Den här dagen för precis fjorton år sedan fick livet hjälp på traven. Två befruktade embryon återfördes till min livmoder. Jag och min älskade, älskade man gick och tände två ljus i Uppsala domkyrka och mötte sedan vänner för picknick i gröngräset. På kvällen hade Zifa konsert i Österledskyrkan och jag dansade och sjöng medan ett litet liv började ta fäste. Vårt första barn. Som nu är på vägen mellan barn och vuxen. Så älskad att det gör ont. Med precis samma slags kärlek som vårt andra barn vars liv tog fäste i en annan kvinnas livmoder för sex år sedan. Kanske det andra ljuset vi tände för fjorton år sedan egentligen var hans.

Jag saknar dem båda idag så det gör lite ont.
Men jag har dem.
Vi har dem.
Tack Gud.

Älskade

Related Posts

8 thoughts on “Livet hjälpt på traven

  1. Hårstråna på armarna reser sig när jag läser det här.
    Vilka fantastiska under ni fått vara med om.
    Glömmer aldrig vår besvikelse när vi inte fick vara med om det här.
    Vare sig på det ena eller andra sättet.

    Vi har också gått igenom resan med ivf. Sprutor operation osv.
    Men det fanns inget att befrukta mina ägg med.
    Inte det minsta liv.
    Och vi fick inte heller en adoptionsutredning som gick att presentera i en nämnd.
    De som gjorde den ville inte godkänna oss..
    Vi hade både åldern emot oss och de tidigare barnens diagnoser.

    Men allt slutade inte där.
    Många år senare fick vi bli föräldrar till två underbara pojkar.
    De var fyra år och lillebror två år när de kom till oss och vi var inte en dag yngre än vi var 7 år tidigare då vi var för gamla för adoption.
    Märkligt!
    Båda småpojkarna har exakt samma diansoser som våra två stora pojkar.
    Fast det visste vi ju förstås inte då.
    Den äldsta med aspergers syndrom och den yngre med utvecklingstörning.
    Vi lever som i repris.
    Till och med hårfärgen på båda våra kullar är lika.
    Jag är absolut säker på att det är Gud som hjälpte oss att få exakt de pojkar som skulle passa bäst i vår familj.
    Som en extra bonus har jag också fått ADHD diagnos för tre månader sen precis som våra yngsta också har….
    Och min man har outredd asperger….
    Jag förundas så att Gud kunde foga samman en familj av alla oss.
    Men han vet….
    10 års barnlängtan och försök att få barn slutade med att vi fick våra underbara pojkar.
    Och det alltså på ett tredje sätt…
    Inte genom IVF och inte genom adoption utan genom att vi blev familjehem och därefter fick vårdnaden om pokarna efter att de bott hos oss i 6 1/2 år.
    Till sommaren har de bott hos oss i 9 år.
    Gud är god!

    1. Tack för din berättelse, Tolmia! Fantastiskt att läsa hur ni fogats samman. Ni som verkligen skulle höra ihop.

  2. Tack Cecilia för att du delar erfarenheterna, det är sånt som styrker, våra olika vägar att få barn är otroliga och Tänk om man i sorgens stund vetat vad Gud hade i beredskap åt er /oss då kanske sorgen varit lite lättare men å andra sidan när man ser tillbaka blir glädjen desto större.
    Tack Tolmia för att du delar med dig av ditt livs historia som oxå är fantastisk. kramar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *