Långvarig feber kan ge goda biverkningar, och det mesta det som jag har läst och sett på film den senaste månaden är godsaker skulle jag ha missat om jag hade varit frisk och i farten. En av de filmer jag har sett från konvalescentsoffan är ”The great debaters”

En fantastisk film av den typen som alltid har berört mig djupt, men än mer de senaste 3,5 åren. Nu när jag är mamma till ett svart barn. Människors uttryck för rasism och övrig främlingsfientlighet skapar nu ännu mer olust och sorg i mig. Och jag har fått inse att det faktiskt finns människor som tar tydligt avstånd om ett barn med mörk hy tar plats i en vit familj.

När jag såg The great debaters hade jag nyss hört nyheten om att filmen Hungerspelen (som min dotter och hennes vänner såg med stor behållning dagen efter premiären) skapat en oväntad debatt. Människor förfasar sig över att de människor de tyckt om i boken spelas av svarta skådespelare i filmen. Det gjorde så ont att läsa att jag har svårt att hitta ord. Men Johanna Koljonen hittar orden också om det. Också Johanna har jag sett från soffan. Hon intervjuades av Malou om boken om Carola som jag nyss har beställt. Det är nåt så tilltalande med Johanna Koljonen som gör att jag skulle kunna göra oväntade saker för att få höra henne. Till och med lyssna på P3 en liten stund 🙂 På samma sätt som jag upprörs av främlingsfientlighet så upprörs jag över fientligheten mot Carola. Vi kanske kan kalla det Främlingsfientlighet. Så många människor som tycker till om henne på kränkande och rent elaka sätt. Som om det inte bara är OK utan nödvändigt att vara offentligt elak mot vissa personer. Jag får för mig att Johanna K och hennes kollega har fångat något av det, vid sidan av annan orättvisa, i sin bok.

Jag lyssnade på Carola under Främlingstiden, men det var när vår lilla, lilla tös upptäckte hennes sånger som jag började lyssna mer. Nu följer jag med glädje Carolas blogg inför mötet med Zoe. Nu är hon inte bara en utmärkt sångerska och modig kristen, utan en adoptionsbloggare. Och dem följer jag som bekant gärna. Just nu i horisontalläge via iPhone.

…så tycker jag det är väldigt roligt om det är sant att Carola ska adoptera från Sydafrika. Det känns som att det kommer att bli en massa andra saker sagda i den frågan, men jag är glad. Jag tänkte på henne som möjlig SA-mamma när vi stod i den kön 2007, utan att ha någon aning om hon funderade på adoption.

Grattis Carola! Hennes son är fö precis ett år äldre än vår dotter och de lekte i samma träd i Torekov en gång 😀

Torsdag: Jag uppdaterar med en fin intervju i DN som beskriver hur det är att vänta och längta. På samma sätt för okända bloggare som för världskändisar. Och barnbeskedet kommer lika efterlängtat och plötsligt. Kanske hade Carola redan börjat längta 2007. Nu får hon sin flicka. Med redan fina skor. Nästa jul ska hon få höra sången min flicka har älskat sen hon var liten.

Tack och lov att det inte blev Sydafrika för vår del. För det var ju i Kenya vår familjs fjärde pusselbit fanns. Och nu är han här. Och sover gott.

Dottern fick SIMS 3 i julklapp. Något verkligt efterlängtat. Nu byggs det hus och familjer nån kväll i veckan. Jag blev också ihopbyggd en dag. För snygg i håret, för mycket smink och för lite rynkor – men annars ser jag ut ungefär så här just nu när jobbglasögonen är på.

Igår hittade tösen en telefonlista i sitt spel och testade numret till Adoptionsbyrån. En dialogruta kom upp:

”Du vill adoptera, så roligt. Vi skickar hem en socialarbetare direkt”

Både jag och dotter tyckte att det var riktigt bra att det verkligen skulle bli en adoptionsutredning och hängde kvar vid skärmen. Nästa dialogruta kom direkt. Där fick hon välja kön och om det var ett spädbarn, ett litet barn eller större barn hennes manlige ensamstående SIM skulle adoptera. Sekunden senare kom en socialarbetare hem till SIM-huset. Det skedde medan den blivande pappan stod i duschen. Min insatta dotter utropade: ”- Va?! Hon lägger bara barnet på golvet!? Och sen går hon!”

Så var det med den utredningen.
SIMS kanske har fångat hur en stor skara oinsatta tror att adoption går till.

Igår kväll återsåg mamma, pappa och storasyster en VHS som vi såg många gånger på vår väg mot adoption. Det var en sju/åtta/nio-årig flickas favorit och även vi föräldrar tycker mycket om den. Sjuåringen som blev intervjuad av hemutredaren angav också Indien som önskeland för adoption – ”eftersom de har så fina kläder där” 🙂 Senare kom vi till ett annat land, som faktiskt vimlar av indiska kläder.

Jag tycker fortfarande mycket om den här filmen. Bombay Dreams.

Idag är jag glad. Tåreglad över att vännen Hedda äntligen är på väg att bli mamma till ett barn som redan finns. Och väntar. Jag har talat med mina barn om flickan och de längtande föräldrarna ikväll, och att få tala om och be för denna familj – som nu blir till – väcker minnen om hur det var då för tre år sedan.

Vi hade nyss blivit familj och lyssnade mycket på musik. Bland annat på CD:n Kärlekssånger till ett barn. Redan de första gångerna vi hörde den ville vår lille kille höra en låt om och om igen. ”Näja”. Han fastnade för den sången som vi andra nog inte hade lagt märke till förut. Och Susanne Alfvengrens text passar väl med känslan att vi alltid har funnits för varandra, även om det dröjde innan vi möttes.

På Ambros jubelglada dopgudstjänst efter hemkomsten från Kenya sjöng vi favoritpsalmen om Gudsvinden som bär. Och så sjöng vår vän denna sång, som dopbarnet själv hade valt. Idag spelar jag den för en flicka, en mamma och en pappa. Som ska komma nära.
Eller som vår lille sa i aftonbönen: ”Att dom ska lära känna sej”.

Nära

När jag blundar, kan jag se dig
omgiven av ljus
tätt intill mitt hjärta,
här i mitt hus

Nära, kommer nära, kommer du
Nära, kommer nära, kommer du

När jag lyssnar, hör jag tiden,
spåren på min väg
känner hur du närmar dig,
steg för steg

Nära, kommer nära, kommer du
Nära, kommer nära, kommer du

Du fanns med i det förflutna,
för evigt finns du här
vart jag än befinner mig,
så är du alltid där

Nära, kommer nära, kommer du
Nära, kommer nära, kommer du

Text & musik: Susanne Alfvengren