Att packa en termos te och mötas en stund med en vän är också ett sätt att resa. Så har jag rest några gånger de senaste veckorna. Möten stilla men i en hast. Snabbt ordnade och inte så långvariga, lagom för någon med begränsad ork men längtan efter samtal. Någon som jag.
Idag ett till sånt möte – med en långväga vän. Gott.
Och guld och hav som fond.
Det är gympadag. Inte för mig förstås.
Det är efterlängtat men inte precis lämpligt att träna med feber i kroppen. Men det är gympa för sjuåringen som numera studsar runt i samma skolgympasal som jag själv gjorde som sjuåring. 1977.
Gympasalen är sig ganska lik. Möjligen mindre. 😉 En skillnad är att dagens skolbarn inte äter lunch i gympasalen. Det gjorde vi under min första tid i lågstadiet. Svettiga barn gick ut och bord och stolar lyftes in. Varje dag tills dess att matsalen och skolköket byggts.
Jag fascineras av detta att vi delar en del barndomserfarenheter jag och barnen. Fastän jag från början inte ville flytta tillbaka till min första stad så ser jag nu en glädje i det. I träd där jag har klättrat som barn klättrar mitt barn nu. Det känns fint. Särskilt att det finns två människor här i världen som jag får kalla ”mitt barn”.
Igår tittade nästan hundra olika personer in på min blogg.
En av er lämnade ett avtryck. Ett avtryck som gjorde gott.
När jag känner mig utsatt eller skör är tystnaden inte lika vänlig som annars.
Den här sången väcker mig (som sagt) om morgnarna, och om jag redan har vaknat av mig själv eller av en jamande vän så mornar jag mig och låter morgonmedicinerna landa stillsamt i kroppen till dessa toner.
Klippet är från i november förra året. När programmet sändes låg jag i soffan, som så ofta de senaste åren. Sen skulle jag göra mig i ordning för en vecka på okänt sjukhus i en annan stad, med åtskilliga skrämmande undersökningar. Jag var ensam hemma och låg i soffan för att samla kraft inför packandet. Familjen var långt borta och jag var rädd, ledsen och febrig. Febrig sen åtta månader tillbaka. Sarah sjöng och tårarna strömmade. Ledsna tårar men tacksamma över att inte vara helt ensam, över att ha människor vid min sida på olika sätt. En familj som då var långt ifrån mig geografiskt, men nära i hjärtat. En vän som skulle följa med mig på resan och sjunga mig trygg. Hur det än blir nu är allt som det ska.
Nu har ett år gått och jag har fortfarande människor vid min sida. Och är fortfarande sjuk. Nu med känslan av att det går framåt, men så oerhört sakta att det inte alltid märks. Särskilt inte när en förkylning ställer till det. Tårar finns på lut också nu, men de är inte farliga. De är del av livet. Allt det här ovissa, febriga, trötta är också del av livet. Mitt liv. Något annat liv har jag inte. Hur det än blir nu är allt som det ska. Fastän det inte är som det skulle vara.
Igår var det Tacksägelsedagen. En av mina favoritsöndagar under året, eftersom tacksamhet är något av det som jag vill odla och tror ger näring åt sin egen planta. Gårdagens gudstjänst hade en skön klang. En ton som berättar att tacksamhet inte föds ur att livet är perfekt och fritt från bördor. Men att en tacksamhet kan bo också mitt i det mörka. En extra skön klang hade gudstjänsten eftersom vår dotter sjöng solo. Stolthetstacksamhet och beröring.
Ute bjuder naturen fortfarande på guld. Inne i mig bråkar en förkylning men inte så mycket att hoppet kvävs. Hoppet om att hälsosammare tider ska komma. Igår eftermiddag fick vi besök av en gammal vän. Samtalen var goda. Laxsoppan var god och lika gyllene som träden. Sonen hade gjort en smarrig äppelkaka som han kallade ”Super-X”. Vi hade det gott.
Så hände något oväntat. En person började på en väns Facebookinlägg där jag nämndes, skriva kommentarer (i mina ögon) fulla av avsky. Om tonen var tacksamhet fram till dess så innehöll detta mer en ton av hat, mot mitt skrivande och det som min författarsida förmedlar. Detta är en person som jag för några år sedan hade på min kontaktlista på Facebook, men tog bort i en veva när jag rensade bort omkring åttio kontakter som jag egentligen inte har en personlig relation till och därför inte vill dela mina personliga statusuppdateringar med. Jag kan nu konstatera att den magkänslan var rätt, och att ärlighet kan få konsekvenser, men jag påverkas såklart av kommentarerna. Blir ledsen. Vetskapen att någon har gått omkring och pyrt av vrede över det jag förmedlar och därmed vrede mot mig som person är ganska obehaglig. Öppenhet kostar. Människor väljer ibland att ge sig på andra istället för att brottas med det som pågår inom dem själva. Det har jag erfarit förr, men ändå fyller det mig med ledsam förvåning.
Så idag marinerar jag mig med sånt som gör gott. Jag väcktes vid sidan av livskamraten med väckarklockelåten av Sarah Dawn Finer, Med dig vid min sida och orden:
”När dom vänder mig ryggen
när människor blir små
när vägen är mörk
ska jag fortsätta gå
för med dig är jag modig
jag är den jag vill va”
Har fortsatt med tända ljus, te och Klassisk morgon i P2. Och just idag fick Cecilia Ekhem höra sin önskemusik spelas. Det tackar jag för.
Några av de saker jag önskar förmedla till mina barn är att söka det som ger dem kraft och att hitta engagemang för det som ligger utanför dem själva. Den kristna tron och kyrkan är förstås en väg till båda delar, och en del av det som jag innerligt önskar dem. Men jag önskar dem också andra vägar. Ett sätt att hitta sin inte kraft är att öppna sig för och ta emot nära vänskap, och att skapa stunder där vänskapen får landa, mogna, blomstra.
Som att välkomna sin efterlängtade vän med en kopp soppa, koftor, raggsockor och ljuslyktor. Och så havet framför ögonen och stjärnorna ovanför.
Som att sitta i timmar framför en brasa och tala om livet, vänskapen, hoppet, tron, kärleken.
Vänskap är en glädje bland många. Livet är min glädje. Nu är jag så pass pigg att jag orkar sitta i flera timmar, orkar förbereda en måltid och ha kraft kvar till mötet. För inte så länge sen var jag mestadels soffliggande. Hela tiden. Nu orkar jag mer, men får fortfarande räkna med att jag behöver vila ikapp efteråt. Särskilt nu, när en förkylning klivit in och bromsat (den redan snigelsega) tillfriskningstakten. Men när det finns hopp om att jag går mot ett friskare liv så går det att uthärda svackorna mycket lättare. Hoppet bär.
Och idag får både hoppet och viljan bära mig när jag gör min sjuåring sällskap med insamlingsbössan för Världens Barn. Vi har pratat mycket om insamlingen han och jag, och det jag har berättat har han sugit åt sig som en svamp. Han kan berätta vad pengarna går till och har på eget initiativ bett i aftonbönen för barnen som behöver rent vatten, mediciner och skola. Modershjärtat svämmar över. Och jag följer med förstås, trots krasslighet och svaga ben, och skramlar bössa en stund idag på den stora insamlingsdagen för Världens Barn. Tillsammans med dessa vackra ögon. Vars ägare ovanligt nog godkände offentlig publicering. 😉
Jag halvligger i en fåtölj intill brasan. Utanför fönstret ser jag havet. Tekoppen är fylld och tömd flera gånger. Philip Glass musik ackompanjerar eldens knaster. Ikväll kommer en vän som jag längtat länge efter.
Vila extra allt.
Välbehövligt efter att jag senaste veckan har ansträngt mig mer än vad jag tror att jag orkar. Bara för att testa min kapacitet. Den är begränsad. Tillfriskningen klarar inte att jag tänjer för mycket på gränserna. Jag mår sämre istället för långsamt bättre om jag inte lyssnar in hur mycket kroppen orkar och lägger in mycket vila. Nu vet jag det, och nu är sjukskrivningen förlängd så att jag ska kunna låta tillfriskningen fortsätta i sitt snigeltempo. Men också sniglar kommer fram, så jag vilar i min väntan. Och känner tillförsikt.
Vila i din väntan. Stilla mötet sker.
All din stora längtan Herren hör och ser.
Våga vänta tryggt: Snart har dagen grytt.
Våren visar vägen: Gud gör allting nytt.
Per Harling
Det är nästan svårt att andas nu. Så vackert är det ute. I regn och i sol, en guldkantad värld. Jag skulle kunna stanna bilen var femte meter när jag lämnar hemmet för mina små ärenden, men det får räcka med då och då. Och oj så jag önskar mig en systemkamera. Tänk såna bilder jag hade kunnat ta. Det är nog tur att jag inte har någon. Då hade jag inte tid att vila som jag behöver. Och det är under soffvilan som jag får ork och som dikterna blir till.
I lördags började den, och kommande lördag avslutas den, Världens Barn-veckan 2013.
Adoptionscentrums biståndsverksamhet Föräldralösa Barn ingår i Radiohjälpens Världens Barn-insamling. Adoption är inte bistånd, men i adoptionernas fotspår blir behovet av insatser för världens föräldralösa barn tydligt. De pengar som kommer in hjälper fler barn att få stanna i sina biologiska familjer och att slippa växa upp på institution. Fler får rent vatten och mediciner. Flickor räddas från könsstympning och barn med funktionsnedsättning får hjälp till skolgång och vardagsliv.
Välkommen med din gåva denna vecka, direkt i en Världens Barn-bössa eller via Adoptionscentrum Västernorrlands plusgiro: 73 19 40-3. Märk inbetalningen med ”Världens Barn”.
Läs mer om insamlingen och om andra sätt att skänka din gåva på www.varldensbarn.se.
Har du ett företag eller en stor plånbok, eller känner nån annan som har? Välkommen att sprida detta!
Krönikören och författaren Patrik Lundberg skrev nyligen en krönika om hur rasismen mot asiater passerar censuren på ett helt annat sätt än annan rasism. Och då betyder inte det att vi generellt saknar problem med rasism i vårt land. Människor med ett utseende som antyder att de kan vara födda någon annanstans än i norra Europa betraktas med andra ögon, andra omedvetna eller medvetna värderingar och därmed andra bedömningar än oss som är ljusa i hår och hud. Men i det publika rummet har de allra flesta lärt sig att inte tala nedvärderande om t ex muslimer och svarta. Däremot tycks det, som Patrik Lundberg säger i sin krönika, vara helt godkänt att nedvärdera asiater. Se bara på den här reklamfilmen.
Reklamen är vedervärdig i mina ögon. En vit översittarkock och en osmart asiatisk kock som löser uppgiften på helt olika sätt. Laga från grunden – som annars har hög status i både samhälle och kockvärld – blir något infantilt, och det illustreras med en asiatisk kock som sliter med en galen blick. Det går inte att bortse från ursprung här. I en värld där vita har varit just översittare och sett ner på människor med annat ursprung i tusentals år kan man inte göra en sån här reklamfilm om man vill framställa människor jämlikt. Sveriges Mästerkock vanns ifjol av Jennie Walldén, en skicklig kock med ett asiatiskt ursprung och utseende. Om hon hade bytt plats med den vite manlige kocken hade Bong kanske fått fram ett annat budskap. Det budskap jag nås av idag är att aldrig mer handla buljong och fond med märket Bong.