Om jag skulle sätta en målförklaring för mitt liv så skulle den kunna sammanfattas med att jag vill göra skillnad. För dem som står mig nära, för det jag tror på, för människor som behöver stöd nära och långt borta. Jag vill göra skillnad och jag vill omge mig med människor som på olika sätt vill göra skillnad.

Men vet ni vad vi ska göra om vi vill göra skillnad ”på riktigt”? Jo, då ska vi anmäla oss till Försvarsmakten.

Försvarsmaktens reklam menar alltså att det är de som gör skillnad på riktigt. Det hjälper till att slå fast alla negativa fördomar om militärer som jag nånsin nuddat vid.

Så alla andra som gör något för andra människor gör det inte på riktigt?
Alla som stöttar medmänniskor i sorg, som hjälper föräldralösa barn, som talar om det som är svårt att tala om, som står upp för mänskliga rättigheter, som löser sjukdomsgåtor, som handlar rättvist, som gör klimatsmarta val, som välkomnar hemlösa, som besöker sjuka, som omfamnar utstötta, hör av sig till ensamma och ledsna, som möter människor med värme.

Vi kan alla göra skillnad på riktigt. Nu på en gång. Utan att anmäla oss till krigs… ursäkta – försvarsmakten.

Höstdagen är skön, och när jag tog bilen till en plats där jag varit ett par gånger tidigare det senaste halvåret blev det så tydligt att jag mår bättre nu. Länge och många dagar orkade jag inte lämna soffan i onödan. För ett drygt halvår sedan orkade jag lämna bilen och sitta på en sten en kort bit bort med värkande huvud och febertung kropp. För en dryg månad sen orkade jag promenera några hundra meter från bilen. Idag kunde jag gå runt hela området och känna mig stark i kroppen. Inte helt feberfri, men så mycket bättre.

Det blir bättre. Så är det med många av de smärtor vi drabbas av i livet. Fastän det är svårt att våga tro när mörkret omger oss så är det så. Goda böcker och filmer kan förmedla just det. Om och om igen lyssnar jag på sviten ur filmen om Monica Zetterlund. Ljuvlig musik. Och så fint den passar med ett blankt hav en fin höstdag.

… guldfärgade träd.

… att ha fått fira femårsdag för barnbeskedet.

… att vakna piggare än igår.

… att ha tid att morgonkrama och prata med tonåringen.

… att få hjälp med att köra litet barn till skolan och kunna spara kraft till en promenad.

… att orka gå längre än jag gjort på 1 år och 7 månader.

… att göra upp planer på familjeutflykter och våga tro att de blir av.

… att hitta en gammal glömd dikt och förstå att en del av livets svåra perioder har passerat.

Låt mig vara

Jag går in
rakt in
i en vägg
genom en trasig dörr

Portvakterskorna
som vakade här
har släppt nycklarna
och lämnat mig
åt mitt öde

Manteln av glas
täcker min själ
skyddar mot världen
men brister så lätt

brister och splittret
skär djupt i mitt inre
skär och våldtar

det som finns kvar
av kraft
av liv
Inget är längre naturligt
kroppen lever sitt eget liv
själen släpar efter
i ett snöre
tunt som spindelväv

Jag vaknar
inte än
Vaggar mig själv
i sömnen
och stänger ute
röster
blickar
tid
här stannar jag
Låt mig vara

Cecilia Ekhem (2004)