Barnen som blev våra

Igår fick vi en kväll med stora barnet när lille umgicks med mormor och bonusmorfar. Vi andra åt på restaurang och gick på bio. Det sistnämnda hör inte till vanligheterna, så det känns alltid festligt oavsett hur filmen är. Vi såg The Stig-Helmer story. Mycket roligt att återse honom. Intressant var att dottern liksom jag reflekterade över om Stig-Helmer kanske har Asperger. Jag var galen i Sällskapsresan i mina tonår, och hade filmen som avslappningsmetod. Dottern har ärvt det draget, och ser ofta på både den och Snowroller. Det är bra att ta tid med barnen var för sig, och numera är det inte ofta vi umgås bara föräldrar och flicka. Men under nästan 10 år var vi tre. Så här såg vi ut julen för nio år sedan.

Pippilottjulen 2003.

Glädjen över att vara familj var just så här stor, och samtidigt var längtan efter att bli större familj enorm, och vi visste ännu inte hur syskonet skulle komma till oss. Vi trodde att vi visste och kämpade länge på den vägen. Tills det blev tydligt att vårt andra barn fanns någon annanstans. Nu går det inte att fatta att han någonsin har funnits någon annanstans än med oss. Men det har han. I nästan 2,5 år av sina dryga 5.

Och när jag såg den här nya filmen om New Life Home Trust, barnhemsorganisationen som vi har att tacka för vår lillemans fina start i livet, så kom tårarna många gånger. Paret som återser sin sons barnhem sitter på den trappa där vi satt i mars när vi var tillbaka. Mannen i slutet på filmen är föreståndare på Ambros barnhem och fanns för honom, tillsammans med sin fru och övriga anställda, de första åren. Och idag fick jag SMS från vänner som just idag var tillbaka till vårt gemensamma barnhem där pojkarna sovit i sängarna bredvid varandra. Tillbaka till våra barns rötter. De enda rötter vi känner till. Men nya rötter har skapats i möten – både med människor och länder.

Och så blev vi den familj vi skulle vara. En bild från vår första jul tillsammans. 1,5 månad efter vårt första möte.

Julen 2008, Nairobi.

Minoritet

De senaste dagarna har jag fått inse att jag ur vissa aspekter tillhör minoriteter. Dels när Hedda skrev om hur få, bara 3%, av bloggbesökarna som kommenterar om de berörs av vad de läser. Dels nyss när jag fick ett givande mejl av P2:s utbudsansvariga Elle-Kari Höjeberg. Hon svarade snabbt på min fråga idag om varför P2:s mix ser ut som den gör. Jag fick veta mycket som får mig att förstå varför det inte bara är att göra en till kanal och även här fanns statistik. Bara 2% av radiolyssnarna hör dagligen på P2.

Jag tillhör minoriteter och trivs nog rätt bra med det. Visst skulle jag önska att betydligt fler lämnar hälsningar till avsändaren när de läser något som berör dem. Visst skulle jag önska en kanal att kunna höra i bilen och på batteriradion med musik och program som helt och hållet passar mig. Men jag förstår med hjälp av de där små procentsatserna att det inte är realistiskt.

När vi för snart tretton år sedan fick vårt efterlängtade barn hade jag velat att det syntes vilken grupp jag tillhörde på samma sätt som för adoptivfamiljer. Längtansgruppen. Tyvärr är den gruppen ingen minoritet numera, men jag tänkte ibland att jag ville att det skulle synas utåt att det hade varit en kamp. Att vi inte hade ”skaffat barn” lätt som en plätt. När vi förstod att vårt andra barn skulle komma från något afrikanskt land landade en härlig känsla. Att nu skulle det verkligen synas utåt vilka vi var. Kanske ytligt och udda, men så tänkte jag. Och jag tänker så än. Men så hör jag ju till både en och flera minoriteter.

Kenya och Sverige

Idag har jag varit ledig med barnen och surade på förmiddagen över att jag kom på den udda idén att städa bakom spisen – och skar fingrarna riktigt illa på en sylvass kant som hade kunnat fortsätta vara smutsig. Sen ösregn, blåst och is och en nödvändig tur med hela familjen till mammons olika tempel norr om Sundsvall. Vi klarade av det utan att bli alltför kinkiga och nu njuter jag av teet som var det enda jag ville köpa i mellandagsröran.

Även när det gäller te tillhör jag minoritet, eller en kräsen skara som har några få sorter som verkligen går hem. Det är nog lite otacksamt att köpa te i present till mig eftersom jag tindrar rejält bara av de sorter jag själv väljer. Det mesta av svart och rött te kan drickas, men riktig njutning ger bara Kvitten, Munk (den gotländska varianten), Gute och Brunkullan. Om inget av dem finns i skåpet känner jag mig riktigt fattig. Men nu är jag rik. På många sätt. Och snart är det Love actually på teve. Bara en sån sak.

Kvitten och Gute. Nästan ett halvt kilo te.

On this January day

What do I say
on this January day
When all my thoughts have gone astray

Kärleken saknas inte i mitt liv. Oändligt tacksam. Ändå tycker jag att den här sköna låten som berör en saknad kärlek säger något till mig om nuet. Om att en januaridag kan föra med sig en viss vilsenhet om vad som ska hända under året som kommer. Och om att somliga känslor kan vara kopplade till en person eller situation, och att längtan handlar om att hitta tillbaka till just den känsla som en gång funnits.

Sångerskan heter Susie Suh. Jag hittade henne genom ett program på P2. En musikkanal som jag mycket gärna lyssnar på. Men jag tycker att det är tid nu att sära på musikkanalen och språkkanalen P2. Kombinationen är både ålderdomlig och krystad. Hur tänker man på Sveriges Radio? ”Få se nu, alla lyssnare som tycker om att höra världsmusik, jazz och klassisk musik – vill såklart också höra nyheter på samiska och finska och arabiska.”
Sveriges Radio kanske också är en smula vilse. Jag tror jag får skriva och fråga.

Före och efter Dagmar

Idag har vi varit till vårt (men på papperet mammas) paradis och röjt efter Dagmar. Hon var ingen mild madam. Och den snö som fanns tog hon med sig. Frisk luft och gott om motion fick vi idag. Det passade bra eftersom vi åt som skogshuggare igår på nyårsafton, men inte direkt aktiverade oss så mycket. Nu kompletterar vi med lite Wii Fit också före middagen. Backhoppning på nyårsdagen. Och här några nyårsdagsbilder och en påsk-dito. Före och efter Dagmar.

1 januari 2010

Nyårsdagen 2010

1 januari 2012

Nyårsdagen 2012

Våren 2011

Påsk 2011

Ett halvår senare…

Nyår 2011/2012

Före och efter är liksom tillbakablickar något som väcker många tankar. Häromdagen gjorde jag en tillbakablick över den hjälp jag har fått i och med alla de härliga cybervänner som har skrivit om Väntrum på sina bloggar. Nu kan jag lägga till FC, en av de modiga och generösa människor som bjöd in tevetittarna till sin längtan och smärta i SVT:s Barn till varje pris. Och som bjöd mig på en författarbekräftelse utöver det vanliga i oktoberdelen av sin nyårsåterblick. Ett varmt tack!