månadsarkiv: juni 2013

Läst

Sjukdomen

2 kommentarer

Deklarationen är äntligen postad. Flera månaders tankevånda och några febriga timmars jobb lades på lådan idag. Postlådan som (ännu) finns bara två hus bort passerades på väg till skolan med junior. Den lilla långsamma promenaden i det välsignade regnet och sen hem till soffan igen. Efter att ha postat deklarationen kände jag mig lättad och tänkte precis som ifjol ”nu ska jag bara koncentrera mig på att bli frisk!” Och sen kallade jag mig själv idiot. Ett så galet uttryck. Det går inte att bli frisk genom ansträngning eller tankevilja, och just nu går det inte att veta om det är på väg åt rätt håll. Den senaste veckan har inte på något vis antytt det.

20130603-092606.jpg

Så jag läser Gardells uppslukande roman om Sjukdomen och ser på gamla avsnitt av The Big C. Sjukdom finns i mångas liv. Just nu också i mitt, i vårt. Så är det. Sjukdomen går inte att lägga på lådan och skicka till Skatteverket. Det är bara att rida ut den. Fastän ritten är sorgligt enahanda. Men just nu ringde en gammal god vän och bjöd in sig på fika. En välkommen paus på ridturen.

För övrigt är jag rädd för hästar.
Tänk att jag gick med att tränsa och joxa i hästmunnar den korta tid dottern testade ridning. Hjälteföräldrapoäng.

Ditt & Datt, Föräldraskap

Oskyldiga eller skyldiga frågor?

3 kommentarer

I min (oväntat välspridda) lista över anledningar att oroas över rasismen fanns en punkt med som några ifrågasatte. Det var den om att de som inte ser ut som sjunde generationens svenskar alltid får frågan ”var kommer du ifrån?”.
Som jag skrev i en kommentar; för ett år sen skulle jag inte ha haft med den här punkten, men det senaste året har jag hört många adopterade, inklusive mitt eget barn, uttrycka att det inte känns bra att ideligen få den frågan. Att det ger en känsla av utanförskap att baserat enbart på utseendet förutsättas inte vara svensk. Och det verkar inte ovanligt att människor inte nöjer sig med svaret ”Göteborg”, t ex utan frågar vidare tills den som frågar är nöjd medan den som svarar kanske inte har lust att dra sin historia. Nyss spreds en film som med humor lyfter just detta:

Oskyldiga frågor kan bli skyldiga när de ställs om och om igen och med sin blotta existens pekar finger och säger att du är inte som andra. Jag är säker på att jag ställer såna frågor var och varannan dag. Också frågan ”var kommer du ifrån?” – men jag vill lära mig reflektera. Se att jag är del av något större. På gott och ont.

Ditt & Datt

Vårens första dag

4 kommentarer

20130601-114913.jpg

Jag lyssnar på samma sång om och om igen och tårarna kommer varje gång. Det är Lalehs Vårens första dag, som talar rakt in i hjärtat fastän det nu är sommarmånadens första dag, och redan högsommar i vår del av landet. På Sundsvalls (aka Världens bästa) Kulturskolas vårkonsert med körerna sjöng vår dotters kör denna fantastiska sång. En helt otrolig tolkning, fantastiskt arr av körledaren som får dessa röster att blomma som en ängsbukett som doftar himmel. Ni kan få tjuvlyssna här på Florus chorus – Vårens första dag. Fastän det är så många röster är de väldigt trogna originalet. Som också får mig i tårar. Långvarig sjukdom, även om den inte är livshotande, ger oundvikligt tankar om liv och död. Laleh fångar det exakt.

Kom våren, kom skratten,
kom tårarna om natten.
Låt mig vara, låt mig vara
litet till, jag är,
jag är inte beredd att gå än.

Vårens första dag
Laleh Pourkarim

Vårens första dag
och jag vill va’ med,
och jag vill va’ så med,
så att jag kan se
att jag är en del av allt.

Vårens stora dag
och jag vill va’ med.
Låt mig leva längre
nu när jag kan se.

Kom våren, kom skratten,
kom tårarna om natten.
Låt mig vara, låt mig vara
litet till, jag är,
jag är inte beredd att gå än.

Låt mig finnas, låt mig att finnas,
litet mer, jag är,
jag är inte beredd att dö än,
inte än.

Nej, jag är,
jag är inte beredd att gå än,
inte än.
Nej, jag är,
jag är inte beredd att gå.

På din stora dag
ville jag va’ med.
Jag bad: Låt mig leva längre.
Men genom dina ögon
såg jag barnen, jag såg skratten,
jag var tårarna om natten.
Jag såg barnen, jag såg skratten,
jag var tårarna om natten.

Låt mig vara, låt mig vara…

Låt mig finnas, låt mig finnas…

Nej, jag är…

På din stora dag
då ville jag va’ med,
då ville jag va’ med.
Där.

Låt mig vara, låt mig vara
litet till, jag är,
jag är inte beredd att gå än.

Låt mig finnas, låt mig finnas,
litet mer, jag är,
jag är inte beredd att dö än,
inte än.

Nej, jag är,
jag är inte beredd att gå.

På din stora dag
ville jag va’ med,
ville jag va’ med.