Ett ögonblick i taget

I alla tider har människan drabbats av smärta och sorg. Ändå känner vi så ofta oss alldeles ensamma i vår egen sorg. De här orden är minst 2300 år gamla:

…i din ungdoms dagar,
innan de onda dagarna kommer och de år då du skall säga: ”De ger mig ingen glädje”;
ja, innan de förmörkas, solen och ljuset, månen och stjärnorna, och innan molnen vänder åter efter regnet;  då väktarna i huset darrar och de starka männen sviker; då malerskorna har upphört att mala, eftersom de har blivit så få och då spejarna har det mörkt i sina gluggar;
då båda dörrarna mot gatan stängs till, och ljudet från kvarnen försvagas; då man vaknar av fågelsång och sångens alla döttrar sänker rösten;
då man är rädd för var backe och vägen är full av skräck;
då mandelträdet blommar, gräshoppan släpar sig fram
och kaprisknoppen blir utan kraft; då människan går till sin eviga boning och gråtarna går omkring på gatan;  innan silvertråden brister och den gyllene skålen slås sönder, innan krukan vid källan krossas och brunnshjulet slås itu vid brunnen;
då stoftet vänder åter till den jord det kommit ifrån
och anden vänder åter…

Poetiska formuleringar med utgångspunkt från ”ungdomen”, en tid innan smärtan har drabbat. Orden kommer från Predikaren i Gamla Testamentet och inleds med orden ”Tänk på din Skapare”. Oavsett om man tror på någon skapare eller inte så tror jag att det går att känna igen sig i en del av liknelserna. Och oavsett tro så anar jag att man kan ta sig igenom också den mörkaste sorg om man tillåter sig att känna det man känner och försöker ta en sekund i taget, ett andetag i taget tills det lättar.
En dag. Ett ögonblick i sänder.

Den här psalmen sjöng vi i kyrkan idag. Den är också gammal, men ”bara” omkring 150 år. Här sjunger Carola originaltexten som beskriver Guds kärlek som en moders hjärta. Frasen ”som din dag så ska din kraft och vara” är ord jag gärna återvänder till. Jag tror det är så, fastän jag ofta har svårt att se Gud när livet gör riktigt ont. Det är oftare i efterhand jag ser på vilka sätt hjälpen har kommit. Men jag tror verkligen på att om vi står ut och blir kvar också i den smärta som verkar outhärdlig så kommer kraften att räcka precis. Kanske inte så att det blir över, men just så att den precis räcker för de dagarna. Tills det kommer andra dagar. För det gör det.

 

Lördagslyxig musik

Tända ljus, ett glas rött och sköna toner från en fantastisk röst. Det är till att känna sig lördagslyxig.

Ett minne blått släpps i Sverige och Japan kommande vecka

Fantastiska skådespelerskan och sångerskan Lisa Werlinder släpper – äntligen – sin platta Ett minne blått. Man kan just nu vinna den och höra den sköna låten Barfota längs Norr Mälarstrand på Spotify. Det skulle ha varit roligt att bo i huvudstaden ibland och t ex gå på releasekalajs.

Idag har jag lyckats upprepa konststycket att koppla en wordpress-blogg till en existerande hemsida. Ibland förvånas man av sig själv. Det är barndomsvännens nyfödda blogg som idag har börjat ta form och jag kommer att länka till den snart, snart – för den kommer att kunna inspirera många – på samma vis som riktigt god musik.

Mat och utveckling

Min matlagning har verkligen förändrats genom åren. Jag vill påstå att jag har utvecklats mest på sedan tonåren just där, och i fråga om att tala inför många människor. Plus en hel del insikter om livet som har kommit genom erfarenheter och möten. Så nog sker det utveckling, även om förra inlägget påminner om att i många känsloreaktioner är vi ( eller i allafall jag) fortfarande barn.

Idag ska jag träffa en vän som funnits med sedan jag var fyra år. I våra tonår testade vi på en del matlagning med riktigt vedervärdiga resultat 🙂 Det är tur att det har gått framåt. Annars hade gårdagens middag kunnat bli allt annat än god. Men kanske fredagsmysig ändå enligt en gammal definition. Det tilltänkta köttet luktade surt så middagen blev en helt annan. ”Här är ditt kylskåp” – om ni minns det programmet från tevematlagningens barndom. Jag är usel på att laga efter recept men bra på Här är ditt kylskåp-matlagning. Igår blev det en fredagslyxig pasta med lax, morot, rödlök och vitt vin. Fast laxen låg i frysen. Där köttet också borde ha legat fastän etiketten påstod annat.

Laxpasta och ruccolasmask

Det här med kommentarer….

….fick jag anledning att fundera extra över idag.

För mig betyder kommentarerna så oerhört mycket. Tack till er som kommenterar, ofta eller sällan eller nån gång ibland. Att jag vet att jag är läst och att det jag skriver på nåt litet vis har betydelse för någon annan gör en ofantlig skillnad. Det är som breven från mina bokläsare, fast i en något annan skala.

Jag är en som kommenterar. Ofta. Om jag läser något som berör mig så vill jag gärna förmedla det om än så bara med ett litet ord. Men när jag tänker efter på hur många bloggar jag regelbundet kommenterar så blir jag ganska nedslagen. Det är säkert ett tiotal av dem som aldrig har lämnat något livstecken hos mig. För mig ger det samma låga känsla som att säga hej till en person som aldrig någonsin svarar. Så frågan är då, ska jag sluta säga hej eftersom det inte verkar ha någon betydelse för den andra om det görs eller ej. Eller ska jag fortsätta heja eftersom det är att följa mina värderingar?

Dela med andra

I gårdagens Radiopsykologen nämndes vikten av att dela livet och de svåra livsfrågorna med andra. Det är en av de frågor som berör mig allra mest – och jag är kanske ibland för benägen att tala om det som är svårt. Det är inte alla som vill ha ett ärligt svar när de frågar hur man mår. Det verkar också vara mycket lättare att öppet tala om det svåra efter att man har tagit sig igenom det. Jag tycker det är synd att det är så, för jag tror man missar en massa stöd från andra genom att inte antyda att livet är tungt när det faktiskt är det. Förvisso slipper man därmed oönskade kommentarer – men jag tror på paradoxen att många människor skulle må bättre om de vågade tala om att de mår dåligt.

På Bokmässan var jag på seminarium med Linda Olsson som kommit med sin tredje (av mig enormt efterlängtade) bok. En bok som direkt blev en bestseller i Nya Zealand. Då med titeln The kindness of your nature.

Linda berättade under seminariet att hennes rollfigur hade klarat sig igenom det tunga mycket bättre än Linda själv – och jag uppskattade SÅ den ärligheten. Den är ovanlig. Jag önskar naturligtvis att också Linda Olsson ska ta sig hela vägen igenom – men jag är övertygad om att andra blir hjälpta av ett sånt tydligt erkännande av att livet inte är alltigenom milda sånger. Apropå titeln på hennes första bok: Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Den boken värmde mig rakt igenom.

Barnbidrag och rabatt på roman om barnlöshet

Jo det är så att jag har skrivit en roman om barnlöshet (NÄHÄ? 😉 ) – en bok som jag inte orkade få refuserad av fler förlag, så till slut så gav jag ut den själv. För jag trodde att boken var viktig. Boken Väntrum. Jag saknade den själv när jag levde i längtanslandet och har fått många fina bekräftelser på att det är fler som har velat läsa just den. Det är svårt att sälja en bok på egen hand när man varken har intresse eller kompetens för marknadsföring. Därför är det en stor lycka när t ex bloggare eller Facebookanvändare hjälper mig att sprida att den här romanen finns. Tack du som gjort det, eller – vad vet jag – kanske gör det just idag.

Just idag är det barnbidragsdag. Ett välkommet tillskott i kassan. Det finns så många som som inte hör till skaran som får barnbidrag, just för att de ännu inte har fått sitt efterlängtade barn. Och så många som skulle ha behövt ett ”få-barnbidrag” för att klara av de skyhöga kostnaderna på vägen mot barnet/barnen. Det finns mycket att säga om hjälpen till barnlösa, om adoptionsbidragets storlek och om märkliga barnbidragsregler som drabbar Kenyafamiljer fortfarande. Men istället för att säga mer om det ska jag berätta att jag från idag till nästa barnbidragsdag om en månad ger barnbidragsrabatt på romanen Väntrum.

Beställ boken via ekhemmanet@ekhemmanet.se. Nämn ordet barnbidrag så får du boken för 120 kr istället för ordinarie 159. (Porto på 45 kr tillkommer)

Norrlitt:s monter på Bokmässan 2011

PS. Du som är bloggare och har skrivit om Väntrum får gärna länka till det inlägget i en kommentar.

Hemmet

Jag sitter och spelar spel med en krasslig tös i ett rätt krassligt kök. Vi hör inte direkt till kategorin renoverare även om kära huset ibland ropar efter omsorg när vi prioriterar annat här i livet. Arga snickaren skulle kunna hitta mycket att uppröras över, men ändå så trivs jag bra här i vårt Ekhemmanet. Utom såna där låga, stressade dagar när allt känns krångligt och ett liv på hotell verkar riktigt attraktivt.

När vi skulle resa iväg till Kenya kom jag på en lysande programidé: en dokumentär om vår resa skulle kunna kombineras med en renovering av vårt hus under tiden. Så skulle vi komma hem där som hel familj med förbundna ögon och tårögda se vårt omgjorda hem (med risken att ha fått en lila fondvägg och Ernstgrus i hallen). På ett produktionsbolag blev en anställd eld och lågor över idén, men när hennes kollegor kom hem från semestern så tog de nog snabbt ur henne det. Kjell Dabrowski svarade från sitt produktionsbolag att han för all del önskade oss lycka till, men inte förstod kopplingen mellan adoption och renovering 😀
Inte jag heller, men jag tycker fortfarande att det hade varit fantastisk kombination för vår del!

Men den här årstiden är fantastisk. När man har ätit middag kan man släcka lamporna och tända ljusen och glömma dammråttor och dränering.
För råttor finns det ju andra som kan ta hand om.

Barnlöshet och politik

Det blir visst tre inlägg idag. Detta sista för att nämna en debattartikel från Svenska Dagbladet som jag nyss läste. Här radas på ett mycket illustrativt sätt upp en massa märkligheter när det gäller vad som är tillåtet och inte när det gäller både assisterad befruktning och adoption. Den här artikeln är författad av moderater, men jag vet att också andra partier har frågan på agendan. En kompis som är aktiv i Miljöpartiet mejlade mig för ett tag sen och undrade hur jag såg på en del av de här frågorna. Det gladde mig. Både att jag fick frågan och att hennes partigrupp vill veta. Det hela slutade med att länken till mitt och Heddas bloggupprop skickades ut till gruppen.

Och apropå blogguppropet om psykologiskt stöd så skickade jag ju ett mejl till 14 fertilitetskliniker för ett tag sedan. Jag har hittills fått tre svar. Två mycket givande och nu senast ett om att man läst Barnlängtans rapport med intresse och ska återkomma. Utifrån de få svar jag har fått förstår jag att frågan inte är enkel heller för klinikerna. Det är väl så med det mesta. Att det är sällan bara svart eller vitt. Och när jag var på en trevlig middag med ett par gamla (!) klasskompisar häromkvällen så konstaterade vi just det. Att livet var så mycket mer svart och vitt när vi var 18 år. Snäll eller dum. Gott eller ont. Ful eller snygg. Bra eller dåligt. Tuff eller tönt. Så mycket enklare. Men knappast ”så mycket bättre”…

Svart eller vitt? (Bekantskaperna från Masai Mara representeras flitigt idag)