåva att förvalta där. Dina små dikter innehåller ofta så mycket visdom etc.
    Jag önskar dig all lycka och vägledning i dina kommande beslut och ber som vanlig för dig och hälsan kram

    1. Tack för dina härliga och uppmuntrande ord! Jag tänkte själv när jag läste min rubriksättning att vägvisaren borde vara självklar för mig som kristen (men jag tar gärna råd av mina läsare också). Det första jag ska fråga Gud om är ifall det verkligen är nödvändigt att ägna sin lilla vårliga ork till inkomstdeklaration när man vill vara en skapande människa. 😉

  2. Oj vilken svår fråga.

    Jag tyckte om din roman väntrum.
    Och skulle gärna läsa en uppföljare.
    Jag undrar ju hur det gick för Bea.

    Du skriver om en till roman också.
    Jag blir lite nyfiken..
    Kanske om hur man lever med sjukdom?

    Du har ju fått ännu mera erfarenhet nu under din långa sjuktid,
    Kanske kan du spränga in dikterna i romanen?
    De är ju framväxta ur din egen sjukdomsperiod.

    Bokförlag verkar vara nåt väldigt krångligt att få in foten i.
    Fast så har det ju varit för många kända författare också i början.

    Jag hoppas att du ska slippa ge ut den själv för det blir ju både extra jobb och så tar det energi från skrivandet. Pluss all oro omkring det ekonomiska.
    Vi får hjälpas åt att be till Gud att det ska lösa sig på bästa sätt.

    Jag tror du känner innuti vad som är din väg.
    Det som kallas magkänsla.
    Jag tror också Gud ger en känsla åt vilket håll det bär hän om det ska bli bäst.
    Andras råd kan ibland leda rätt men ibland kan det bli väldigt fel också…
    Så ta det jag skrivit med en nypa salt.
    Stor kram från mig.

    1. Tack för dina funderingar, Tolmia! Klokt att lyssna mer på sig själv än på andra – men spännande tankar – som jag tar som en nypa salt, dvs nåt som förhöjer rättens smak!
      Kul tanke med dikterna. Det vore roligt att hitta nåt sätt göra det!

  3. Kommenterar nästan aldrig, men nu känner jag att jag måste. Fastnade på meningen “Nu när tillfrisknandet verkar närma sig”. Är det så!?! Jag hoppas, tror, önskar och ber verkligen att det stämmer. Att du är på bättringsvägen. Att sjukdomstiden din har ett slut.

    För egen del längtar jag efter uppföljaren till Väntrum, jag som verkligen så otroligt uppskattade Väntrum! Som jag skrivit förut talade den precis till mig. Det jag behövde höra, i den tid jag behövde höra det. Jag blev lite lagad av den. Så givetvis vill jag veta hur det gick, vad som hände med Bea. Jag är så nyfiken!

    Kan inte heller låta bli att tänka på att det nog är ungefär ett år sen jag fick Väntrum i brevlådan, med en hälsning från dig i den. Och nu, ungefär ett år senare, sitter jag med tjockmage. Bf var i måndags, men bebis trivs tydligen i magen… Vår åttonde ivf-återföring funkade. Tänk vad som kan hända på ett år! Förhoppningsvis snusar jag på bebis inom en nära framtid. Känns fortfarande overkligt.

    Men tillbaka till ditt skrivande. Även om jag längtar efter mer om Bea gillar jag allt du skriver, så att satsa på andra skrivprojekt låter också spännande tycker jag. 🙂

    1. Tack K för att du skrev! Att du gjorde det första gången, efter att ha läst Väntrum, betyder mer än du kanske kan ana. När någon uttrycker sig så generöst och stort som du, att mitt skrivande har hjälpt dig till en slags läkedom, då är det en bekräftelse på att skrivandet ska fortsätta. Att det, att jag har en uppgift. Och att det efter detta var ett barn som blev till gör mig en smula lyckogråtfärdig. Äntligen ska du få bli mor! Oj så det gläder mig! Jag önskar dig allt gott och hoppas att du skriver en hälsning här eller på mejl när längtansbarnet har kommit.

      Än har inget tillfrisknande börjat, tack för din goda önskan om det, men nu har en lång medicinering äntligen påbörjats – och när den slut kanske, kanske jag är frisk.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *