Goda utsikter

Fastän ohälsan ibland får mig att vilja emigrera till välgörande värme så är jag så oerhört tacksam för hur vi bor.

Ibland – i synnerhet under vintern när jag ofta mår sämre – går det veckor utan att jag lämnar hemmet, och då är det så otroligt mycket värt att ha en utsikt och en trädgård som ger frihet.

Huset skulle behöva renoveras på många ställen, men är ändå just den sortens hus jag drömde om. Mansardtak precis som Katthult. Bodar och gigantiska hallon precis som hos Pettson. Och nu skrivarstuga, precis som i drömmen. Att långsamt vandra dit (inte alltid men för det mesta orkar jag det) och få byta miljö betyder så mycket. Jag längtar förstås efter att kunna sitta där i timmar och skriva sida efter sida, men tills dess njuter jag av att kunna ligga där i timmar och vila men också skriva några dikt- eller barnboksrader när huvudvärken tillåter det.

Och på de femton metrarna på väg till och från skrivarstugan ser jag havet. Ekhemma.


Häromdagen en löftesbåge utanför köksfönstret. Just när jag behövde påminnas om att försonas med livet.

Enorma hallon, lättplockade från stolsvila.

Hela gården en afton i juli förra året. Tomten är stor, så det hjälper mig mycket att ha fått ett elfordon, en minicrosser, som kan ta mig runt utan att jag blir helt slut.

Köksfönsterutsikt i sommarnatten. Jag älskar att se havsviken.


Och skrivarstugan. Insidan får jag visa en annan gång. Så här ser skrivarstugan ut i vinterskrud. Fotad från ytterdörren på huset. Fastän kyla gör mig sämre längtar jag efter detta. Den tysta vintervilan.

Stillsamma sommarlovsaktiviteter

Jag är nog inte den enda kroniskt sjuka föräldern som då och då tänker ”snälla sommarlov, ta slut nån gång!”

När sjukdomen kräver ett stort mått av vila för att inte förvärras, och ens livskamrat inte har tio veckors semester, är det bökigt en del dagar att ständigt ha sällskap.

Hur det är för enastående föräldrar som lider av sjukdom går knappt att föreställa sig. För vi vill ju vara bra föräldrar. Med ork till samtal, lek, aktiviteter och samvaro. Dagar som dessa, då feber och värk ökar, är det inte helt lätt. De stora aktiviteterna går helt bort sen jag insjuknade: cykelturer, skogsutflykter, shopping, bad. Nån enstaka gång varje sommar gör vi familjeutflykter till extra efterlängtade ställen där jag vet att jag kan hitta viloplatser.

Hemma får vi istället ägna oss stillsamma aktiviteter. Spela spel, läsa böcker, husvagnsmysa, bli friserad. Och ha en generös förhållning till skärmtid.

Kan du svaren på frågorna i Astridspelet?

Minnesbröd

Min pappa växte upp i Tornedalen, i Västra Nikkala utanför Haparanda. Varje sommar var min syster och jag flera veckor hos farmor och farfar. De hade bärodling, varubussbesök, motorbåt, lagård, sommarsida, Haparanda skärgård och evigt ljusa sommarnätter.

Farmor bjöd på laxsoppa och kokt siklöja med dillsås. Hennes skorpor med smör och ost till kvällsfikat, och anisbröd när vi skulle finfika.

Igår bakade min mamma och min son anisbröd, och smaklökarna skickade mig 35 år och 65 mil tillbaka. Vetedegen med anis skärs till och friteras i kokosfett. Jag gjorde också några, och testade att göra dem runda som kenyanska mandazi. Rötter växer åt flera håll.

image image
image

image

Drömresa

imageNär sommarens värme ger kroppen lindring kan också den mest vinterälskande och adventsmysiga sjukstugepoeten drömma om att fly Sverige om vintern.

Den senaste tiden har jag sjuksängssurfat en hel del på resesajter, och bland annat byggt drömresor på Flygresor.se. Så här kommer något nytt, ett blogginlägg som jag skrivit på ett tag (skriva med feberhuvud tar tid) och nu publicerar i samarbete med Flygresor.se. Inspirerande att mata sina drömmar.

En del drömmar handlar om resor till ställen där jag aldrig har varit. Kanske en sista minuten-resa till min ungdoms favoritresmål London, eller till vitkalkade hus i grekiska Skiathos.
Men oftast handlar min längtan om att återse platser som gjort gott. Återandas dofter jag minns. Återsmaka stunder som varit viktiga.

Drömrutt
Drömrutt

Den varma och välgörande drömresan skulle gå till kontinenten i mitt hjärta och inledas på Zanzibar. Helt oväntat lyckades jag (på riktigt!) en gång vinna en vistelse på paradisplatsen Breezes som går att bokas via hotellsajten. Som ett SPA – fast i verkligheten. Men ändå långt ifrån den verklighet där Zanzibarborna lever. Inhägnat och avskilt. Jag skulle gärna se mer av ön och det egentliga livet där, men vid det tillfället jag var där hade jag just förlorat min far och fick andas värme och vila tillsammans med min mor och tioåriga dotter. Pappa var med i tankarna, och trots sorgen kunde vi glädjas. Åt paradiset. Och med en kropp som behöver stillhet, värme och ro vore det inte illa att få återvända till platsen där havet var varmare än kroppen och sanden vit som snö.
Breezes, Zanzibar 2009
Breezes, Zanzibar 2009. Dotter i aftonhavet.
Efter Tanzanias pärla skulle drömresan gå till Nairobi, där vi bodde i åtta månader när vi tog emot barnet som nu är tioåringen i familjen. Eftersom dagdrömmar bjuder på obegränsad budget skulle jag ta in på hotellet där vi med ett sagolikt restaurangbesök firade att adoptionen gått igenom. Vi skulle inte ha råd att sova där i verkligheten, men i drömmen gör vi det och tar med frukosten till en tidig tur i Nairobi National Park. 


Denna fantastiska park just i utkanten av storstaden. Skyskrapornas skyline och giraffers närhet i samma ögonblick.

Bamburi beach 2009
Bamburi beach 2009
När veckorna i Nairobi, med återbesök och nyupptäckter varit avklarade skulle vi ta oss till kusten. Det hotell vi bodde på utanför Mombasa verkar ha renoverats sen vi var där, men poolen känns igen på Bamburi Beach Hotel. Där var vi med vänner som besökte oss under vår tid i Kenya. Jag känner nästan värmen i kroppen. Av både sol och vänskap.

Bamburi beach via Flygresor.se
Bamburi beach via Flygresor.se (poolen sedd från andra hållet)
Den var nästan så att jag är sugen på att klicka Boka när jag hade sökt fram den här drömresan. Alla dessa flygturer skulle kosta mindre än 9000 kronor. Och inte ge ett uns av jetlag. Utom möjligen för evighetsfebriga kroppar. Evighetsfebrig och evighetsdrömsk. Det är härligt att dagdrömma.

Vilken resa dagdrömmer du om?

En dag för de svårast drabbade

Den åttonde augusti är en internationell dag för att uppmärksamma den svåraste formen av ME/CFS. Uppmärksamheten kring den 12 maj kanske kan få oss att tro att medvetenheten om denna sjukdom är tillräcklig, men dagligen kommer exempel på patienter som far illa och får fel vård. Så det behövs dagar som denna, för att sätta ljuset på dem som tvingas leva i mörker.

Vi som är lite lindrigare drabbade kan behöva ligga ner större delen av dygnet för att inte försämras, men kan ofta klara att läsa lite, se en del på skärm, få enstaka besök – och kanske skriva en eller annan dikt. För de allra svårast sjuka ger all rörelse, alla ljud och andra intryck svår symptomförvärring och ett tyst, mörkt rum är deras hela liv. Uppskattningsvis har uppemot en fjärdedel av alla ME-sjuka en så svår variant av sjukdomen och vårdens förståelse för deras situation är ofta mycket liten.

Kanske du kan bidra till att öka medvetenheten denna dag genom att berätta för någon om ME/CFS, genom att köpa en mina sjukstugedikter eller ge ett annat bidrag till forskningen. Och kanske genom att sätta dig in i hur det är att leva med mycket svår ME.

Det här är Sykt mørkt, en norsk dokumentär som starkt beskriver hur det är att leva med och nära svår ME. Se den inte ensam om du är ung och har svår ME i din närhet.

https://tv.nrk.no/program/KOID75006214/sykt-moerkt

Varför den 8 augusti?

Den 8/8 var Sophia Mirzas födelsedag. Hon var mycket allvarligt sjuk i ME, en fysisk sjukdom, men blev inte trodd av dem som ansvarade för hennes vård och hämtades med polis och tvångsplacerades på psykiatrisk klinik där hon vanvårdades och försämrades. Sofia hämtade sig aldrig och dog 32 år gammal. Obduktionen visade en spridd inflammation i Sophia Mirzas ryggrad, just den slags inflammation som givit sjukdomsbenämningen Myalgisk Encefalomyelit, ME. En sjukdom som de som var ansvariga för Sophias vård hävdade inte fanns. Samma slags övergrepp pågår fortfarande av mycket svårt sjuka.

Du kan bidra till forskningen också via den svenska patientföreningen RME, som mycket gärna tar emot stödmedlemmar. Det kostar bara 150 kr/år. Föreningen har ett särskilt konto för donationer till ME/CFS-forskning.
Bankgironummer: 136-7481
Swishnummer: 123 056 33 95 (mottagare: RME Forskning)

Tack för att du läser och tar till dig information om denna sjukdom, som trots att den är så svår saknas i vokabulären hos många av dem som möter oss som är drabbade.