Den som lägger sig ner när hon får chansen får se andra vyer än den som står, går eller springer.

Bilder som den här föder dikter numera. Denna kommer förmodligen säga något om just perspektiv. Det är tydligt att de erfarenheter vi har påverkar de perspektiv vi har förmåga att se livet ur, och jag tror det finns olika grundstråk hos oss. Olika karaktär i de objektiv vi naturligt använder. Ju mer harmoniska och nära oss själva vi är desto fler tror jag perspektiven blir. Om jag är stressad eller rädd och har ont av min egen väg orkar jag inte gå i andras mockasiner. Har bara ork för mitt eget perspektiv. Men om jag är stärkt och hoppfull och för stunden harmonisk, då kan jag väga in andras synvinklar på ett helt annat sätt. Ibland växlar den förmågan flera gånger under samma dag.

Just nu åker familjen bil och lyssnar på nån som var fenomenal på att hitta olika synvinklar. Astrid Lindgren. Hon läser Emil i Lönneberga för oss, som hon gjort många bilresor tidigare. Många år tidigare.

Det glimtar till. Orken börjar återvända, stötvis och oförutsägbart, men glimtarna är tydliga. Äntligen tycks den långa behandlingen börja ge effekt. Jag vågar börja tro det. Igår kunde jag gå en hel kilometer. Hopp och tacksamhet. Tack till dig! Du som läser här och har givit stöd och peppande önskningar under närmare 1,5 år av sjukdom. Kanske att jag äntligen nått vägen som leder tillbaka. Sakta, sakta på väg tillbaka till ett friskare jag.

Idag är jag också tacksam över kärleken. Över gåvan att få fira 21-årig bröllopsdag med den som jag vill fortsätta dela mitt liv med.

Idag tänker jag på träd. På björkar. De kan bli 300 år gamla. Tänk vad de hinner se. Så många människor och tider de ger skugga, stöd, virke och trädkronsmusik. Tänk så erfarna mormödrar som står här på vår tomt. Med adressen Björkvägen.

Och så tänker jag på en hel del annat. Funderar, hoppas, tackar. Bland annat för en gåva jag fått idag, ett läsarbrev som gjorde verklig skillnad. När min roman kan beröra i nuet fastän orden nu är gamla känner jag mig nästan som en björk. En liten och skör, ganska nyplanterad -men som kan ge skugga åt en i taget. Välkommen.

När Kvartersteatern i Sundsvall sätter upp Bröderna Lejonhjärta måste förstås en familj med idel Astriderianer se den. En utomhusteater med helsnygga kulisser, fint och boktroget manus, skådespelare med olika erfarenhet men samma glöd, levande hästar och en häftig Katla.

En glädje var dessutom att jag mådde ovanligt bra hela kvällen, och kunde njuta av föreställningen, utflykten, och utsikten från Norra Berget. Och utsikten upp mot barnen som besteg tornet som i december förvandlas till ett gigantiskt adventsljus.

En hel del mindre företag fortsätter att bidra till att besudla mitt vardagsrum med skräp. Vardagsrummet Facebook. Inte nog med att det nu finns en massa sponsrade inlägg som lägger sig i vägen för det intressanta, det är också alltför vanligt med Gilla/Dela-tävlingar i nyhetsflödet trots att de sedan länge strider mot Facebooks regelverk för tävlingar och kampanjer. ”Du får inte uppmana deltagarna att gilla, kommentera, dela eller att ladda upp en bild direkt till Facebook. Du får heller inte använda antal gilla som ett röstningssystem.”

Jag gillar regeln, och är löjligt principfast. Jag vill inte delta i gilla/delatävlingar hur intressant vinsten än är. Men ibland överväger jag att göra ett undantag. Som igår när rätt många Facebookkamrater deltog i en tävling där vinsten skulle vara biljetter till favoritresmålet Astrid Lindgrens Värld. Men en titt på sidan räckte. Det fanns ingen information om när tävlingen skulle avslutas och vinnare utses. Det lilla lokala företaget påstod bara att det räckte att gilla deras sida och gilla och dela bilden för att delta i tävlingen. Högst otrovärdigt.

Idag tittar jag på samma sida igen för att få vatten på min obstinata kvarn. Jajamen. Nu har de ändrat spelreglerna och ingen av de dryga 11.000 personer som delade länken hade över huvud taget chansen att vinna. ”Hoppsan, vi skrev fel. Man måste visst komma in och handla för att ha chans att vinna.” Tjena!

Innan de rättade sig så hann förmodligen långt mer än en miljon vänner till de där 11.000 personerna som delade få upp företagets reklam på sin skärm. Skräp och lögn i vardagsrummen. Så tänk efter en extra gång innan du sprider vidare. Så väl tävlingar som till synes behjärtansvärda efterlysningar kan leda fel. Fel tycker jag också det är att, som många gjort de senaste dagarna, sprida en avslöjande bild på polisens nya fartkameror. Bilden är kanske varken ny eller sann, men även om jag själv ibland överstiger hastighetsbegränsningarna så vill jag helst inte berätta för de verkliga fartdårarna hur de ska komma undan.

Äntligen är det Sommar! Värmen, solen och grönskan har ju varit här länge, men nu har Sommar i P1 börjat. Högtidsstunder när intressanta livsberättelser och reflektioner presenteras av skiftande personligheter. Är det något som intresserar mig så är det just livsberättelser, att få höra hur det som skett påverkat och vad det lett till.

Jonas Gardell inledde otroligt starkt igår och avslutade med de underbara orden: ”Vi ska bära varandra, vi ska torka varandras tårar och däremellan ska vi ha roligt. Och en gång i himlen ska Astrid Lindgren bita oss alla i näsan!” Om du är nyfiken på Jonas möte med Astrid och på berättelser som gör skillnad, lyssna! Programmet går i P1 kl 13 och 22, och finns nedladdningsbart i olika format hos Sveriges Radio. Mest längtar jag till fredagens program. Det ska jag lyssna på alldeles ostört, och inte som idag med en otålig sexåring i hammocken. 😉 När de riviga låtarna kommer mellan sommarpratet skuttar han upp och bjuder på dansshow.

Glad midsommar kära vänner!
En bukett från i morse med en av mina vackraste blommor skymtande i grönskan.

Bilden är tagen intill sjukhuset eftersom både min och doktorns glömska föranledde ett besök där före midsommaraftonens frukost.

Igår kväll skulle jag fylla min tjusiga dosett med alla mediciner och insåg plötsligt att jag glömt hämta ut ett av läkemedlen. När jag var till apoteket för att göra det förra veckan hade doktorn missat att förnya receptet så jag skulle ha hämtat ut dem denna vecka. Och glömde totalt! Sjukhusapoteket som är det enda apotek som har denna medicin i lager har stängt hela midsommarhelgen! Panik! Man får inte missa en dag av den här behandlingen (även om den långsamma, knappt synbara förbättringen kan få vem som helst att vilja strunta i alltihop vissa dagar…). Jag fick för mig att ringa sjukvårdsupplysningen och frågade efter telefonnumret till den enda avdelning på sjukhuset som eventuellt skulle kunna ha detta läkemedel hemma. Där svarade trevliga personer som snabbt kollade upp saken, ja de hade medicinerna hemma och ja jag kunde få det jag behövde! Åh en sån fantastisk vårdpersonal! Jag kunde pusta ut och sova gott och fick med mig junior dit på morgonen. Ännu en trevlig kvinna mötte i dörren och vi utbytte tabletter. Phu!

Nu har jag fått ta till andra slags tabletter. Huvudvärken är inte nådig idag. Men det här ska bli en glad midsommar och glad middag med goda vänner, så nu vilar jag och släcker ner ett tag och ber och hoppas på det bästa.

Vila, vila, vila för att hålla febern och dess kompisar i schack när de reagerar på för mycket aktiviteter de senaste dagarna. Under tiden nynnar jag på Midsommarblomster från Majas (fantastiska) alfabetssånger. Just den här sången sjöng förskoleklassen på skolavslutningen, och vi har gnolat mycket på den vid nattningarna jag och gossebarnet.

Snart ska jag hämta honom från hans allra sista dag på fritids såsom vi känner det på denna vår grannskola. Lokalerna töms på både prylar, barn och personal. Det är mycket känslor i kropparna. Jag försöker att inte prata så mycket om det, eftersom jag har en nostalgisk ådra. Har svårt att säga adjö till platser och prylar som har haft stor betydelse i livet. Men barnet berättar själv hur det känns och det märks att kroppen är full av känslor som behöver få bearbetas. Så det får bli en lugn midsommar med familj och ”bara-vara-vänner” och alla blomstren alldeles inpå knuten.

Dottern fick i uppdrag häromdagen att fota den vackra slänten vid busshållsplatsen. Ljuvliga färger!

Det är underbart att duscha, men en nackdel att det inte går att smita från alla momenten före och efter. Många gånger det här året har jag känt mig som när jag var höggravid. Förvisso är jag nästan lika tjock som då, men det jag tänker på är tröttheten. När jag promenerar mina korta sträckor känner jag mig ibland just som en höggravid som går och flåsandas när det blir för motigt, och när jag duschar tänker jag exakt som jag gjorde för 14,5 år sen: ”Tänk om jag bara kunde trolla mig från duschen till torr, påklädd och klar”. När krafterna är mer begränsade än vanligt är nåt så enkelt som en dusch något som får vägas på nödvändighetsskalan. Idag låter jag bli att duscha eftersom jag vill orka skjutsa barnen till golfskolan. Men det skulle verkligen behövas.

Ni ser ju. Så här blir mitt hår snabbt efter ett par dagar, och det är svårt att vänja det vid något annat. Saltvatten kan möjligen bidra till att hårtvättsbehovet minskar, men att åka till ett salt hav verkar faktiskt jobbigare än att duscha. 😉
Men nu hittade min tös nåt fantastiskt i mataffärens hårvårdshylla. Torrschampo! Efter sprayning, en kvarts väntan och borstning såg håret ut så här istället. Inte ett dugg tvättat, men det känns betydligt bättre.