Den bloggande patienten

Söndagsmorgon på TV4 bjöd på ett aktuellt ämne, på flera sätt. Boken Den bloggande patienten av Sara Natt och Dag kommer ut inom kort och i studion satt både författare, bloggare och läkare. Det var intressant att höra frågan diskuteras och det var ett positivt samtal. Visst kan det uppstå problem och tveksamheter om man bloggar om behandling och andra personer, men när det gäller hur mycket man delar med sig av sin egen situation och sina känslor så håller jag med författaren om att det är upp till var och en att besluta om hur öppen man är med sitt liv, och i det här fallet sin sjukdom. Men det finns många åsikter om det. Svartvita åsikter om vad som är rätt eller fel. Själv la jag från början t ex inte ut en enda bild på Facebook, sen beslutade vi att börja blogga under Kenyatiden och så småningom förändrades de egna gränserna. Vilket för den skull inte innebär gränslöshet. För det är mycket som jag väljer att aldrig skriva eller lägga ut bilder om. Men nog har också jag fått uppleva att människor har åsikter om andras gränser. Och om man bloggar om sin sjukdom får man sannolikt fler oönskade än efterfrågade råd och synpunkter.

När jag googlade på titeln på boken hittade jag att barnlöshetsbloggaren Tonci intervjuats för boken Den bloggande patienten. Jag vill gärna läsa boken. Det jag tyckte saknades i samtalet på TV4 var en fråga som Hedda har tagit upp några gånger, att katastrof och sorg verkar locka läsare mer än något annat. Det och kändisskap. Kalla mig snobb (för det stämmer nog bra) men jag blir ofta häpen när jag tittar in på kändisbloggar som har tusentals läsare fastän innehållet och språket är under all kritik. Eller… i alla fall min kritik. Så visst har jag också svartvita åsikter om vad som är rätt och fel, och bra eller usel läsning, rätt eller fel förhållningssätt men jag försöker låta bli att vädra de svartvita allt för ohejdat.

Idag är det en dag för att vädra åsikter. Första maj. Och om jag skulle demonstrera kanske skylten skulle se ut så här.

Vissa saker, som att bli frisk, kan man varken demonstrera om, önsketänka fram eller begära. Men försiktigt be och stilla önska.

Related Posts

2 thoughts on “Den bloggande patienten

  1. Bortkopplad och föräldraledig som jag är, hade jag inte hört om den här boken förut. Ska absolut införskaffa den, känner dessutom en av författarna. 🙂
    Jag var själv en bloggande patient för några år sen, ett ämne som engagerar mig mycket.
    Allt eftersom man lär sig mer, får mer erfarenhet och vana, ändras ofta värderingarna och man flyttar sin egen gräns för vad som känns privat och vad som bara är personligt. De flesta vana bloggare har en egen tydlig gräns för det privata, som är tydlig för dem, medan mer ovana kanske känner att allt som är personligt på något sätt känns för privat. Brit Stakston har skrivit väldigt bra om detta med kunskap och värderingar i sina böcker.
    Tack för tipset! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *