Idag har en gammal vän till familjen somnat in efter en tung tid av sjukdom. Jag fick veta det nu ikväll och har lyssnat många gånger på en sång som hon tyckte så mycket om.

Kriser och förluster påverkar oss, och när en ny förlust kommer vaknar minnen, både medvetna och omedvetna, om det som finns med i ryggsäcken. Förmodligen finns det en hel del i min ryggsäck som jag inte har fått syn på. Sånt som triggas igång i vissa situationer och skapar olust, sorg eller vilsenhet.

Adopterade har ett extra fack i den där ryggsäcken. Det som handlar om övergivenhet och separation. För en del adopterade ligger det kvar obearbetade saker i det där facket och det kan behövas mycket tid och vägledning för att komma åt vad det är som ligger där i botten och påverkar måendet idag. Men adopterade är inte för den skull de enda som har ogenomletade fack i sin ryggsäck. Så många av oss andra har det också. Även manusförfattare. Just nu är jag arg på en sån. Eller på många, men Hans Rosenfeldt, den mest aktuelle får ta ilskan. Jag har med stort utbyte följt den svenskdanska teveserien Bron. Nu pågår sista avsnittet. Och vad kommer fram? Jo, ett mycket uttjatat grepp: mördaren, en mycket bisarr och störd person, är adopterad. Jag blir så trött. Det behövs inte fler fördomsfulla schablonbilder av adopterade. Detta tema, liksom det om barnlösa kvinnors galenskap, är så uttjatat. Så fel. Vi behöver inte fler såna bilder. Vi behöver bilder av att alla människor, och inte främst adopterade och barnlösa drabbas av psykisk ohälsa.

Related Posts

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *