Kategoriarkiv: Adoption

Adoption, livskvalitet och lemurer

Idag har jag läst två artiklar med koppling till adoption. Först en som bekräftar att det behövs mer psykologiskt stöd till IVF-klinikernas patienter. Vårdfokus ger ett referat av slutsatserna i artikeln ”Quality of life after adopting compared with childbirth with or without assisted reproduction” som bygger på en studie gjord på Sahlgrenska.

”Studien visar att livskvaliteten, mätt som psykologiskt välbefinnande och känsla av sammanhang, skattas högst av de par som adopterat.
Lägst livskvalitet hade gruppen vars ivf-behandling inte resulterat i barn, och som fortfarande levde barnlösa.
– Resultaten visar att det kan vara viktigt att ta upp alternativet adoption redan när par söker för ofrivillig barnlöshet, särskilt som vi nu kan referera till att adoption ger god livskvalitet. I dag tas diskussionen om adoption ofta upp först när ivf-behandling misslyckats.”

Senare fastnade jag för en söt lemur* i en artikel om Jonas Wahlström och läste, liksom beskrivet i förbifarten, att han och hans fru har transporterat apor och i samma veva adopterat barn, varav ett utan medgivande. Det gläder mig att varken Jonas eller DN blandar ihop begreppen mellan handel med djur och adoption av barn, men visst är det lite märkligt att en massa fakta läggs in om vad som är tillåtet och förbjudet när det gäller djur, men att man inte lägger någon vikt vid skillnaden mellan illegala och legala adoptioner. Förhoppningsvis är detta en skildring av en tid som aldrig kommer tillbaka. Det är bra att adoption idag omges av strikta regler, för om det finns minsta lilla tveksamhet kring adoption är det stor risk att vi hamnar just i det som adoptionsmotståndarna vill låta påskina att all adoption handlar om. Handel med barn.

Så är det inte. Internationell adoption ska aldrig vara handel med barn, utan det alternativ som finns kvar när man förvissat sig om att ingen anhörig, eller någon annan inom landet, kan bli familj för barnet. Kunskapen om adoption bland svenskarna är nog rätt grund, och det verkar finnas en allmän föreställning att världen är full av barn som kan adopteras. Så är det inte. Världen är däremot full av barn som far illa och som behöver hjälp för att kunna leva väl med sin ursprungsfamilj. Ibland verkar intresset för djur som far illa vara större än omsorgen om barn som gör det. Nära och långt borta.

Ingen lemur, men leopard (Masai Mara, 2009) – en turistmagnet.

* = Dan Bornemark har för övrigt gjort en skön låt som heter Lemur. Lyssna och shoppa loss.

Tre år

För precis tre år sen gjorde vi oss redo att flytta hem från Kenya. Adoptionsprocessen fick en påfrestande och plötslig avslutning, och beskrevs i min artikel i lokaltidningen. Tja, inte så lokal över Nairobi förstås 🙂

I vår adoptionsblogg beskrev Mattias hur vi, när vi rätt försenade var på väg till flygplatsen blev inlåsta i compoundet och fritagna av beväpnade vakter. En dramatisk avslutning på en makalös resa. Det är tre år sedan idag. Och livets resa fortsätter.

20120702-120909.jpg

Lillebrors efterlängtade tillfälliga pass hade vi med oss till flygplatsen för tre år sen. Förra året gjorde vi första återresan till Kenya. Då fick jag åka hem på ett rosa pass, och – skulle det visa sig – med en ruskig bacill. Men nu tror jag den är på väg bort. Och ingen bacill kan få mig att sluta längta tillbaka till Kenya. Och till exempel en tupplur efter en morgontidig och fantastisk gamedrive i Masai Mara.

20120702-121540.jpg
Lillebror på safariweekend en dryg månad innan han fick sitt svenska pass.

Skyfri himmel

Tack för alla fina kommentarer som gläder mig så mycket. Tack. Tack.

Min man är i Norge, och en del av mig längtar dit. Men mina barn är i samma bygd som jag, om än på andra platser dessa dagar. Jag kan inte vara med på deras aktiviteter som jag önskar, så det är gott att min mor och syster finns med där jag borde vara. Jag hade en fin barndom, så den här sången handlar inte om mig. Men jag önskar, liksom ”hon” i sången en dag utan skyar. En feberfri dag, en timme utan trötthet. Det verkar som en ouppnåelig dröm just nu.

Den här dagen för tre år sedan var en helt annan dag. En dag av nervositet och lycka. Då lyckades vår advokat få in oss på domstolslistan mot alla odds. Och vår son och lillebror blev verkligen vår. På riktigt.

Nu har hans storasyster kommit hem och gör mamma sällskap. Det är gott att inte vara ensam.

Nybliven familj vid domstolen. Snabbt, olagligt foto

Det första mötet

När vi hade besök igår blev det anledning att tala om en del av det som hänt de senaste tjugo åren. Vi tittade i fotoboken som beskriver den tid då vi blev fyra i familjen.

Boken om A. Bilden tagen två dagar efter det första mötet.

Då gick Ambros och hämtade ett fotoalbum och ett pussel som han också ville visa.

Ett möte före mötet

När barnbeskedet kommit, hösten 2008, fick vi den härliga uppgiften att fota oss i de kläder vi skulle ha när vi först mötte vår pojke. Albumet och ett litet pussel skickades till Kenya och landade ett par veckor innan vi kom.

Innan vi möttes

Det kom ett mejl med bilder på vår lille när han hade tagit emot paketen. Vi ville förstås åka till honom direkt, men fick vänta en dryg månad efter barnbesked.

Den 7 november 2008 satte vi oss på planet till Nairobi där vi skulle bo 4-6 månader (det blev sen 8 innan den juridiska processen var klar) som Adoptionscentrums andra pilotfamilj. Tre dagar senare möttes vi för första gången, den 10 november, när lillebror på dagen var 2 år och 4 månader.

Vi blev ledda in på avdelningen för de större barnen och genast kom en massa barn fram och ropade ”mummy”, ”daddy”. Men inte vår pojke. Han stod vid fönstret och tittade ut. Och väntade på oss.

Vår älskade dotter, nybliven storasyster, 9 år, på sitt livs äventyr.

Det var nog lite svårt att förstå att vi var där, så en sköterska hämtade albumet och pekade på oss och bilderna och sa, ”Look. They are here now. Your big sister, your mummy, your daddy!”

Pappa tittutade så A vågade in i famnen

En plasttraktor vi fått från vänner på avskedskalaset på Arlanda, och pappans tittut-lek, var det som bröt isen. Och sen dess har vattnet flödat. Kärleken.

Ögonkast till storasyster

Kärleken fanns där. Omedelbart. Först som den kärlek jag känner för, till exempel, mina syskonbarn eller gudbarn. Barn som jag älskar och som står mig mycket nära, men inte är mina egna. Men efter några veckor gick det in i hela systemet. Detta är mitt barn. Älskad och efterlängtad. Och detta är vår familj. Just som den skulle se ut.

Under den första tiden av längtan trodde jag att familjebildningen och resultatet av den skulle se helt annorlunda ut än den idag gör. Men det var så här det skulle vara. Och det är en lika stor glädje att tänka på det idag som för 3,5 år sedan.

En annan tvåbarnsmamma

Det finns en annan mamma som födde sitt första barn i slutet av 1900-talet, som är kristen och gärna sjunger. Hon har också adopterat ett barn som med god marginal passerat två år, från ett afrikanskt barnhem där de sjunger bordsbön till Broder Jakob-melodi.

Där upphör kanske likheterna. Den andra mamman är Carola och på Mors Dag fick Tilde de Paula en fin intervju med henne i TV4:s Nyhetsmorgon.

S%C3%B6ndagsg%C3%A4st:%20Carola%20om%20att%20bli%20mamma%20p%C3%A5%20nytt

Det är gott att få höra hennes egna ord, att strunta i kvällspressen och vilja se människan. Mamman. Visst finns det även här sånt som människor kommer tycka till om. Det är t ex inte så att antalet barn som är tillgängliga för adoption är så många att alla som har plats i hjärta och hem kan adoptera. Men jag tror de orden kommer ur lyckan, ur euforin, och önskan om att fler skulle få uppleva detta fantastiska som är adoption. För just så självklart som Carola beskriver det kan det faktiskt vara, även om det för många är en kamp att växa ihop och bli familj så kan det vara just så här. Okomplicerat och ömsesidigt. Och ändå svårt ibland, eftersom det är svårt att vara förälder. Men så fantastiskt.

Anknytningspoliser

Alldeles nyss hade jag kramkalas med båda barnen. En som gärna blir buren och gosad med, en som är nästan lika lång som jag och kramas på jämnhöjd. Pappan är på resa med kören och barnen fick sova i dubbelsängen hela natten. Dottern blev ombedd att göra det, eftersom det kändes bättre att hon låg bredvid lillebror när jag skjutsade mannen till bussen vid midnatt. En tiominutersresa, men ändå lite oroligt. Jag tror vi som är sunda föräldrar, dvs de allra flesta av oss, har inbyggda termometrar för vad som är OK och tryggt att göra i förhållande till barnen. Ibland behöver de nog kalibreras, men de finns där. Problemet är om jag får för mig att min termometer är nån slags sanning och det enda sättet att vara förälder. Visst finns det en del svartvita regler för vad man bör eller inte bör göra mot och med sina barn, men det allra mesta hör till en gråskala där det inte finns ett enda rätt eller fel.

Jag tänkte på det idag när jag läste Carolas blogg, som jag fortfarande tittar in till ibland. Allt Carola gör med sitt barn granskas av anknytningspolisen som har väldigt tydliga svartvita regelböcker. Jag tycker aldrig om när människor sätter sig till doms över andra, även om jag själv försöker agera om jag ser någon kränka sitt barn. Det händer inte så sällan att människor pratar illa om sina barn. I verkligheten och på nätet. På ett sätt som inte handlar om att tala ut hos en vän, utan mer verkar vara ett desperat sätt att försöka nå förändring. Men det blir inte bra för nån om det görs i offentlighet. Ibland har jag vågat höra av mig till den som jag (med min termometer) upplever hängt ut sitt barn och förklarat hur jag tror att barnet upplever det. Ibland vågar jag, men inte alltid. Och när jag vågar tänker jag igenom mina ord massor av gånger för att de ska ha chans landa som den omsorg de faktiskt är. Men säkert upplevs de ändå som ett slags dömande.

Det är många som sätter sig som domare över just Carola och försöker tala henne till rätta genom kommentarer på bloggen eller artiklar i Aftonbladet. Självklart kan man ha olika övertygelser, men det jag blir så störd av är när man som utomstående, utan ens en glimt av hela bilden, har så bestämda åsikter om hur andra absolut borde göra. Jag skulle aldrig lyssna på såna påhopp. Ens om de innehöll något som jag behövde höra. På dagens blogginlägg av Carola kommer det att bli många upprörda synpunkter om att någon annan har fått lägga Zoe och om att flickan sover i egen säng. Det gjorde vår pojke också från början. När vi försökte hjälpa honom att komma till ro i vår säng blev sömnlösheten ett faktum. Han låg spänd och tittade i taket. Det tog tid att vänja sig vid att sova intill någon annan. Inte konstigt. Men det gick över. Nu är han ett trångt och varmt men mycket kärt plåster på oss i sängen större delen av natten.

Barnhemssäng och sorgligt avsked

De första dagarna vi träffade vår lille var vi tvungna att lämna honom på barnhemmet om kvällen. Det var tungt….. Första kvällen la han sig ner och stoppade fingret i munnen så här, men redan efter ett par dagar grät han och ville följa med oss. Smärtfyllda avsked. Men sedan den 17 november 2008 har vi varit tillsammans. För alltid.

Vi gör inte alltid rätt som föräldrar, varken mot dotter eller son, och om någon i värme och kärlek säger något om det vill jag lyssna. Men jag skulle verkligen inte vilja höra uppfostrande och dömande åsikter om det från höger och vänster. Lika lite önskar jag att Zoes och Amadeus mamma skulle behöva få det.

 

Ledsam hetsjakt

Både Hedda och Sandra och Ninette skriver så bra om hetsen mot Carola att jag inte behöver göra det. Men jag har mejlat både Aftonbladsjournalister och psykolog (och fått snabba svar, det hedrar dem – men inte resten) och bedrövas över att en adoption kan bli ämne till debatt på det här viset och att en psykolog får uttala sig när det handlar om att ge barnet frisyr på ett sätt som är nödvändigt ur kulturellt perspektiv. Och det finns inga detaljer som berättar att friserandet har skett på ett sätt barnet mådde dåligt av, de slutsatserna drar man själv, så det handlar uppenbarligen rätt och slätt om håret. Jag hör till dem som tycker det är bra att Carola bloggar och ger kvällspressen tillträde på sina villkor, eftersom hon garanterat annars hade haft dem liggande i buskarna.

Nu började jag visst debattera ändå. Men jag ska absolut inte se Debatt på SVT. Då stiger tempen garanterat. Istället ser jag på detta, som ger tårar men lugn. När jag såg den här minneshögtiden efter tsunamin tyckte jag redan då att Carola aldrig hade sjungit den här sången på ett bättre sätt. Med en helt annan röst än den (enligt mig) lite för mjuka, barniga som hon annars brukar sjunga de sånger som berör henne djupast. Och på slutet syns en ordlös men så talande respekt och medkänsla för dem som har drabbats. Jag önskar att hon själv skulle mötas av samma slags respekt.

Livet hjälpt på traven

Den här dagen för precis fjorton år sedan fick livet hjälp på traven. Två befruktade embryon återfördes till min livmoder. Jag och min älskade, älskade man gick och tände två ljus i Uppsala domkyrka och mötte sedan vänner för picknick i gröngräset. På kvällen hade Zifa konsert i Österledskyrkan och jag dansade och sjöng medan ett litet liv började ta fäste. Vårt första barn. Som nu är på vägen mellan barn och vuxen. Så älskad att det gör ont. Med precis samma slags kärlek som vårt andra barn vars liv tog fäste i en annan kvinnas livmoder för sex år sedan. Kanske det andra ljuset vi tände för fjorton år sedan egentligen var hans.

Jag saknar dem båda idag så det gör lite ont.
Men jag har dem.
Vi har dem.
Tack Gud.

Älskade

Räcker

Alla som är extremt trötta på att vara sjuka räcker upp en hand. Ju längre tid med feber desto tröttare. Och än har jag inte hittat kombon detektiv/läkare som lägger ner allt annat arbete för att försöka hitta vad som är fel. Eller så är det just som de gissar att det är ett virus. Men jag tycker att det räcker nu. Fast man får inte alltid välja.

Idag har jag valt att ligga ner ända tills barn skulle hämtas och tandläkas. (En liten och totalt bilburen utflykt som ändå krävde stor kraftsamling) Därför passade det bra att jag igår fick en mycket intressant bok på posten. Främling – en bok om Carola. Jag har hunnit halvvägs och tycker mycket om den. Jag hör inte till de allra största fansen men har alltid tyckt bra om Carola och illa om mediadrevet mot henne. Så boken är välkommen och passar bra just nu när jag också följer Carolas adoptionsblogg. Människor kommenterar flitigt där, och somliga verkar tycka att det i princip är vanvård att blogga om sitt barn. Fastän Carola gör det på ett varsamt, varmt och inte det minsta utlämnande sätt. Tur att vi inte blev anmälda för vanvård när vi bloggade under vår åtta månaders adoptionsresa. Vi hade självklart mycket färre läsare men bloggade och skrev artiklar eftersom vi tror att det är bra att människor får vara med och dela resan, och att de som inte har sett familjer med blandade färger förut blir mindre rädda om de får – och vill – följa. Jag tror dessutom att Carolas blogg skyddar hennes barn från skvallerartiklar som annars skulle ha dykt upp i tomrummet.

Boken och en uppmuntringsblomma som lyser än

Nu när jag har kommit till kapitlet som handlar om Sound of Music så blir jag påmind om något jag hade glömt. Vi såg musikalen strax efter premiären, och precis som Koljonen/Ekström skriver så var Carola klippt och skuren för rollen som Maria. Det var en njutning från början till slut för nån som älskar filmen. När jag såg musikalen på senare år (och fått en dotter som också är SoM-fantast) så spelade Pernilla Wahlgren huvudrollen. Jag höll på att gå ut. Det var en skrikig fars jämfört med Carolas insats. Nåväl. Vi satt allra längst fram 1995 och såg en fantastisk uppsättning av Sound of Music på Göta Lejon. Jag var helt hänförd och gjorde som vanligt: skrev och tackade. Det här var på den tiden man skrev brev eller vykort, så det gjorde jag med adressat hela ensemblen, och så några särskilda tack till Carola och några av barnen som var helt enastående. Jag fick ett svar. Carola hade skrivit det själv, med guldpenna. Stort. Roligt att komma ihåg det just nu när det råder både vanlig feber och Carolafeber här hemma. Jag har t o m lyckats få lilleman att ändra texten när han nynnar på Sean Banans hemska låt. Så nu säger gossen själv att ”Jo, Carola är bra!” Huvudsaken är att hon är bra för sina barn, och det tvivlar jag inte på.

En n****s uppväxt

www.marikacarlsson.com

Det var nog många som hajade till när komikern Marika Carlsson kom med sin föreställning ”En negers uppväxt”. Jag gjorde det. Jag vill aldrig i något sammanhang använda n-ordet. Gamla läsare minns kanske att jag  har skrivit om det tidigare. Och jag vill slippa höra det ordet. Det är inte alltid jag slipper. Ibland använder andra n-ordet liksom på skoj. Jag skrattar aldrig, utan blir sårad när människor väljer ord som ljuder provokation och kränkning, i nåt slags försök att skapa kontakt. Det sårar oavsett om det gäller n-ordet eller annat.

Från att ha blivit besvärad av Marika Carlssons titel på föreställningen kring hennes liv som adopterad till Sverige, så förstår jag nu tanken med titeln. Och skulle mycket gärna se ”En negers uppväxt”. Här berättar hon om den en bit in i Robins:

Del 3 av 8 – Robins | SVT PlayDenna video finns tillgänglig t.o.m. ons 6 juni. Gäster Anne Lundberg och Marika Carlsson.

Embedly Powered

 

Tyvärr så tror jag det är långt borta att Marikas budskap i titeln ska nå fram till dem som verkligen behöver förstå det. Men kanske nån som inte orkar se Robins orkar läsa ett citat:

”Jag har fått frågan ”Hur tänkte du när du satte titeln på föreställningen?”
I hela mitt liv har jag blivit kallad för ”N-ordet” (som är den korrekta terminologin i dag) och jag blir det än i dag. Liksom som så många andra har jag känt mig kränkt och ledsen över det ordet, men nu gör jag upp med det och dem som behandlat mig illa. Som ståuppkomiker tänjer man på gränserna. Jag kan förstå att man kan misstolka det hela och tro att jag uppmuntrar folk att använda N-ordet, men så är inte fallet.
Det jag tycker är synd är att vi debatterar vad man får och inte får säga i stället för att debattera attityderna och hur vi förhåller oss till varandra. Rasismen har förändrats från 70-talet Sverige till i dag, den är slugare, fulare och elakare. Vi säger romer i dag, men blir romerna bättre behandlade än då de kallades för zigenare?”

Marika Carlsson

De här orden (och mina dagar i sjuksoffan) får mig att fundera på hur det ser ut idag. Vad gör vi egentligen för att komma till rätta med rasismen? I samband med förra valet blev det lite fart. Till exempel genom Typiskt svenskt och Filip och Fredriks underbara idé om hur Sverigedemokraterna skulle besegras. Men vad händer just nu? Kanske inte lika mycket, men Marikas framgångar och föreställning ger hopp.

På Marika Carlssons blogg hittar jag ett (lite svårläst) brev hon fått. Hon är inte ensam om att ha upplevt rasism som adopterad. Det är sorgligt att läsa. Inte heller är Marika ensam om att ha upplevt sig fullständigt älskad och sina föräldrars eget barn. Det är gott att läsa.

Om du vill hitta länkar om det förfärliga med n-ordet så kan du läsa mitt gamla blogginlägg. Gilla gärna på knappen nedan om du gillar funderingarna och ogillar rasism i alla former.