Jag ser mig omkring och funderar över vad mycket som kan hända på kort tid.
Det goda och riktiga när blom blir till bär, men också det tunga och overkliga som att unga människor dör eller sjukdom, omständigheter och olyckor drabbar. För så många finns ett soligt då och ett hjärtskärande nu. Jag skulle önska att det i den djupaste smärtan gick att komma med ett hopp, och tror det är just vad vi människor försöker ge när vi taffligt letar tröstande ord. Men ibland finns inte trösten. Ibland är närvaron det enda. Att vara med den som drabbats. Att härda ut i mörkret tills hoppet kan få gro igen. Tids nog kan hoppets frukter skördas, men det går inte att skynda fram och försöka hoppa över årstider som måste genomlevas. Om vi riktigt insåg det tror jag vi skulle bli betydligt bättre tröstare, och inte såna som försöker få ett träd till blomning mitt i vintern.
Tids nog ska jag nog också bada igen, men när det är max 13 grader i vattnet är det bra att ha ett läkarintyg att hänvisa till. 😉 Men härligt att sitta på och se barnen trotsa kylan vid vännernas strand efter att vi blivit bjudna på en riktigt god middag.
Och när vi kramades adjö la båda vännerna vi besökte kinden mot min, och noterade att det var första gången på mycket, mycket, mycket länge som min kind inte var blossande het. Jag samlar tillfriskningsbevisen som guldkorn, och detta var nog de mest skimrande hittills.
Hemma igen! I drygt två veckor har vi varit ute och kuskat (men som offentlig och inbrottsundvikande bloggare berättar jag inte det förrän efteråt). Det är så tydligt att jag mår bättre nu än när vi lämnade hemmet, och den gamla husvagnen som från början fanns med som ett handikapphjälpmedel blev en familjemedlem innan resan var slut. Tänk att vi har varit på husvagnssemester! Tänk att jag får må så mycket bättre! Tänk om jag faktiskt är på väg mot frisk! Tänk att vi har fått så många fina upplevelser och möten. Jag är rik!
Och den allra största rikedomen var det nästan att få komma till Astrid Lindgrens Värld igen. Som jag har längtat! Två år sen sist. Och ALV är efter ungefär tio besök fortfarande en källa till lycka. Det är värt varenda krona att kliva innanför grindarna, för en Astrid Lindgren-familj som är förhållandevis sparsam till vardags. Det kan nog verka som att jag är sponsrad, men jag är bara en ideell ALV-ambassadör – och faktum är att vi i år betalade mer än tidigare eftersom stora barnet nu är vuxen enligt de flesta parkprislistorna. Det tog förstås på mina krafter att gå omkring i parken, men det är bara att lägga sig ner på filten när man är trött. Särskilt när solen skiner. Och inom mig skiner solen efter denna ljuvliga upplevelse ännu ett år.
Det blir bara bättre! Ett helt nytt Katthult, med levande djur, upphissning i flaggstång och gott om plats att vila i väntan på teatern. Och med campinglivet följde bonustid i parken bortom de ordinarie öppettiderna. Toppen!
Orkestern på ALV är fantastisk, liksom skådespelen, och det roligaste av allt är Allsång med Kling och Klang och Prussiluskan.
Den här resan gav mig kraft, och jag tror kuckelimuckmedicinen och krumelurpillren gjorde susen. 😉 Släkt och vänner har vi träffat, mysig familjetid har vi fått och en tydlig tillfriskning har skett. Dessutom har vi trivts i husvagn och på campingar. Tänk så det kan gå! 🙂
Brudmagneter har jag hört talas om, men det verkar som att Mons Kallentoft är en riktig skräpmagnet. På inlägget som jag skrev om hans roman har jag fått nya typer av spam. Kommentarer som ser riktiga ut, men har otypiska signaturer. Vid närmare anblick ser jag att texten antingen är en kopia av mitt inlägg, någon annans omdöme om boken eller ett citat ur nån artikel om Mons Kallentoft. Märkligt. De här spamen hittar dessutom förbi spamfiltret när inga andra skräpinlägg gör det. Trist för Mons att vara skräpmagnet.
Skymningen faller en smula tidigare och höstmänniskan i mig gläds. Ett välkommet mörker. Särskilt med goda vänner vid en eld i natten. Redan i natt har vi provsmakat den karamellen.
Och samtidigt kommer ljuset. Den mörka sjukdomstiden har börjat lämna kroppen och hoppet ger sig konkret tillkänna som ökad ork och lättare huvud. Det känns som ett mirakel vissa stunder, när jag noterar att jag inte längre känner mig så där hopplöst sjuk. Kanske att jag kommer få möta hösten i år, den älskade hösten, med ork att ta friska promenader i den friska krispiga luften. Invärtes jubel!
Nelson Rolihlahla Mandela fyller 95 år idag. Madiba. En förebild som förändrat världen. Jag minns åren i kamp mot apartheid. Jag var känslomässigt mycket delaktig i den. Bojkott av företag som handlade med Sydafrika. Sydafrikanska befrielsesånger. Böner och aktioner. Den dag Madiba frigavs efter 28 år i fängelse befann jag mig i Zimbabwe, och missade hans besök i Sverige. Den gången. I samband med Nobels fredspris såg vi honom i Stockholm. Fick svara på Amandlaropet och sjunga en nationalsång som fortfarande får tårar att rinna. Nkosi sikelel iAfrica.
Oj vad jag har problem med att komma åt min blogg numera. Väldigt ofta får jag såna här meddelanden, eller nåt om att servern inte kunde hittas. Om det är nån här som är tekniskt kunnig på WordPressbloggar som ligger på egen domän så får ni gärna komma med idéer. När bloggen krånglar (vilket jag tror flera av er trogna läsare också upplevt) fungerar huvuddomänen www.ekhemmanet.se, så det är förmodligen kopplingen däremellan som krånglar. Eller nån uppdatering. I vanliga fall brukar jag googla mig kompetent i såna här frågor, det var så jag byggde den här bloggen, men just nu har jag ingen riktig ork eller lust för detektivarbete.
Berätta gärna om du också upplever problem med den här bloggen. Eller glädjeämnen. 😉
Idag upptäcker vi världen med öronen, jag och barnen. Tösen har hört på två favoriter i P3; Gina Dirawi och William Spetz. Gossebarnet har kommit halvvägs in i Mio min Mio, med Astrid själv som uppläsare. I min telefon Sommar med Filip Hammar. Den halva av Filip & Fredrik, som inte har gått i samma högstadieskola som jag. (Dock inte samtidigt.)
Häromveckan skrev en drivande person i en av de Facebookgrupper jag är med i att inga som helst goda intentioner kan finnas hos Filip & Fredrik. Som bevis för det la hen upp ett kort klipp från deras teveshow där de skrattar till istället för att hejda en gäst som tar ett kränkande ord i sin mun. Och jag blev sugen på att lämna hela den där gruppen trots att jag brinner för frågan som den berör. Men inte lämna på det där sättet som jag sett en handfull personer lämna grupper de senaste månaderna; genom att först tala om att här är minsann inte alla välkomna och beskriva hur elaka alla är, och i synnerhet X och nu lämnar jag den här gruppen.
Svartvita bilder av sanningen och rätt omöjligt för andra att nå in när nån har bestämt sig för att de själva har den enda bilden och är offer för andras elakhet.
Jag lämnade inte den där gruppen, men blev väldigt trött och orolig för hur vi nånsin ska kunna nå till ett ”vi” om man så helt har tappat hoppet om andra människor. Så pass att man med säkerhet bedömer att den som en gång har låtit en dålighet passera oemotsagt kan inte ha några som helst goda intentioner med det den gör.
Visst har jag också reagerat starkt mot dem som med ordval eller på andra sätt ger en hint om att människor är olika värda. Men att därifrån gå till att helt döma ut en annan person är att gå på tok för långt. Och Filip Hammars sommarprat ger mig många bevis på goda intentioner med viktiga tankar om människovärde. Om hur vi ser på dem som vi kallar annorlunda, om vart vi är på väg när alla graviditeter kollas upp för att barn med kromosomskillnader eller andra avvikelser från normen ska kunna väljas bort.
Den största glädjen under sjuårsdagen var att den kunde firas med bäste vännen. Som små sov de i sängarna intill varandra på barnhemmet och firade födelsedagar ihop, dessa gossar, nu bor de långt ifrån varandra men ändå i samma land. Vi försöker ordna ett par möten per år, och nu föll sig semesterplanerna så väl att familjerna kunde sammanstråla igår. Kärleken flödar och sprider sig till oss som får ta del av den här varma, nära relationen.
Godsaker på menyn och en del pillerknaprande för mamman efter några dagar med mer ansträngning än vanligt. Men på kvällen gick det ändå att följa fjortonåringens önskemål att gå på en långsam och naturnära fotopromenad. Gott och hjärtevärmande också det.
