I mars är det två år sedan jag blev sjuk, och fortfarande finns ingen kategori här på bloggen som handlar om sjukdom. Kanske för att jag från början var övertygad om och längre fram ville hålla kvar hoppet om att jag snart skulle bli frisk. Nu tror jag annat. Det handlar inte om att ge upp, det handlar om att (som sinnesrobönen formulerar det) försöka acceptera det jag inte kan förändra.

Den här sjukdomen blir man inte frisk ifrån i ett nafs. Den här sjukdomen som ännu saknar bra vård i Sverige, som jag ännu inte nämnt vid namn här och ännu inte fått skriftlig diagnos på. Jag läser hoppfulla berättelse om människor som har tillfrisknat efter många år av sjukdom. Så nu övar jag mig i att vidga hoppet till att räcka många år framåt och att försöka leva på ett sånt sätt att jag ökar chanserna till en sån tillfriskning. En del är att vila så mycket som kroppen för tillfället behöver, vilket ibland kan innebära 22 timmar om dygnet, och att anpassa aktiviteten efter dagsform. För mig innebär det att jag sommartid kunnat promenera 2 km utan att försämras, men vintertid kan gränsen ligga på 200 meter eller, som nu efter julen, 20 meter.

Trots att vintern är en tuffare tid rent fysiskt så gläds själen åt vädret just nu. Det gäller bara att binda ihop händerna så att jag inte mot bättre vetande frestas ge mig på den bästa vintermotionen jag vet: skottning. Det får käre maken ta hand om. Förhoppningsvis inte för all framtid.

20140115-140239.jpg
Ljus och mjukhet.

20140115-140348.jpg
Insikt från vägen.

20140115-140416.jpg
Utsikt från sovrummet.

Related Posts

10 thoughts on “Vinterfrid och sjukdomstid

  1. Vilka vackra bilder!
    Jag lider med dig som bara kan promenera så korta sträckor.
    Det är nog som för mig.
    Både accepterande av nuet.
    Men inte tappa hoppet om en friskare framtid.
    Och glädjas åt de bra dagarna.
    Kramar

    1. Ja, det är verkligen något att öva sig i. Jag önskar oss båda, och alla andra som sliter med ohälsa, lycka till i det.

  2. Så fina bilder. Tänk att det hunnit gå två år för dig, men förstår att det är två mycket kännbara år. Det är svårt förstå varför denna prövning skulle drabba dig men man väljer ju inte.
    Att lära sig leva i något slags acceptans och ändå förhoppning om förbätring är inte lätt. Men vi får fortsätta och bära varandra i bön inför Gud. Många gånger tycker jag det är lättare att be för andra än för sig själv.
    Nu ber jag att du ska få en positiv dag med glädje inslag. kramar

    1. Tack Kristina! Ja, det är ofattbart att så lång tid gått. Innan vi lärde känna varandra hade jag, trots min pappas funktionsnedsättning det sista decenniet i livet, inte kunnat sätta mig in i hur det var att leva med fysiska begränsningar. Genom din blogg fick jag lära känna en sån verklighet från insidan (pappa kunde inte förmedla sin verklighet). Jag är så tacksam för det, men önskar så att du slapp vara så hindrad från mycket i livet.

  3. Så vackra bilder! Jag gläds åt att du har något så vackert att titta på!

    Men visst är det tungt att försöka acceptera det man så gärna önskar vore annorlunda. Svårt att tvingas inse att hur mycket man än vill så hjälper det inte…

    Hoppas innerligt att du är en av de som faktiskt tillfrisknar från den sjukdom du fått! Utifrån dina beskrivningar gissar jag vilken det är. Jag vet inte mycket om den, men jag är så ledsen för din skull att du drabbats.

  4. tänk att det har gått två år redan… eller redan och redan – för dej har det säkert gått två evigheter…Vackra bilder! hoppas du snart får lite mer framsteg och kommer ut och orkar aningen mer, kram!

    1. Tack! Jag njuter själsligen av att se detta vackra, verkligen, men hoppas på tidig på vår och sommar som också gör kroppen piggare. Kram i retur!

  5. Cecilia. Jag beundrar att du orkar kämpa på och vara så positiv alltsom oftast. Vilken prövning. Jag tänker på dig. Maja

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *