Tack för alla kommentarerna på förra inlägget. De är tankeväckande och det finns mycket att resonera vidare kring. Men telefonbloggandet är så bökigt att jag inte gör det just nu. Vill bara understryka att det handlade om mina egna gränser och inte om att nedvärdera dem som har andra gränser än jag. Som FC säger finns alltid skrämmande exempel, och precis som att gränserna varierar mellan olika människor tror jag att vi ser på exemplen med olika ögon. Förmodligen har jag också skygglappar ibland. Och inte sällan består de av mina principer.

Nu har hus och katt och bil lämnats över till svägerskan och själv sitter jag med min familj på ett tåg. Snart är vi framme på Arlanda. Det är nästan tre år sen vi – i största Obamatider – var på väg dit för att resa till vår fjärde familjemedlem. För honom fanns inga möjligheter att växa upp i familj i hans första land. Och när han blev vår förändrades världen för långt mer än fyra personer.

Medan jag tog mig en lunchmacka av lyxmodell såg jag extramaterial från senaste Barn till varje pris?. Det avsnitt som handlade om gränser. Jag såg ett klipp om surrogatmödraskap och fastän lunchen var så god fick jag ont i magen på det där sättet jag får när något inombords ropar att nu är vi ute och tassar i gränsland mellan gott och ont. Samma känsla som jag har kring healing och viss yoga och meditation.  Det som handlar om andevärldar där gränser mellan gott och ont, liv och död suddas ut på ett sätt som inte är mitt. En religion som inte är min. Eller känslan för exempelvis tidningen Hälsa för den delen. Jag läste den i ett väntrum och läste in religion i det mesta där.

Religion rör de djupaste värderingarna, men inte bara religion. Nån slags inneboende känsla har vi för vad som är rätt och sant och gott. Ofta reflekterar jag inte alls, men ibland kommer den där oron i magen. Jag förstår så innerligt väl den barnalängtan som homosexuella och före detta sjuka kan ha och hur svårt det måste vara att räknas bort också som möjliga adoptivföräldrar. Är det något jag vill påstå mig förstå så är det barnalängtan. Men jag tror ändå på att det finns gränser. Om vi inte hade fått vår IVF-tös och fått adoptera vår Kenyagosse så hade inte surrogatmödraskap i ett fattigt land varit ett alternativ. Där går en gräns för mig. Jag vill att det ska finnas en gräns också när längtan håller på att äta upp hela ens liv. En gräns där man måste stanna upp, och får söka hjälp att kunna landa i en slags insikt om att det var så här det blev för oss. Nu är striden slut, och här vann jag inte. Det blir inga barn. Jag blir inte frisk. Jag får inte min älskade tillbaka. Jag kan inte bli pilot. Eller vad förlusten nu kan tänkas handla om.

En gräns. En sorg. En acceptans. En nyorientering.

Jag är rädd att vi med alla metoder och varianter förlorar blicken för gränsen. Den fysiska. Den ekonomiska. Men allra viktigast tror jag: den etiska. Den gräns där värderingarna säger stopp. Om jag missar den tror jag att det kommer kosta en bit av det som är jag. Och jag tror det finns gränser som passeras idag. Att en okänd kvinna i tredje världen får betalt för att bära fram ett barn är en sån gräns för mig. Blicken hos surrogatmammans man i Barn till varje pris? stärkte den insikten. Men andra människor har andra gränser.
Det är alltid svårt att prata om sånt här när man är i ett annat läge själv. Lätt för dig att prata om att acceptera när du redan har fått dina barn. Men jag tror ändå att vi måste prata om det.

Somliga hittar gränser som andra inte ser. Som när adoption kallas för människohandel. Medan du finns uppmärksammade mig på en artikel i Sydsvenskan. Artikelförfattaren Ellen Albertsdóttir skriver detta:

Ändå fortsätter bilden av internationella adoptioner att styras av koloniala uppfattningar. Barnen anses – liksom länderna de kommer ifrån – vara i behov av omedelbar västerländsk räddning. Här, blir budskapet, är alltid bättre än där.

Och jag blir matt. Det skulle förvåna mig om det finns en enda person som verkligen tagit reda på vad internationell adoption innebär som har missat prioriteringsordningen: I första hand söks adoptivföräldrar i släkten, i andra hand i landet och i tredje hand i andra länder. Det fjärde alternativet är att barnet växer upp på institution utan familj. Och som Adoptionscentrums mest använda och bästa formulering säger: Barnhem är inget hem för barn. Visst har det förekommit adoptioner som strider mot alla tänkbara etiska riktlinjer – men att utifrån det kalla adoption för industri och handel är ett rejält snedhopp. Jag hoppas på en stukad fot och tid för eftertanke.
Artikeln har för övrigt Facebookgillats av 31 personer.