Detta avsnitt av ”Barn till varje pris?” tyckte jag så mycket om. Så mycket som berörde de viktiga frågorna fastän, eller kanske just för att, temat var egoism.

Smärtan fick plats. Elidas ord på slutet. Matildas tårar. Och det ena ledsna testet efter det andra som gjorde det tydligt att det inte alls är ”bara att” ta till de behandlingar som finns och bli förälder. Om nu nån trott det. Förmodligen många.

Adoption fick plats. Margret fick berätta på ett bra sätt och svara på frågor som jag tror sällan ställs i det offentliga. Det jag saknade när man nu pratade så mycket adoption var tankar kring varför det behövs utredningar och utbildningar för blivande adoptivföräldrar. Men det kanske blev tydligt i och med Camillas visa reflektioner och IVF-pappans (vars namn jag glömt) beslutsamhet kring att biologi är det viktiga.

När Matilda nämnde blogginlägget om Narnia så kom det tårar. Det var EVL som skrev det inlägget. Just när hon hade släppt sin anonymitet och bjudit in mig att bli vän ”på riktigt”. Att det inlägget nämndes, och att se hennes blogg idag gör mig så rörd. Och stolt. Så som man kan vara över en vän som gör något stort. Och det är stort med alla dessa modiga människor som berättar om längtan som ofta är så gömd och så ofta gör så ont.
Tack till er alla!

Promenad och matlagning till sörjande fick inleda skrivardagen. Som jag inte vet vad den kommer innehålla för slags skrivande. Dipp var ordet. Borde väl ta tag i skrivandets baksida (bokföringen) men sånt känns ännu mer motigt när framsidan är mörk.

Istället vill jag dela med mig av några ord som jag hörde på promenaden när jag lyssnade på förra veckans Spanarna. Det var Sissela Kyle, som ofta brukar få mig att skratta hejdlöst, som höll en mer allvarsam spaning som rörde sig kring mammatema och även berörde barnlöshet – och hennes kollega Pia Johanssons program. Jonas Hallberg gladde mig för övrigt med att poängtera att det finns ett frågetecken med i programtiteln ”Barn till varje pris?”

Sissela citerade en pjäs hon spelat med i och jag har lyssnat sakta på det igen för att kunna återge orden:

”Varför är jag ofruktsam? Ska jag förnöta mina bästa år med att mata fåglar och sätta nystrukna gardiner för mitt lilla fönster?
Du måste säga mig vad jag ska göra, för jag gör vad som helst. Om du också bjöd mig att sticka taggar i mitt ögas ömmaste punkt.”

Pjäsen Yerma är skriven 1934 av spanjoren Federico García Lorca, född 1898. Jag läser att Lorca var homosexuell och funderar på om den här pjäsen berör en barnlängtan han själv hade. Jag förundras också över hur ofantligt träffande de här orden är och tänker på alla barnlängtande kvinnor och män som har funnits genom hela mänsklighetens historia. Behandlingsmöjligheterna har kommit till de senaste 35 åren, men längtan har miljoner år på nacken.

Den här bilden tog jag i somras på Stockholms tunnelbana. Och funderade en del på varför den gravida kvinnan är borta på ena reklamskylten. Kanske har min Bea åkt tunnelbana en sömnlös natt och rivit bort den gravida som hånskrattade henne rätt i ansiktet.