Imorgon är det tre år sedan käre maken la allra första inlägget på den allra första bloggen jag någonsin skrev. Vi skrev varannan dag i den bloggen. Den som skulle bli vår dagbok under en omvälvande, fantastisk, påfrestande och ljuvlig adoptionsprocess i Kenya. Tre år har gått och det är overkligt att tänka att den lille vän vi då var på väg för att möta inte alltid har varit med oss. Precis som det var när dottern föddes för närmare 13 år sen. Också då var det overkligt att det funnits stunder när hon inte var med oss. Ändå minns jag längtanstiden så tydligt. Igår blev jag påmind om den igen när TV3 började sända sin serie om barnalängtan, Drömmen om ett barn. Jag – som i princip aldrig ser TV3 – gladdes så åt seriositeten och åt att de började med en adoptionslycka. För nu vet jag ju i varje por att kärleken är densamma oavsett vem som burit fram barnet. Att det barn vi får blir vårt eget. Oavsett.
Vår Kenyablogg Hej och karibuni (Hej och välkomna) innehåller hela vårt äventyr i Kenya med både förstamöteslycka och svårigheter och påväghemlycka, och allt däremellan. Jag är glad att min man och jag delar uppfattningen om att det är okej att tala också om det som är svårt. Vi har fått en del kritik för det. Och det fanns nog de som trodde att vår emellanåt dystra beskrivning av domstolsväsendet i Kenya skulle kunna få människor att välja bort Kenya som adoptionsland. Det gjorde oss inget. Jo, kritiken har gjort ont när den levererats offentligt, men det gör oss inget om någon utifrån våra beskrivningar har valt bort Kenya som adoptionsland. Då är det sannolikt så att den oberäkneliga processen hade varit för tuff att gå igenom, och ett annat adoptionsland varit lämpligare. För oss var det tufft emellanåt – men i och med att vi levde med också de mörkare känsloregistren så tror jag vi klarade av att komma igenom det svåra fortare. Så tror jag det är med livet i allmänhet, att när vi vågar möta mörkret blir det mindre oövervinnerligt.
När vi återvände till Kenya i februari var det idel lycka och en känsla av att komma hem. Och en av de största glädjorna var första mötet med adoptivfamiljerna som då fanns på plats, och orden från flera att ”om det inte hade varit för er blogg så skulle vi aldrig ha vågat. Tack!”
Det är ord att njuta av. Också en halvkrasslig fredag långt senare.
