När jag började känna mig bättre vågade vi oss på att göra upp planer, och jag föreställde mig (naivt) att nu skulle tillfrisknandet ta fart så jag mycket snart skulle kunna må som vanligt. Så är det vissa stunder. När vi satt ute länge igår kväll med vännerna och talade om liv och tro i den ljumma luften, då var det nästan som vanligt. Och alldeles fantastiskt.

Så vaknar jag till en ny dag med mer feber och förstår än en gång att ingenting kommer gå snabbt. Och alla de andra, vuxna och barn, åker glada till havet. Då känns det hopplöst och ensamt. Lika ensamt som på den här bloggen just nu.

Den som behöver glädje och lättja ska nog leta en annan blogg idag. Och så verkar ju vara fallet.

Jag har ofta tacksamhet som grundton, och är tacksam också över det för den känslan är skön att bära. Men oavsett hur sköna eller tunga känslor är så vill jag kunna dela med mig av dem. Det har funnits en stor tacksamhet i att ha blivit en smula piggare så att det alls är möjligt att fira nån slags semester tillsammans med andra. Men just nu är det tungt. Jag vill bli frisk. Riktigt frisk.

Vårdguiden berättar att jag ska “kontakta vårdcentral om du har haft feber i fyra, fem dagar utan att samtidigt ha andra tecken på infektion”. De glömmer skriva att vårdcentralen kommer kalla det virus de första sju veckorna och påstå att det kommer att gå över av sig själv istället för att skynda på en omfattande infektionsutredning (som inleddes efter 2,5 månads sjukdom). Fyra dagar! Jag kontaktade vårdcentral efter några veckor när jag förstod att det inte stod rätt till. Det var svårt att stå ut då, när jag hade haft feber i fyra veckor. Och nu, efter fyra månader, är det inte precis lättare att stå ut, särskilt eftersom diagnosen ännu inte är säkert konstaterad. Jag är trött på att vara sjuk. På att vara utomstående. Den som inte kan följa med ut i solen, iväg på promenaden, bort till badet. Som är inkluderad men tvingas vara utanför.

Musik att vara ledsen till. The Poet Acts. Philip Glass. Det är jag och Meryl igen. Hennes blick är min.

Related Posts

11 thoughts on “Utomstående

  1. hej hej, här har du en som tittar in! Vi hålls långt ifrån stranden den här sommaren, äldsta sonen har brutit armen och än så länge håller han humöret uppe, men det skulle nog underlätta med lite svalare väder så inte stranden behöver hägra i onödan 🙂
    Hoppas du blir snart frisk, och om inte det, att du får nåt annat att glädja dej åt så att tiden inte blir så lång.Kram!

    1. Tack Ninette! Bruten arm på ett barn kan inte heller vara lätt om sommaren. Skönt att humöret är bra!

  2. Å så tungt. Jag hoppas de bra dagarna ökar i antal snart! Förstår att det måste kännas ensamt att inte kunna delta. Kram

  3. Har inga ord att formulera idag heller, men sänder cyberstyrkekramar och en hel mängd tankar om friskhet och ork.
    <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *