Vi kom iväg. Det blev en liten semester. Ett prisvärt hotell i centrala Stockholm. En säng till mig på hissavstånd från restauranger, frisör(!), affärer och hötorgsvimmel. Jag fick en glimt av det, men låg i hotellsängen nästan hela tiden när familjen var ute och stockholmsturistande på alla de där ställena som vi ännu inte hade besökt som tvåbarnsfamilj. Sen kom de tillbaka till basen och vi åt middagarna just intill hotellet. Tillsammans.
Åttonde våningen och en fantastisk utsikt som gav mig Stockholm fastän från ovan. Stadsdoft och gränder. En känsla av att vara ute i världen efter så många dagar i min febersoffa. Det kändes bra, trots att jag missade så mycket när jag tillbringade nästan alla dygnets timmar på det rosdoftande hotellrummet (Coop hotellpremie har nog aldrig haft hotellgäster som nyttjat premien så väl förut…) och jag kunde verkligen njuta av att vi var ute på familjesemester ett par dagar. Tills igår när jag hade checkat ut från hotellet och fick tillbringa dagen utan rum att vila i. Då föll både sjukdomströtthet och förtvivlan över mig. Som att bli påmind om att den is man går på är väldigt skör. Det är den. Men det gick att gå på den. Sakta, sakta. Och nu är jag hemma i egen soffa igen efter en natt i egen säng. Jag ligger här med sömnrufsigt men nyklippt hår. En tunn kalufs som inte hade blivit klippt hos frisör på över 1,5 år. Det syntes minsann, fick jag veta av den unga, kallpratskunniga frisören. Jag svarade med att ljuga hejvilt på hennes frågor och låtsades att jag var en helt vanlig, arbetande och frisk människa på semester. Och inte en som fick använda nästan alla sina krafter för att sen ta sig tillbaka de tvåhundra meterna till hotellentrén. Men håret fick jag tvättat helt utan egen ansträngning och dessutom utan kallprat. Den stunden var det allra bästa på den lilla utflykten från hotellrummet. Förutom friskare hårtoppar och en övning i att inte vara så skrämmande ärlig hela tiden.
