Nytt på fredagsmysfronten: att se en film om hur man gör hammare.
Jag har varit flickmamma i 13 år och aldrig fått frågan hur man tillverkar verktyg. Pojkmamma har jag varit i tre år och de senaste dagarna har jag flera gånger fått frågan hur man gör t ex hammare.
”Kalla mig googlingsköng” sa jag till gossen. Så här går det till:
Före filmen var det fråga om ett mer vanligt fredagsmys. Mat.
Igår mötte jag några av författarkamraterna som har följt med på hela skrivarresan, i snart ett decennium. Vi möttes på ett café som går att hitta i Fair Trade-appen. Kaffet jag drack var lika gott som det rättvisemärkta med skummad lattemjölk som jag dricker just nu. Men snyggare.
Det är häpnadsväckande att fundera över allt som har blivit skrivet sen vi träffades på distanskursen i kreativt skrivande. För egen del har det blivit en barnbok och en roman i tryck, och bland det ännu opublicerade finns dikter, ett tjugotal sångtexter, en andra roman och en novellsamling. Och tusen bloggrader. Men just idag går skrivandet så där. Kanske beror det på att jag fortfarande dras med nåt slags virus och får feber till och från. Eller så har jag fått min första skrivkramp. Sannolikt för att jag våndas för mycket över bokföring och deklaration. Men mötet med skrivarkamrater inspirerar alltid, så jag har idag ägnat mig åt tredje romanen som planerat. Läst om, plockat bort och tänkt till. Just nu går det alltså sakta framåt, men tills jag har träffat min förläggare så får det gå hur sakta som helst. Om ni ser till min förläggare så kan ni väl hojta till, förresten? Jag vet nämligen inte alls var hen är 😉
Apropå fair trade och andra schysstheter….
Kommer ni ihåg att jag har utmanat er, kära bloggläsare? Det går också lite trögt så nu påminner jag er om att hjälpa till med att utrota hungern innan ni drar igång med fredagsmyset.
Jag besökte Radiopsykologens hemsida. Det är ett program som verkligen bygger upp mig. Men på Sveriges Radios spelare låg ett annat program som inte alls lyfte. Det är rent otroligt hur kort vår historia är. Så pass nyligen tyckte människor så här om kvinnor som nyhetsuppläsare. Både kvinnor och män.
Vad finns det måntro idag som vi skapar folkstorm kring, som man i slutet på århundradet kommer förfasas över att vi gjorde?
På slutet på inslaget kommer det fram att fruntimret dessutom bryter på skånska. Hemskaligen. Just detta med dialekter, uttryck och brytning förfasas människor fortfarande över. Jag retar exempelvis upp mig extremt över att påa-mannen före Radiopsykologen uttalar det radioPsykologen med övertydligt P. Fast jag har åtminstone inte hört av mig till Radiotjänsts växel om det. Men skrivit på blogg rakt ut i etern.
Hoppsan. En mikrofolkstorm.
Arbetsveckan avslutades abrubt på ett sätt som fick tankar att leda vidare från liten varningsflagg till katastroftankar. Som länkas ihop med morgonens minnen av verkliga katastrofer.
Den här veckan har jag sett ovanligt mycket med haikuögon. Det vet du som följer Ekhemmanet på Facebook.
Telefonsamtal
och dagen blir en annan
Ett ögonblicksverk
– – – – – – – – – – – – – – – – – –
Datumet idag
väcker sorg. Men tacksamhet.
Födelsedagen
– – – – – – – – – – – – – – – – – –
Omsorg har funnits
om våren blir det tydligt
Gruset på marken
– – – – – – – – – – – – – – – – – –
Iphonepromenad
väcker gammal dröm till liv
Outgivetvis
– – – – – – – – – – – – – – – – – –
Mannen på flerdagars jobbresa.
Sonen ville lägga sig en timme tidigare än vanligt.
Dottern somnade i soffan.
Tvättmaskinen jobbar själv och diskmaskinen är så gott som tömd.
Jag tänder ett ljus och funderar på vad jag ska passa på att göra av en alldeles egen stund. Nytta. Nöje. Något. Inget?
Medan jag funderat har det blivit lagom sovtid. Men jag är dålig på lagom. Så jag sitter kvar en stund till och lyssnar till en gammal sång om just en sån här stund. En sång som slutar med en vilsam melodi och orden ”Ensam är du ej mera”.
Sedan en annan sång med ensamhetsord av samma artist, Göran Fristorp. Han som, tillsammans med Fjedur, tog över mitt musiköra efter år av Niclas Wahlgren och än fler år med Europe. Och Göran är den jag lyssnar mest på av de verkligt gamla favoriterna. Och just nu: Ensamhetens hav
Det här är min typ av musik. Verkligen.
Därför är jag fortfarande förvånad, läs chockad, att jag – utan yttre påverkan – ringde och röstade två gånger på Dannys låt i Melodifestivalen.
Amazing.
En månad av fastan har gått. De 40 dagar före påsk som i kyrkoåret kallas fastan, är ett eko av Jesu 40 dagar i öknen. Ändå är fastan för mig ingen ökenvandring, utan en förmån, ett val. Men livet innehåller öknar. Ökenpärlan bär ton av Nattens pärla men berättar om en annan del av livets smärta än den plötsligt drabbande, svarta sorgen. En tröstlös vandring i kargt land. En vandring som jag gör ensam och som ibland har tagit sin början i en sorg. Ibland i tomhet.
Mitt i öknen, när sand är allt jag ser, kan det vara svårt att hoppas. Svårt att tro att det finns en riktning. Svårt att tro att någon vandrar med mig. Fotspår i sanden som i stunden inte ger någon tröst. Men inget världsligt är oändligt. Inte natten. Inte vandringen. Någonstans finns en ny horisont. Ett hav.
Jag ser framför mig hur deltagarna i Mot alla odds, efter påfrestande vandring i hetta och sand, äntligen når fram till havet. Rullstolar, kryckor och proteser. Sargade och sandiga kroppar som rusar ut i vattnet. Det efterlängtade. En hoppets bild.
Frälsarkransen är upphovsrättsskyddad av Verbum Förlag
Idag är det FN:s internationella dag mot rasism. När den grundades var det med 60-talets Sydafrika som bakgrund. Nu finns en annan slags rasism. Också hos oss som tror oss vara fördomsfria.
Den här dagen ska jag vara uppmärksam på mina egna reaktioner. På vilka sätt dyker rasistiska tankar, attityder eller känslor upp inom mig när jag ser eller hör någon som jag betraktar som främling. Någon med ett annat språk, ett annat uttryck, andra slags kjolar. Jag vet att det sker, och är inte stolt, men jag vill bli uppmärksam på min egen del i att göra skillnad mellan människor. Och jag börjar idag.
Två svenska pojkar och ett stycke svensk historia.
En tonårskind smektes nyss, och en femårings hand. Kroppar i vila som ger ro till min egen.
”Du är min bästa mamma. Och pappa är min bästa pappa” så sa han, den lille ikväll. Och fortsatte glatt ”…fast jag har ju bara en mamma och en pappa!”
Sen hejdade han sig själv, stannade upp mitt i språnget och sa ”Nej, förresten.” Och vi talade en stund om att det har funnits en mamma och en pappa tidigare. Som vi inte känner.
Men vi känner varandra. Och det är oväsentligt om blod är tjockare än vatten. För i våra ådror rinner inget vatten. Men blod och kärlek.
Idag är det Vårdagjämning. Dag och natt är lika långa. Calle Norlén kallade det i Spanarna för en rättvisedag. Vitsigt. Och aktuellt. Jag väljer Rättvisemärkt. Alltid kaffe, bananer och kakao, och andra varor när jag hittar dem. Det är värt 10 kr extra per kilo att odlarna får mer skäliga löner, ett tryggt sammanhang och en ofarlig arbetsmiljö.
För några dagar sedan lanserade Fairtrade Sverige en rättviseapp.
Jag håller på att lära känna den nu, och rekommenderar dig att hämta hem den och leta rätt på rättvisemärkt fika och reko produkter i din närhet.
Just nu läser jag om Fairtrade-odlarna och drömmer mig bort till vårt andra hemland. Dit som vi ofta längtar.
På begäran, min variant av:
Lax med pestotäcke
ca 6 port
– Lägg ca 1 kg laxfilé i smord ugnsform
– Krydda fisken med pressad citron och citronpeppar
– Mosa ihop 150 g fetaost med ca 0,75 dl pesto och några tsk rapsolja
– Bred röran över laxfilén och hyvla över grana padano eller parmesanost (gärna med zestjärn)
– Stek i 175-gradig ugn i ca 25 min.
– Häll 2,5 dl matlagningsgrädde i botten på ugnsformen och låt puttra ca 5 min till.
– Servera med pressad potatis och sallad.
Tack till Maria som bjöd på rätten som gav inspirationen.