IMG_3006.JPG

Det är en utmanande resa att ställa om från den kapacitet som var till den kapacitet som är. Jag har aldrig varit självutplånande, alltid försökt hitta mitt eget utrymme, men inser att jag är en slags världsförbättrare som vill vara med där det händer, se till att alla har det bra – och göra vad jag kan för att förändra det som är på tok. Det förhållningssättet funkar inte så bra när kroppen inte alls fungerar som den ska, och det tar tid att inse det.

Så jag stänger ner på olika sätt. Igen. Jag har gjort det förut, men det verkar som att pacing är en färskvara. Att det är alltför lätt att falla in i gamla mönster (och matvanor med för den delen). Men nu försöker jag igen. Granskar mig själv och självhjälper. Avsäger mig ett ideellt uppdrag som jag har behållit (och skött liggandes och via telefonmöten) trots sjukdomen. Släpper viljan att hålla kontakt med och finnas till hands för alla jag känner. Gör de val som inte belastar min kropp och hjärna i onödan. Jag lyckas inte alltid så bra men jag tror det är så otroligt viktigt att försöka göra vad jag kan för att spara på krafterna och därmed kanske minska symptomen. Och i bästa fall bidra till läkning. Det är nämligen ingen doktor som kommer kunna göra mig frisk. Därför känns det rätt onödigt med de plågsamma och slitsamma undersökningar som jag då och då (och just nu) ska igenom för att eventuellt få en väldigt luddig diagnos på pränt. Så luddig att det som i själva verket är en kroppslig begränsning av många tolkas som en psykisk.
Bilden på elden symboliserar f ö inte nåt utbränt, utan vad jag ser från febersoffan. Det finns en del skrivet om skillnaden mellan psykisk utmattning och ME/CFS. Jag har inte orkat läsa allt detta, men den fina tabellen på sid 10 – och känner bara igen mig CFS, som sjukdomen här kallas.

Men det som jag klarar av med mina små resurser försöker jag behålla. Som att njuta av hoppingivande musik i små portioner och att skriva nån ny dikt per vecka, och använda nån minut här och där till att sälja mina gamla dikter, t ex den här nedan, till förmån för Musikhjälpen. För detta att bidra till den skeva fördelningen av tillgångar och vård i världen är en slags självomsorg för mig. En hjälp till att behålla vem jag är genom vara till nytta trots att jag inte orkar klättra upp på några barrikader eller läsa långa politiska dokument. Och tar många timmar på mig att skriva ett blogginlägg som förr skulle ha tagit tio minuter.

IMG_5455.PNG

Related Posts

9 thoughts on “Självhjälp

  1. Förstår att nedstängning är tufft, speciellt när det inte handlar om det du själv valt. 🙁 Kram från en annan kökssoffa varifrån jag kan se fina kylskåpsmagneter!

  2. haha, fick kritik av din blogg just! “Your comment was too short. Please try to say something useful” – jag tänkte nämligen att det räckte med att skicka en kram, när jag inte visste vad jag skulle skriva, men det bet inte på din blogg! 🙂 så här kommer kramen, med lite extra ord så att bloggcensuren godkänner den! 🙂

    1. ….tänk om man kunde ha sån där censur IRL och på bloggar överhuvudtaget! Please try to say something useful – rätt så bra uppmaning faktiskt!

      1. En underbar uppmaning! Den kanske jag kan ta till nu när jag behöver begränsa intrycken och märker att så många (liksom jag själv) har svårt att fatta sig kort i både tal och skrift. 😉 Upp med skylten “Please, try to say something useful” – fast det stämmer förstås inte särskilt bra med min önskeimage “snäll och trevlig”. Nog knepigt ändå att sjukdomen förändrar både imagen och verkligheten.
        Tack för kramen! Den var useful!

  3. Väldans frustrerande att den mesta infon om ME är på språk som blir svårlästa med en ofungerande hjärna… Allt borde va skrivet på LättLäst svenska 😛

  4. Fatta sig kort ja! He he! Twitter kanske vore terapi även för vissa andra .. :O, ibland jobbigt att vara humanist.
    Språk ja. jo det är många som vittnar om att hjärnan krackelerar trots att man är språkbevandrad när det kommer till ME 🙁

    Och många faktatexter på tung fakta engelska så hjärnan kroknar.

    1. Ja, ledsamt är det att funktioner försvinner! 🙁 Långa texter också på svenska gör mig helt slut (som du vet). Kan inte läsa bloggare som skriver långt numera, och får nöja mig med en halv sida i taget i en bok för det mesta. Om det inte är extremt välskrivet och lättsmält. Årets Nobelpristagare Modiano visade sig vara en sån!
      Tack för denna hälsningen! Lättläst även den!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *