Idag fick jag sällskap av en krasslig lilleman och började dagen med te och julmusik framför brasan med honom och en tredje njutare.

Sen blev det julig barnfilm och stämningen var perfekt för att fortsätta fundera på det jag funderat på sen förra advent: hur man skulle kunna få till en digital julkalender. Jag tror jag är nåt på spåren efter en massa soffliggande googling. Så håll utkik om ett par veckor, efter nåt sånt här. Förhoppningsvis klickbart.

Ett nytt hundratiotimmarsljus i ljuslyktan. Den som kan fungera som stämningshöjare och minnesljus. Jag har inte varit vid min pappas grav på länge, varken på Allhelgona eller Fars dag. Men jag tänker på honom också långt borta från graven. Som när jag tänder ett nytt ljus i lyktan. Det får också brinna för hoppet. Hoppet att om hundratio timmar mår jag bättre igen, och vågar fortsätta tro att jag är på väg. Hoppet om gnistrande vinter. Igår kväll kom en del såna hoppdroppar i form av snökristaller. Idag syntes inte ens spåren av dem. Så skört är hoppet ibland.

I lördags hölls en matstafett i Sundsvall. Ett intressant koncept, men just nu väldigt långt borta att både bjuda hem och besöka okända när vi ligger ett par år efter (särskilt med hembjudandet) med dem som vi känner väl. Då var det gott att istället bli bjudna på middag hos vänner med andra vänner, i en gemenskap som alla stärks av och alla kan komma till i befintligt skick. Febriga eller trötta eller stressade. Ingen förstamötetoro, utan bara vila i gemenskapen. Och i ljusskenet.

Nu vilar jag i gemenskap med Sarah Dawn Finer, i väntan på en mer fysisk gäst i tillfriskningssvackesoffan. (Japp. Långordspåhittardag idag.)

Det är skönt att slukas upp och gråta ut. Jag har just gjort det med Grey’s anatomy. Förmodligen är jag sist av västvärldens tevetittare att upptäcka den här serien. Just nu är det säsong 6 som Kanal 5 sänder, och sjukhuset drabbades i sista avsnitten av en skjutgalen anhörig och många gråtscener.

Nu önskar jag att jag skulle få se serien från säsong 1, vilket borde gå när tjockteven har flyttat till källaren och den nya teven är så smart. Men än har jag inte listat ut var jag kan se det. Netflix bjuder inte på Grey’s tyvärr.

Jag som förr inte alls ville till USA tror snart jag blir tokig om jag inte får resa dit. Jag vill se hur det är, jag vill författaruppleva New York. (Mellan raderna står förstås att jag först ska bli frisk.) Ingen Joakim von Anka har hört av sig så jag letar internettävlingar med ljus och lykta. Eller smartfån och surfplatta.

Jag längtar också efter snö. Det borde vara lättare att hosta fram, särskilt som väderleksrapporten utlovade 50% chans till vinst i det lotteriet igår. Goda odds men ingen utdelning. Men trots regn (och frost) då har jag börjat julnjuta nu. Den röda käksbordsduken har redan varit framme och gått till tvätt en gång, och mina bästa Spotifylistor har börjat rulla. Mest spelar jag en jazzversion av Let it snow och Kate Bush’ Snowflake. Och hoppas både på snö och hyacinter inom kort.

Advent betyder ankomst. Så egentligen kan väl det personliga adventet börja så fort jag börjar tänka på Jesus och julens ankomst?

Hemma igen, efter en semester som fyllde kroppen med kraft. Vila, värme och försiktig förlängning av promenader och badstunder gav hopp om att bli frisk så småningom. På riktigt. Garbolooken för att hålla undan huvudvärken (Solhatt och solglasögon, ständigt.) och en lyhördhet för kroppens ork. Ibland egen lyhördhet, och ibland gode makens när han påminde om vilan och tog med barnen till stranden.

Men jag kunde också följa med dit. Temperaturen i luften var alldeles perfekt. Inte för varmt, men fortfarande ljuvligt skönt i havet.

Resan hem, och allt packande och städande av lånelägenhet, tog på krafterna så idag känner jag mig inte lika tillfrisknande. Men jag vågar tro, och gläds åt att sakta få packa upp badkläder som ännu är fuktiga av det sista badet. Igår sommar. Idag höst. Och snart jul. Tiden går. Det är gott. Även om vissa veckor kunde få vara i månader.

Snart är dags för föradventskänslor. Som får börja med en röd liten badrock.

När Facebook är som bäst sprids goda budskap, uppmuntran och bekräftelse i både sorger och glädjeämnen. Problemet, eller charmen om man vill se det så, är att vi kan ha så olika åsikter om vad som är goda budskap. Jag har flera exempel, ibland bekräftade och ibland aningar, på att jag har raderats från andras kontaktlistor för att jag sprider sånt som andra inte håller med om. Obegripligt för mig, men å andra sidan kan jag förstå känslorna som ligger bakom ett sånt avslut eftersom jag också blir irriterad av sånt som hamnar i mitt flöde. Som det här.

Budskapet är alltför förenklat för min smak, och uppmaningen mellan raderna att ”du måste sprida detta annars är du en dålig människa” gillar jag inte heller. Men sämst tycker jag om att man har använt det orangea bandet. Det används på flera håll för att uppmärksamma sjukdomen MS, men här har nån använt det i annat syfte. Nej tack. Jag gillar inte.

Orange ribbon – MS Awareness. Bild lånad från den roliga butiken Zazzle.

När jag för ett tag sen skulle köpa ett biopresentkort på Pressbyrån, märkte jag att jag stått och svarat på helt ovidkommande frågor utan att dra i bromsen. Det är förvisso vanligt att få märkliga frågor av just pressbyråanställda. De få gånger jag besöker en sån kiosk får jag alltid frågan om jag inte vill köpa ett till exemplar av samma produkt eller varför inte en kvällstidning till juicen? Varför då liksom. Varför skulle jag köpa två flaskor bubbelvatten när det är en jag vill ha? Och varför tvingas personalen till att fråga istället för att vänta på kundens initiativ? Störigt.

Men det var inte såna frågor jag fick när jag skulle köpa biopresentkortet. Då undrade expediten:
– Är det till ett barn eller till en vuxen?
– Är det till en kille eller till en tjej?

Inte förrän jag svarat färdigt och fick ett dödskalleprytt kort i handen så fattade jag vad hon höll på med. Hon fördomsexpedierade mig. Jag hade svarat ”barn” och ”pojke” och fick därmed ett svart biokort med dödskallar. Om jag hade svarat ”barn” och ”flicka” hade jag fått ett rosa med hjärta på. Ett barn kunde alltså inte få presentkort med tulpaner på och en vuxen kvinna skulle inte kvala in att få ett dödskallekort.

När jag förstod försäljningsmetoden och ifrågasatte den så fick jag veta att alla pojkar hon kände tyckte dödskallekortet var häftigast. Tror jag det om pojkar alltid förutsätts älska dödskallar. Och det välkända tycker vi mer om än det okända. Det är ju så fördomar fungerar.

De senaste månaderna har jag noterat allt fler artiklar, blogginlägg och Facebookkedjor där skribenterna förfasar sig över smartphoneanvändandet. Föräldrar utmålas som dåliga för att de fingrar på sin telefon under barnets träningar eller i lekparken. Kanske har jag reagerat extra mycket för att jag hör till de människor som tycker det är rätt tråkigt med läktarliv och lekplatshäng och skulle kunna försjunka i både telefon och bok på såna ställen. Men jag blir inte bara irriterad av texterna och dess spridning, utan också intresserad av vad det är som gör att så många lägger så stora värderingar i en pryl. För det syns så tydligt att telefonen värderas som ond i sammanhang där t ex en bok skulle betraktas som god eller åtminstone neutral. Jag har roat mig med att byta ut telefon mot bok i tanken och blivit ännu mer förundrad. Särskilt när jag bytte till bok i ett s.k. test om ”mobilberoende”. Någon annan hade kommit på samma tanke just idag.

Det märkliga är att man talar om beroende enbart baserat på i vilka situationer telefonen används. Ibland har jag med telefonen in på toa ja – men är det sämre än att läsa i en tidning (eller på en schampoflaska 😉 )? Det viktiga borde vara om telefonen, boken eller tidningen (eller schampoflaskan) hindrar oss från att vara närvarande i föräldraskapet och i alla relationer till andra människor. Min pappa kunde vara helt uppslukad av kvällstidningen och dröja med att svara när jag ville berätta något vardagligt. Jag kan dröja med att svara om jag läser en bok eller på min iPhone när sonen vill berätta en lång invecklad historia om ett barnprogram. Jag är inte ens säker på att det är skadligt att en förälder inte har fullt fokus på barnet exakt hela tiden. Men när barnen ger signaler om att nu vill de prata så lägger jag såklart ner det jag håller på med, oavsett om det är en telefon, en bok eller en lök som ska hackas.

Vad är bra och vad är dåligt?
Läsa bok bra, läsa iPhone dåligt? Vilken betydelse har innehållet? Vad det är jag faktiskt läser, på papper eller i teknisk pryl…

Är telefonen mer ond än boken och löken mer god än boken? När jag läser de här upproriska artiklarna så får jag en känsla av det, att det är i prylen man lägger värdet och inte i hur den och därmed tiden används. Numera läser jag Bibeln i min telefon, men jag drar mig för att göra det i kyrkan eftersom jag är rätt säker på att det skulle väcka andra slags tankar och känslor om jag halade upp den smarta telefonen istället för en tummad bok. Facebookanvändande är också något som värderas negativt, och i synnerhet Facebookare som jag, som ofta skriver något när jag tittar in. Den som tittar in som åskådare utan att skriva verkar betraktas som mindre ”beroende” än den som gör avtryck. Jag tror jag inte en enda gång sen jag blev aktiv Facebookare har åkt på semester utan att ha fått synpunkter på att jag borde stänga av Facebook för att kunna vara närvarande. Aldrig någonsin har jag däremot fått höra varningar om att jag borde läsa färre böcker eller låta bli att skriva vykort för att kunna vara närvarande med barnen. Ja, jag stänger ner Facebook ibland, precis som jag väljer bort vissa slags böcker, men jag gör det utifrån eget beslut och egna insikter om vad som gör mig mer eller mindre gott. Jag tror inte att vi kan och ska värdera andras aktiviteter så bensäkert som vi ofta gör. Jag gör det själv alltför automatiskt, men försöker lära mig…
…att det inte ligger något absolut värde i en lök, en samling inbundna papper eller en teknisk pryl.

Idag är det mobiltelefonen som anses som farlig och ond. För knappt hundra år sedan var det föregångaren.

”Där Tomas stod i barnkammarfönstret kunde han se hur karlar reste järngalgar på alla tak i stan, hur bruntjärade trästolpar restes längs gatorna och stora rullar, fulla av telefontråd, långsamt rullades genom stan.
I detta spindelnät av metall, som lades över Öbacka, satt likasom en otäck, elak, osynlig spindel! Och han åt och mumsade på alla kakor, karameller, knäckar, chokladpraliner för Tomas och för alla andra småpojkar i stan, som förut sprungit med bud och biljetter åt sina mammor till stans alla snälla och godhjärtade tanter.
Och detta var ändå bara en liten början till allt det, som denna osaliga telefon skulle medföra.”

”På hemväg till Öbacka” (1934)
Ludvig ”Lubbe” Nordström (1882-1942 )