Somliga dagar tycks hoppets bägare helt tömd. Framtiden oviss och nuet så tungt och ensamt att bära. De dagarna finns, förmodligen hos många, men ändå är det inte så ofta jag hör någon (annan) tala om dem. Någon enstaka gör det på Facebook, desto fler på anonyma bloggar och i personliga samtal och mejl, men sällan i det öppna. Det är sorgligt. För jag tror att vi skulle få så mycket mer förståelse för varandra och mer träning i att möta smärta om fler vågade öppna sig. Nu är det så vanligt att smärta möts med tystnad, medan ytlighet möts med mängder av röster. Ibland i form av stiliserade tummar.
Idag har droppar av hopp börjat fylla bägarens botten igen. En vän som hörde av sig och snart kommer på besök. Flera hekto favoritte från nyss hemkommen man. Min chef som ringde och visar att jag är saknad och hågkommen fastän det inte finns kraft att komma dit och hälsa på som jag planerat. Modet att försöka kontakta en av de få i Sverige som kan min sjukdom. En skrynklig duk på bordet för att få en känsla av nystädat. Helg med familjen. Snart te tillsammans med nån som jag inte mött på länge. Droppar av hopp.
Idag finns bara sand, inga nya ord. Så jag lånar mina egna, från en annan dag som liknade denna.
Hoppets källa
när hoppets källa tömts till botten
och inget regn tycks falla mer
och ökenvandraren har nått den
punkt då inget skugga ger
drömmer att få känna vinden
som viskar att ”jag ser din strid”
och att få se en tår på kinden
från nån som önskar ljus och frid
en människa som delar färden
men vandrar i helt andra skor
en famn som ömt och värdigt bär den
kruka där en nyfödd källa gror
Idag fick jag en bild av en kompis, en bild från från patientbiblioteket på Malmö sjukhus. Där står min roman Väntrum fint på snurrstället, redo att bli utlånad. Jag tror att Väntrum (mestadels i sin gamla, lite mindre tjusiga upplaga) finns på ett femtiotal bibliotek i Sverige, varav några sjukhusbibliotek. Min förhoppning är särskilt att kvinnoklinikens personal och patienter hittar boken, och gärna många fler.
Om inte det hade varit för Robert skulle den här boken inte ha kunnat finnas. Idag kom nyheten att Robert är död. Robert Edwards, har dött 87 år gammal, efter ett forskarliv som gjort skillnad i vårt liv och i så många andras liv. Guds skapande fortsätter med människors forskning om människokroppen, och i och med att Robert Edwards har hjälpt till med metoden som får spermier och ägg att mötas och bli till liv. Naturliga ägg, naturliga spermier och ett högst naturligt möte. Inget konstgjort material finns inblandat i det mötet, trots att metoden fortfarande kallas konstgjord befruktning i många sammanhang. Assisterad är en så mycket bättre benämning. Robert har inte bara fått nobelpris. Han har assisterat mig i skrivandet av Väntrum, och hjälpt mig bli mor till ett av våra fantastiska barn. Tack! Vårt andra mirakel var det någon annan som hjälpte oss att få. Olika vägar. Samma lycka.
Skicka mig gärna en bild du med om du ser Väntrum på ett bibliotek nära dig. Och om du vill köpa boken kan du fråga i din egen bokhandel eller leta här i lilla webbshopen, på Bokextra, på Bokus eller på Adlibris.
Meteorologen på teve sa just (efter att hela Gomorronstudion drabbats av eufori för att våren sägs vara på väg) att det inte är så mycket snö längs norrlandskusten. Vi ser havet från vårt köksfönster. Nog borde vår gård därmed betraktas som kustnära? Men inte särskilt snöfri.
Så här mycket snö ligger det över makens tulpanodling idag. Det tar nog ett tag innan de står i blom i år. En av bilderna visar hur det såg ut på samma ställe på skolavslutningsdagen förra året, när flaggan skulle hissas. De flesta hissar flaggan i topp så fort någon nämner de där tre bokstäverna. V.Å.R. Jag gör inte det. Visst njuter jag av vårdoft i luften och årstidernas växlingar, men den där euforin som just våren väcker hos de flesta har jag aldrig känt av. Hösten har alltid varit min bästa årstid, medan våren ofta känns kravfylld. (”Var lycklig nu för tjyven, det är ju ljust om kvällarna!”) När jag mådde som sämst i min psykiska utmattning en vår för drygt tio år sen, var det minst en handfull människor som sa till mig nåt i stil med att ”vi går ju i alla fall mot en fantastisk årstid”. Förmodligen var det menat som nån slags tröst. För mig var det som att de trampade på mig och min sjukdom. Som om vitsippor skulle kunna hjälpa mot själens tunga smärta. Vad spelar det för roll om det är ljust till klockan nio på kvällen om insidan är fylld av ett stort mörker? För somliga kanske ljuset sipprar in, för mig blev det som att ljuset på utsidan, och förväntningarna om glädje som följer med ljuset, faktiskt förvärrade mörkret.
Just nu gläds jag så åt att det är ljust inombords. Att jag mår psykiskt gott. Det gör jag verkligen, trots att det finns stunder när jag trillar ner i en grop av förtvivlan över att jag inte får bli frisk. Övergående stunder (om än alltmer frekventa) som inte är oroande när de kommer eftersom jag i grunden mår bra. Förutom kroppsligen. Ännu en vår med febertung kropp. Och när vägarna blivit snöfria och helt perfekta för raska promenader så känns våren faktiskt mer som en knäpp på näsan än som ett hopp.
När jag var 25 år såg jag en film som hade stor betydelse för synen på livet som kristen. Filmen heter Priest och är signerad Antonia Birds. En av våra prästvänner har försökt få tag på den de senaste åren men den tycks omöjlig att hitta idag. Jag visste att den funnits på VHS hemma hos oss men hittade den inte trots flera genomletningar av videohyllorna (ja, vi har såna, och ser VHS rätt ofta – och så har vi bara tjockteve. 😉 )
Men så lyckades jag för ett tag sen övertala sonen att vi skulle leka med mina och storasysters gamla barbiedockor, och där – längst ner i kartonghögen i källaren – fanns en låda med videofilmer. Bland annat Priest.
Nu har en god granne lagt över den på DVD och vi kan tryggt gå in i framtiden utan att mista en fantastisk film. För tillfället oroar jag mig över att behöva ställa in mig på att gå in i den framtiden med feber, och jag känner igen mig så väl i Greg i filmen när han ropar åt Jesus ”Gör nånting!”
Men det som hans strid gäller går inte riktigt att jämföra med en neverending feber. Den gäller vetskapen om att en ung flicka far illa och kampen med att få tron att gå ihop den egna homosexualiteten. Om hur min tro går ihop med (andras) homosexualitet har jag gjort tydligt tidigare, i blogg och i Väntrum. Jag tror att mycket av det förhållningssättet bottnar i de tankar som den här filmen gav mig.
Barbielådan då? Jo, vi fick en lekstund när vi två som har gillat de här dockorna återupplevde barmdomsminnen och när den som tidigare ratat (det som han kallat) ”tjejleksaker” också kunde lockas med i leken. Heja, tycker mamman som skulle önska att det inte fanns i barns vokabulär att kalla saker för tjejgrejer och killgrejer.
Nyligen fick jag tips om att läsa en artikel om benevolent sexism. Välvillig sexism kanske det skulle kunna översättas, när något som upplevs som en positiv kommentar inte tolkas som sexism trots att det egentligen är en bedömning som på ett orimligt sätt kopplas till personens kön.
Den artikeln har fått mig att tänka och läsa vidare om fördomar. Plötsligt fick jag ord för och vetenskapliga artiklar som stöd för något som har gnagt länge. Känslan av att det inte är okomplicerat att rangordna människor efter ursprung ens när det handlar om positiva egenskaper. Jag får lite dåliga vibbar när man talar om typiskt trevliga italienare, om allt som är osvenskt och om föreställningen att alla kenyaner springer fort (ofta uttalat utan tanke på hur mycket träning och målmedvetenhet som ligger bakom segrarna). Dåliga vibbar fastän jag också själv kunnat fundera på hur det egentligen är med det där med dansen i blodet.
Benevolent prejudice, eller välvillig fördom beskrivs som en, till ytan, positiv fördom som uttrycks som en positiv föreställning om människor, men som ändå sätter den omtalade i en underordnad position. Välvilliga fördomar kan ge motiv till de fientliga fördomar en person har mot en viss grupp, och blir ett slags subtilt bränsle för fientlighet och avståndstagande.
Generösa eller välvilliga fördomar, eller kanske välgörenhetsfördomar. När vi målar fast föreställningar om andra människor så hårt så att de blir till sanningar. Och ju mer vi tror på dem, desto rimligare verkar det att tro att de negativa föreställningarna också är sanna. Idag är det romernas nationaldag, en mycket utsatt grupp när det gäller fördomar. Jag tror jag inte riktigt kan ana hur utsatt. Däremot är mina ögon vana att granska bilder som rör svarta personer och föreställningar som sprids av det Afrika jag känner. Och det är inte alltid en rolig syn. Som välgörenhetsorganisationernas reklamsatsningar, som naturprogrammens skildring av Afrika eller barnidolers skeva förstoringsglas. Sean Banan har spelats alltför mycket här i helgen, med hörlurar eftersom ingen mer än sexåringen vill lyssna. Det är lätt att förklara att svordomarna inte passar i sånger som barn ska sjunga, och lätt att förstå för sonen som ersätter alla svordomar med andra ord. Men hur förklarar jag att den bild som t ex Sean Banan förmedlar av Afrika är ålderdomlig och nedsättande? Det som inte är lätt att förklara för vuxna, eller ens för sig själv. Barnböcker kan vara till hjälp, och det är nog dags att läsa Ashraf från Afrika igen.
Så hur är det då med vår sons uppenbara rytmkänsla? Visst har han dansat sen vi mötte honom, och verkar kunna Michael Jacksons moves innan han ens sett dem. Men så har människor sannolikt dansat mycket och dagligen spelat musik omkring honom de första åren. Och efter att han börjat dansskola har också det barn som delar vårt blod börjat med dans. Med uppenbar talang trots sina odansanta föräldrars gener och sin vita hud. Jag tror vi ser det vi tittar efter, och både de välvilliga och de negativa fördomarna ställer in ögonen så att vi tror att vi ser en objektiv och komplett bild när den egentligen är ojämnt belyst.
Hur kan vi hjälpa varandra att se med öppen blick på omgivningen? Kanske genom att förmedla en bredare bild av människorna och av världen. Jens Assur bidrar förhoppningsvis till det i sin nya utställning Africa is a great country.
Det är tolv städer som visas upp under den 40 fotografier stora utställningen på Liljevalchs. Några av städerna är Lagos i Nigeria, Lilongwe i Malawi och Kigali i Rwanda. Namnet, ”Africa is a great country”, är en anspelning på svenskens bristande kunskaper.
–Afrika är den enda kontinenten som vi idag benämner som en kontinent, man säger att man ska åka till Afrika, men man säger inte att man ska åka till Asien. Vi säger inte ens att vi ska åka till Kina längre, utan gör skillnad på Shanghai eller Peking. Därför har vi lekt med begreppet att Afrika är ett land.
(SvD Kultur, 6/4 2013)
Jens Assur är för övrigt ännu en fd Sundsvallsbo att vara stolt över. Sundsvall har verkligen varit en växtplats för så många talanger. Jag undrar om det riskerar bli en välvillig fördom att den som har rötterna i Sundsvall kan gå hur långt som helst. 😉
När en liten person behöver röra på sig kan det inte hjälpas att mamman har väldigt begränsad ork. En snigelpromenad runt kvarteret fick det bli både igår och idag när familjens övriga två var borta. Gossen med cykel och oändligt mycket tålamod med sin trötta mamma. Jag i febertempo och bristande tålamod över att kroppen släpar sig fram när sinnet vill kunna skutta. Skuttade gjorde katten istället. Hon som verkar tycka att vi är hennes ungar som hon jamande ska valla under promenaden. När vi nästan var tillbaka vid vårt hus lämnade hon oss och la sig för att lurpassa på en annan katt.
Det är tur att både katt och sexåring nöjer sig med utflykter inom en tvåhundrametersradie. Och att följande samtal utspelade sig när vi kom in:
– Vad ska jag gööööööra?
– Du kan få massera mina fötter med hudkräm.
– Okej!
Personlighetstyper intresserar mig sen jag själv gjorde ett Myer-Briggstest, för ett decennium sen, och häpnade över hur klockrent resultatet blev. Fastän jag gjorde testet strax innan jag gick in i den brutala väggen, och egentligen inte alls var mig själv, så fångades min person upp så väl i mitt resultat (ENFJ). Det gick att få syn på både styrkor och utvecklingsmöjligheter på ett nästan objektivt sätt. Det testet, och min makes kunskap och samtal om det, har hjälpt mig reflektera över att människors olika personlighetstyper kan få oss att agera och reagera på så skiftande sätt. Det som känns som det enda rätta för en kan vara helt främmande för någon annan. Och det finns sällan något som är objektivt rätt fastän vi ofta vill tro det. Det blir ännu tydligare på Facebook att vi är olika till våra personligheter. Ibland så övertydligt att en Facebookpersonlighet som skiljer sig mycket från min egen kan bli påfrestande att se för mycket av i nyhetsflödet.
Förmodligen finns det hundratals listor och Veckorevytester som handlar om ”Vilken typ är du på Facebook?”. Jag har låtit bli att kolla det och istället gjort min egen. Just innan jag inaktiverar mitt Facebookkonto (vilket händer en eller två gånger per år) blir de här personlighetstyperna alltmer framträdande. Både min egen och andras. De flesta av oss är nog blandningar, även om man ibland stöter på praktexemplar. Jag själv är nog en mix av 9 och 12, och blir en 13-wannabe i de lägen när jag tröttnar på Facebook. Förmodligen kommer nån (som känner igen sig för väl 😉 ) tycka att jag är elak nu, men jag tar risken. Här kommer hela listan. Helt ovetenskaplig. Totalt inkomplett.
1. Myspysarn: Delar med sig av allt som är trevligt och lättsamt. Skulle aldrig berätta om sorg, men gärna om parmiddagar, SPA och fredagsmys.
Citat: ”Myyyyyyyz!”
2. Sportjournalisten: Skriver endast statusrader och kommentarer som handlar om idrott.
Citat: ”Mååååååål!” alternativt ”Ämen vafaaan!”
3. Annanstansaren: Följer Facebook sporadiskt och länkar hellre till sina inlägg på blogg, Twitter, LinkedIn eller Instagram.
Citat: ”Facebook är bara så 00-tal!”
4. Arbetaren: Använder Facebook som arbetsredskap för att nå kunder, sprida budskap eller hålla sig a jour.
Citat: ”Den som inte finns på Facebook finns inte.”
5. Believern: Förutsätter att det som står är sant och trycker ofta gilla på det som någon annat har gillat, såväl solnedgångar som videolänkar.
Citat: ”Jag visste inte att det var en porrlänk. Dom skrev ju att dom skulle skänka en dollar till alla svältande barn.”
6. Klagomuraren: Ingår i grupper med namn som börjar ”Vi som tycker att…” Använder främst statusraden till att klaga på enskilda personer men i allmänna ordalag.
Citat: ”Blir gaaaalen på folk som inte vågar stå för sina åsikter!”
7. Missionären: Använder Facebook till att sprida sin livsfilosofi med länkar och statusuppdateringar. Det kan gälla t ex religion och specialdieter. Inte sällan i kombination.
Citat: ”Alla är köpta av industrin.”
8. Gilla-Delaren: Skriver inget personligt men delar flitigt bilder av tävlingsarrangörer som trotsar Facebooks regler och utlovar fina priser till alla som spammar sprider vidare.
Citat: ”Den här skulle passa så fint i stugan.”
9. Estradören: Delar dagligen med sig av sitt liv i många ord, bilder och platsangivelser. Interagerar sällan med andra.
Citat: ”Ja, visst såg du på Fejjan att lillan har lärt sig läsa?”
10. Betuttaren: sprider bilder och nyheter främst på sin stora kärlek: barnet, hunden eller kärestan. Kommunicerar gärna med sin kärlek offentligt.
Citat: ”Nu har min älskling bjudit på middag. Tack sötnos!”
11. Fluktaren: Läser allt som andra skriver, men gör inga som helst egna avtryck. Drar sig inte för att berätta vad hen läst på Facebook om någon annan.
Citat: ”Man ska komma ihåg att Facebook äger allt man lägger upp.”
12. Sextioåttan: Försöker få andra att vakna från fredagsmyset genom länkar och citat med angelägna budskap, men når främst de redan nådda.
Citat: ”Tänk om folk kunde engagera sig mer i de viktiga frågorna än i bilder på kattungar.”
13. Exklusivisten: Har många kontakter men skriver offentligt bara till ett fåtal. Gillar och kommenterar bara vissa utvalda. Är med i flera slutna grupper.
Citat: ”Man behöver faktiskt inte dela allt med alla”
14. Lämnaren: Äger ett Facebookkonto men tycker egentligen bäst om telefonkatalogen.
Citat: ”Jag har tänkt gå ur det där, men det är helt omöjligt har jag hört.”
Det här med rollekar var det längesen vi ägnade oss åt. Jag är över huvud taget inte nån lekmamma. Fenomenal på att hitta på temakalas, men lätt uttråkad av vardagslek. Fast idag blev det en lekstund som var värd lite extra huvudvärk. Sexåringen köpte en gigantisk penna i Stockholm, och att han ritade med den medan jag låg på kökssoffan räckte för att teatern skulle vara igång. Han blev Bertil och jag blev Nils Karlsson Pyssling, och helt lägligt kom en liten publik på tre personer.
Gaaaaah vad jag längtar till Astrid Lindgrens Värld! GodegodeGud! Låt mig få en frisk sommar!
De flesta är nog överens om att det inte är bra att tala illa om människor, men det finns en del människor som det är kutym att tala illa om. Så många tar sig rätten till det. Att sänka och kränka för att det är kändisar och inte ”riktiga människor” som är värda respekt. Jag märker det tydligast när det talas kategoriskt illa om såna jag tycker om, och jag kan känna mig personligt drabbad när andra väljer att se enbart de mer missprydande sidorna hos personer som berikar mitt liv med alla sina andra sidor. Carola är en sån person. Och Petra Mede. Och Jonas Gardell.
Hela familjen bänkade sig framför Jonas Gardells helkväll i SVT i påsk. Där fanns flera nyskrivna pärlor som jag lyssnar på igen.
Jonas med fantastiska Sarah Dawn Finer.
Ulrik Munther med Jonas fantastiska sång.
Och så en musikalpärla med en av Sundsvalls alla gnistrande stjärnor. Helén Sjöholm, som min egen gnistrande stora stjärna stod på samma scen som för en dryg månad sedan. Vi jublade i soffan när vi fick veta att filmen som vi sett tillsammans flera gånger ska bli musikal. Livet är en schlager! Och Helén ska göra huvudrollen. Hurra! Den musikalen ska jag se, om jag så har feber i flera år till. En karamell att längta till. Tills dess får vi lära oss låtarna. Ledmotivet kan vi rätt bra, både jag och min tös, men nu har vi en till sång från musikalen att lära in:
Jag minns så tydligt när Helén Sjöholm fick rollen i Kristina från Duvemåla. Det stod i Aftonbladet som jag läste i soffan hemma hos min då rätt nyblivne mans släktingar. Bland alla sökande fick denna sångerska huvudrollen. Jämngammal med mig, och vän till mina vänner. Vi kände inte varandra men småpratade så där på födelsedagskalas ibland. Då helt okänd, nu en världsstjärna. Som de flesta talar gott om.
