Jag drömmer om en jul hemma. Så lyder översättningen av I’m dreaming of a white Christmas, och kanske är det fiffigt att göra som översättaren – drömma om det man själv kan påverka. En vackert vit jul blir det inte i år. Ösregn kan vara förödande för julkänslan, särskilt om man bor i en bygd som brukar bjuda snö. Inte varje jul, men ofta. Det finns bara gamla smutsiga småsnöhögar, så nu gäller det att hitta andra sätt att locka fram julkänslan. Men först drömmer jag lite till.
En annan vinter.
Återigen: tack för alla hälsningarna som gör mig så glad! God dan före dopparedan till dig, kära läsare!
Tack ni som bidrog till Musikhjälpen 2013 och/eller bidrar till andra insamlingar som hjälper till att jämna ut den osannolikt ojämna balansen i världen. Jag hör till dem som tror på bistånd. Inte ett bistånd som handlar om att rika knösar kommer ut och delar ut prylar till fattiga människor i ett ovanifrånperspektiv. Inte ett bistånd som bygger på faddersystem där enbart utvalda individer blir hjälpta. Jag tror på respektfulla projekt som gör människor delaktiga i att lyfta sig själva och sitt samhälle. Ett bistånd som ger människor chans till liv och hälsa. Just till såna projekt kommer Musikhjälpens insamlade medel att användas. I Ekhemmanets insamlingsbössa landade 2325 kronor – TACK! – och i den totala insamlingen drygt 28 miljoner kronor!
Tack kära ni för era fantastiska hälsningar, för omtanke och goda ord om mig och mitt skrivande. På orons hav är varma ord som livbojar, frälsarkransar som kan bära en bit tills farkosten är på plats igen.
Jag tvivlar absolut inte på mitt värde som människa, det vill jag säga. Jag tror på ett människovärde som inte har att göra med vad vi gör och åstadkommer. Det säger förnuftet. Men känslan i mig är något helt annat. Och just nu är känslan att jag ägnar mer kraft än jag har åt sånt som ger mindre än jag skulle vilja. Exakt vad jag skulle vilja få ut är inte helt lätt att förklara. Det handlar inte om antal personer som läser och uppskattar mina texter utan snarare att göra något av tydligt och bestående värde. I ett vanligt arbete i ett friskt liv kan det komma dagar då jobbet känns meningslöst och mer tagande än givande. Men då är åtminstone lönen en faktor att räkna in. Inte helt oväsentligt, för en inkomst är trots allt en slags värdering i att man är en person som gör nytta. Det är snart två år sen jag var en person som fick ett sånt tydligt kvitto, i form av lönebesked, på att jag gör någon nytta. Nu har det kommit ikapp. Och jag får uppleva en känsla av meningslöshet som många arbetslösa och sjuka långt före mig har upplevt. Kanske är det kortvarigt, kanske inte. Oavsett så tänker jag inte dölja denna känsla heller. Det är alltför många som visar upp sin glädje men ständigt döljer sin sorg. Jag tror det gör oss mindre ensamma om vi får möta andras skörhet och inte bara vår egen.
Familjen är det viktigaste i mitt liv, och tacksamheten över att inte vara ensam är oändlig. Men min identitet, den jag är i mig själv, är inte alltid kopplat till familjen. Jag är någons mamma, fru, dotter, syster, vän. Det är fantastiskt förstås, men jag behöver också vara någon i mig själv. Och vem den Cecilia nu är och kommer vara framöver är just nu svårt att greppa. Därför känns det lite som att färdas utan farkost på stormigt hav.
En sån trötthet drabbade mig igår. Den är kvar när jag vaknar. En känsla av att det jag lägger min begränsade kraft på, och har trott varit viktigt, egentligen saknar mening.
Att lägga ett stort engagemang på insamling för en god sak med en utlottning av egna böcker och märka att de enda som var intresserade var två av mina vänner som hade kunnat få böckerna direkt. Det skulle ha besparat mig en massa arbete i onödan. Ja, jag är besviken. När det känns som att det jag gör är meningslöst och att mitt engagemang och mina böcker är ointressanta, vill jag bara dra en filt över huvudet och lägga mig ner. Just nu gör jag det bokstavligt talat. I sängen innan nån annan vaknat.
Det går inte att se nån vits just nu med att omsorgsfullt påta ihop dikter och paketera dem (i mina ögon) väl. Vilken skillnad gör det i världen? Jag får inte ens någon lön. Det lilla jag orkar göra nu, i och med sjukdomen, är alltihopa sånt som inte ger inkomst. Och just nu ser jag ingen annan inkomst heller med nåt av det. Det (med min kraftreserv mätt) stora engagemanget i adoptionsorganisationen och det lilla jag kan göra i kyrkan. Vad gör det för skillnad egentligen? Och alla dessa dikter som jag trott varit mitt kall. Nu känns det naivt och patetiskt. Människor läser och glömmer och går vidare. Och inget är förändrat. Kanske borde jag använda den lilla ork jag har till att städa källaren istället. Inte för att det verkar meningsfullt, men det är ju sånt som vanliga människor gör.
Det som har tydlig mening är att vara mamma, och även om det inte heller där går att se vilken effekt det jag gör får i långa loppet, så är meningen tydlig. Att lotsa barnen framåt i kärlek och respekt. Att tända tredje ljuset och bjuda dem på frukost och kramar. Det är vad jag kan göra. Att älska min man och familj och vänner med förstås. Men de klarar sig bra på egen hand, så där gör jag ingen omvälvande skillnad även om jag kan vara trevlig att vara med ibland. Skrivandet och det brinnande engagemanget i olika frågor har tydligt tappat sin glöd just nu. Julkalendern med dikter är klar och kommer publiceras, men därefter vet jag inte. Gud har en dryg vecka på sig att visa på att allt mitt engagemang inte har varit bortkastat. Annars får det bli en tid av tystnad efter jul. Kanske är det det som behövs för att hitta meningen med allt slit. Att jag tystnar och låter andra tala. Att vila och använda den lilla kraften till att försöka bli frisk. För jag förstår att den här ledsna känslan av meningslöshet kommer ur min sjukdom, och min långa frånvaro från arbetslivet. Det är tungt ska ni veta. Men ibland undrar jag om någon egentligen vill veta vad som är riktigt tungt.
Min och dotterns gemensamma ljuslykta. Att göra ljus tillsammans. Mening.
Så kom Ivar.
Första klass 3-varningen till våra nejder, och nog blåste det. Vi förberedde enligt uppmaning. Ställde in alla lösa saker i garaget och förankrade annat. Sen drog det igång. Och blåste, och blåste, och blåste. Katten ville ut och Ivar ville in, men ingen fick. Strömmen bad inte om lov utan gick vid tvåtiden på natten, och nu 14 timmar senare har den ännu inte återvänt.
Den får gärna komma nu, och säkerställa kyl och frysvaror, ge oss fasta telefonen åter, möjliggöra musiklyssning och ladda mobilerna. Inte för att de är så säkra att ringa med. Ibland är det täckning och ibland försvinner den helt.
Men tack vare kaminen kan vi både värma huset och tevattnet. Och ljus hade vi mängder av redan innan Ivan dök upp, så lamporna saknar jag inte precis.
Det märkliga är att vårt lilla bostadsområde är så drabbat när områdena intill har full strömförsörjning. I morse klev jag upp till en mörk värld och tittade ut och såg bara svarta hus. Stjärnhimlen sprakade mycket mer än vanligt när inga lampor syntes. Och ett stort träd hade ramlat på tomten. Det kändes som att hela världen var öde, men bara några hundra meter från oss ser allt ut som vanligt. Barnens skolor har varit öppna och allt rullar på. Utom här. Här råder mörker och inte ett enda luciatåg har jag sett. Inte ens på teve. (Förstås! Vi har ingen batteridriven 😉 ) Men jag hade sinnesnärvaro nog att leta fram en påse lussebullar ur frysen igår, så saffransbröd var det vi åt till frukost vid brasan imorse.
Det är ofta jag ser länkningar till Marcus Birros texter på de arenor där jag håller till. Och ungefär lika ofta konstaterar jag att jag inte vill klicka gillaknappen. Hans ton är ofta för mycket dom och hårdhet och för lite värme för att jag ska kunna skriva under. Idag har jag återigen sett tips om en av hans texter, ett debattinlägg i Dagen, och trodde när jag såg ingressen till texten att den var ovanligt självrannsakande OCH att jag skulle hålla med. Båda delar var fel.
”Inom svensk kristenhet finns en aggressiv och politiserad mobb som hånar, förföljer och förtalar meningsmotståndare.” Så skrev MB och just så har jag upplevt debatten mot den blivande ärkebiskopen och debatten mot allt som stavas HBT. Den som försvarar homosexuellas rättigheter betraktas som avfälling och den som inte kan svara ja eller nej på uppmaning får inte kallas kristen. Hårda ord och förenklingar delas offentligt av personer som sannolikt är innerligt kristna men ändå oerhört långt ifrån min tro och kristna människosyn. Där de ser bibeltrogenhet ser jag hån, förakt och förtal på ett sätt som för mig är långt ifrån kristet liv. Och det handlar inte (bara) om att jag är liberal i min tro. (Jag är också orolig när jag upplever en frånvaro av Jesus i svenskkyrkliga sammanhang.) Det handlar om hur vi uttrycker våra åsikter. Med förakt eller med respekt.
Men i citatet menar Birro inte dem som jag tänker på, de debattörer som med ena mungipan uttalar sig grovt rasistiskt och med andra mungipan uttrycker förakt mot Antje Jackelen. Han menar att de som uttrycker de motsatta åsikterna står för hånet och föraktet. De som inte håller med honom. Och för att riktigt förtydliga vilken sida som står för sanningen avslutar han meningen med: ”Och de goda krafterna håller tyst!”
Är det så vi ska debattera med varandra, genom att kalla dem som håller med goda och motståndarna onda? Jag är snäll och du är dum. Birro själv kallar det för digital sandlåda. Jag är benägen att hålla med på just den punkten.
Efter ett tag förstår jag att skribenten själv är kränkt och rentav ledsen. Orsaken finns att hitta i Dagens Seglora som också kritiseras hårt i texten. Där har en hård text mot Marcus Birro publicerats, ett inlägg som först hade rubriken ”Därför hatar vi Birro.” Otroligt fult och i mina ögon inte förenligt med kristen människosyn. Det heller.
Vi verkar behöva en Nelson Mandela i svensk kristenhet. En stark person som lär oss försoning. Någon som inte bara i ord, utan också i ton och hjärta visar på Jesus.
Det här med humor kräver fingertoppskänsla. Det är lätt att bli missförstådd och feltolkad som skämtare. Det som är väldigt roligt i mina öron kan vara obegripligt eller rent av föraktfullt i andras och jag har ett ansvar att både tänka till före, och att dra lärdom och be om ursäkt de gånger skämten landar fel. Alltför många har blivit utsatta för verbala kränkningar i skolan, på arbetet eller kanske i det digitala samtalet för att sen få höra att de inte kan ta ett skämt.
Men skämt som förminskar andra är inte humor. Det är att göra sig rolig på andras kostnad. Om man ska skämta om andras arenor och andras livskamp krävs en särskild lyhördhet och inlevelseförmåga.
Serien Carpe Diem har misslyckats två dagar i rad nu. Jag har varken erfarenhet av ADHD eller schizofreni, men jag reagerar starkt mot sån här slags humor. Särskilt starkt reagerar jag för att psykisk ohälsa generellt hanteras så nedsättande jämfört med fysisk ohälsa. Jag känner inte till denne Niklas, och vet inte vad han har för erfarenhet av psykiska besvär, men de här försöken till humor får mig att tro att han inte har det.
Tänk dig en annan text i seriestripen hos doktorn, där skämtet handlar om cancer eller nån annan svår fysisk sjukdom hos barnet. Roligt? Nej, det tycker inte jag heller.
En gång i tiden anslöt jag mig till LinkedIn. Inte för att synas på arbetsmaknaden, utan för att jag inte ville vara osynlig på författararenan. Det där kontot har legat där. Jag har tackat ja eller låtiti bli när det har kommit förfrågningar, men särskilt mycket mer har jag inte haft kontot till. Igår blev jag uppmärksammad på att LinkedIn hade lagt in en statusrad om att jag firar jubileum som anställd hos min arbetsgivare. Till och med en gratulation hade jag fått av en av mina kontakter (som nog inte vet att jag är sjuk). Det var inte roligt. Tvärtom sorgligt. Att en automatiserad tjänst förutsätter att jag vill fira min anställning när jag i själva verket sörjer att inte ha arbetat på 20 månader och att sannolikt inte kunna förvänta mig att gå tillbaka i tjänst som helt återställd.
Så idag stängde jag ner kontot. Jag vill arbeta – men jag kan inte. Så jag vill inte vara med i ett närverk som påminner om ett arbetsliv som kräver friska, feberfria och starka människor. Good bye LinkedIn. I am linked out.
Nu återstår att landa i det som är och nyorientera mig för att kunna tro på att det ska finnas både gamla och nya sammanhang där jag kan kliva in med både tillgångar och brister. Som den jag nu är. Eller ska bli.
Så kom snön. Förra året vid den här tiden var det ett tjockt lager av vit glädje. Nu har det varit grönt och varmt alldeles för länge. Men så imorse bad gossen mig titta ut genom fönstret innan han klev upp. Och då var den där. Snön. Som om han visste.
Det är såna här dagar som jag som bäst minns hur mycket jag längtade efter att ha ett hus som påminde om en Astrid Lindgren-saga. Det har vi nu, och Astrids sagor fortsätter värma mig långt efter att barnen börjat uppskatta också annat. Också annat. Om jag är ledsen en dag och vill se på Madicken så är det lätt att få sällskap. Madicken har alltid varit min favorit och är det fortfarande. Kanske mer nu eftersom jag de senaste åren kunnat identifiera mig med Madickens mamma Kajsa som ibland måste ligga till sängs mitt på dagen. Jag måste också det. Varje dag. Och så har jag ingen Alva. Hon vore särskilt välkommen just nu. För många av mina feberdagar är lite hushållsarbete det enda jag orkar. En annan dag gläder jag mig åt det. Att orka något. Men inte idag.
Jag. Avskyr. Hushållsarbete.
Jag vill orka långa buspromenader i snön med sjuåringen eller raska promenader med tonåringen.
Jag hoppas att de drömmarna ska slå in, precis som husdrömmen. En annan dag ska jag tro det.
