Kategoriarkiv: Ditt & Datt

Anonyma aggressioner

I flera slutna Facebookgrupper jag följer har det senaste veckan uppstått hetsiga och ibland riktigt elaka diskussioner. Grupper med helt olika teman, men med missförstånd och hård ton gemensamt i vissa trådar. Jag förvånas att så många verkar skriva ut all vrede utan att väga sina ord. Ingen är ju helt anonym eftersom alla skriver i eget namn, men på ett sätt är det ändå anonymt eftersom man oftast inte känner dem som man argumenterar emot. Det är som att skärmen sätter upp ett filter så att en del glömmer att det finns en verklig person på andra sidan.

20130617-112921.jpg
På varsin sida filtret… studsmattan.

Ibland blir jag också bestämd, som när en adoptivförälder försvarar användandet av ordet ”n_g_r”, men jag väljer mina ord och uttrycker inget som jag inte skulle våga säga öga mot öga till personen. Men det förekommer rätt ofta kraftuttryck (åtföljda av ett helt batteri utropstecken) som jag har svårt att tro att någon skulle yttra till en person som hen hade framför sig. Så otroligt mycket aggressioner finns det också. Som att all uppdämd ilska kommer loss i de här diskussionsforumen. Det skulle nästan behövas en funktion där det kommer upp en stor ruta med texten: ”Nu är du visst väldigt arg. Ta några djupa andetag och reflektera över vad din ilska står för innan du skriver något som kan såra någon annan.” Fast det skulle nog resultera i rätt många sönderslagna datorer och knogar.

Gudomlighet och grillkorv

Nog är det hissnande när några ord som föddes i mitt trötta, febriga huvud igår har setts av över 12.000 personer (Edit senare samma dag: 17.500 personer) idag. Eftersom jag tror att vi alla kan vara redskap och gudomliga sändebud till varandra törs jag tro att orden var givna till mig. Att ge vidare. Orden i dikten till alla som kämpar, ord slog an en ton hos många, och har delats vidare på privata sidor och i grupper av personer som av olika anledningar kämpar. Tacksam och nästan lite yr av fartvinden.

Lite yr också av en förmiddagspromenad som var något över min förmåga. Det är löjligt nära till fotbollsplanen där sonen börjat träna. Den ligger i slutet av gatan som vi bor i början på. Men det är uppförsbacke och en väg jag inte har gått sen innan jag blev sjuk. Idag gick jag den ändå. Bilen och pappan är långt borta och pojken skulle inte stå ut utan att få vara på fotbollsträningen (den fjärde i livet 😉 ). Så jag gick med honom. Sakta, sakta och tungt. Sjukdomen har inte givit med sig, mer än i form av en ibland märkbar lindring i huvudvärken, men jag låter den bestämma lite mindre nu. Det kostar på, men så får det vara ibland.

20130615-145712.jpg

Enklaste möjliga lunch sen. Tack och lov för ICAs köttrika grillkorv som gör att det inte känns riktigt lika ruskigt att bjuda på korv med bröd till lunch nån av dagarna nästan varje helg. Med gårdagssalladen som tillbehör funkar det också för vuxna smaklökar.

20130615-143314.jpg

Blommor då och nu

Idag är det ingen kalasdag, utan en sjukhusdag. Just nu har jag ett par timmars paus från provtagningar och passar på att vila hemma i soffan ett tag tillsammans med en sång som både jag och minstingen har nynnat mycket på sen nationaldagen. Kents Sverige. Jag brukar lyssna på originalet och på Glada Hudikteaterns gråtversion, men hittade nu en ny pärla. Allt med Sarah Dawn Finer är pärlor på mitt nyfunna halsband.

Så avlägsen vintern verkar just nu, när tösen och hennes vän ägnade en lång stund att plocka en så fin bukett till mig. Kärlek! Och snart sommarlov. Imorgon sjunger dottern Adele till vännens komp på skolavslutningen. Jag utreder mentalt möjligheten att smyga in och lyssna på dem innan det är dags för skolavslutningen som jag bävar för. Den när sonens skola, som vi ser från köksfönstret, stängs efter nästan hundra år eftersom en skola med bara åttio barn inte anses kunna hålla på sikt. Än är inte alla hinder avklarade för att det ska kunna bli en friskola om nåt år, så det blir en märklig dag imorgon. En sommardag då samma slags sommarlovsblommor blommar som för hundra år sen. Och en plantering stängs på obestämd framtid.

20130612-123555.jpg

Återuppleva

20130607-170136.jpg

I slutet av april sjöng Sarah Dawn Finer särskilt för min dotter sin hjärtefyllande låt ”Med dig vid min sida”. Till bilden som togs efteråt har vi glatt oss åt det minnet och åt en otrolig konsert. Igår fick tösen en liknande bild med Sarahs vän Gina Dirawi. Jag ser på den bilden och gläds åt ett betydelsefullt ögonblick som jag inte var med om men har fått uppleva genom bilden, berättelsen och de lyckliga ögonen. Fina stunder ska återupplevas så ofta som möjligt. Som Sarah Dawn Finers konsert. Igår sändes Jönköpingskonserten på P4. Eller delar av den, antar jag. Annars fick sundsvallspubliken en dubbelt så lång konsert. Hurra! 🙂

Lyssna: P4 Live med Sarah Dawn Finer 20130606 20:06

Sveriges radio påstår att det här är en kod som ska bädda in ljudet. Den är nästan 20 rader lång och ger inget bättre resultat än en helt vanlig länkning. Det finns viss utvecklingspotential skulle jag vilja påstå. Nog borde public service kunna ha med några bloggare med i sina paneler.

På ytan semester

Läsa en bok i skuggan.
Ligga i sängen tills hungern tvingar upp en.
Dricka blåbär mixade med yoghurt till frukost.
Ligga i skuggan i hammocken och känna solen i handflatan.
Vila utan att bli störd.

Nog kan det tyckas som semester, men jag kan inte riktigt njuta av det utan tar det som medicin. Familjen är iväg och firar en älskad student långt borta. Jag ville så gärna vara med, men skulle inte orka med mer försämring. Så nu tar jag tillfället att vila maximalt. Säng, hammock och soffa och stillsamma steg däremellan. Vilket passar bra eftersom hälsan inte visar sig från sin mest optimistiska sida. Så jag aktar mig från att lägga ut bilder som dessa på Facebook. Det skulle ge alltför många onyanserade gillningar. Jag gillar inte det här. Jag vill vara nån annanstans. Nån annan. Nån som inte bloggar oavbrutet om hopplös sjukdom. Nån som är ytlig, positiv och äppelkäck.

20130607-143831.jpg

20130607-145059.jpg

20130607-144643.jpg

20130607-145154.jpg

Jag tänker varje dag att
imorgon ska jag inte skriva om min jäkla sjukdom imorgon ska jag inte skriva om min jäkla sjukdom imorgon ska jag inte skriva om min jäkla sjukdom imorgon

så kommer imorgon och jag tänker att imorgon ska jag inte skriva om min jäkla sjukdom

Sverigedagen

Den här dagen tycker jag om, Sveriges nationaldag. Jag älskar mitt land. Det är inte fulländat, men det är mitt. Det är vårt. Det fick barnens händer symbolisera på flaggan idag innan gulblåklädde sexåringen hissade den.

20130606-115335.jpg

Och bilden hissade jag på Facebook. En annan flagga och en spontandikt hissades på författarsidan.

20130606-115231.jpg

Så länge det finns människor som hävdar att de ritade strecken på kartan ska skilja människor åt kommer jag fortsätta sprida såna här bilder och dikter och vifta med svenska flaggan i mångfaldens namn. Just nu skulle jag ha velat stå på stora torget i Sundsvall och vifta med en flagga vid Sveriges största nationaldagsfirande. Jag ville så gärna att jag övervägde att göra det en stund med junior medan maken långcyklar och dottern påstanfirar och lyssnar på Gina Dirawi med en vän och hennes familj. Men jag tog mitt förnuft tillfånga. Tillfriskningen verkar inte gagnas av gränstänjning, så nu ligger vi här i soffan och ser på film fastän solen öser ner och flaggorna vajar.

Oskyldiga eller skyldiga frågor?

I min (oväntat välspridda) lista över anledningar att oroas över rasismen fanns en punkt med som några ifrågasatte. Det var den om att de som inte ser ut som sjunde generationens svenskar alltid får frågan ”var kommer du ifrån?”.
Som jag skrev i en kommentar; för ett år sen skulle jag inte ha haft med den här punkten, men det senaste året har jag hört många adopterade, inklusive mitt eget barn, uttrycka att det inte känns bra att ideligen få den frågan. Att det ger en känsla av utanförskap att baserat enbart på utseendet förutsättas inte vara svensk. Och det verkar inte ovanligt att människor inte nöjer sig med svaret ”Göteborg”, t ex utan frågar vidare tills den som frågar är nöjd medan den som svarar kanske inte har lust att dra sin historia. Nyss spreds en film som med humor lyfter just detta:

Oskyldiga frågor kan bli skyldiga när de ställs om och om igen och med sin blotta existens pekar finger och säger att du är inte som andra. Jag är säker på att jag ställer såna frågor var och varannan dag. Också frågan ”var kommer du ifrån?” – men jag vill lära mig reflektera. Se att jag är del av något större. På gott och ont.

Vårens första dag

20130601-114913.jpg

Jag lyssnar på samma sång om och om igen och tårarna kommer varje gång. Det är Lalehs Vårens första dag, som talar rakt in i hjärtat fastän det nu är sommarmånadens första dag, och redan högsommar i vår del av landet. På Sundsvalls (aka Världens bästa) Kulturskolas vårkonsert med körerna sjöng vår dotters kör denna fantastiska sång. En helt otrolig tolkning, fantastiskt arr av körledaren som får dessa röster att blomma som en ängsbukett som doftar himmel. Ni kan få tjuvlyssna här på Florus chorus – Vårens första dag. Fastän det är så många röster är de väldigt trogna originalet. Som också får mig i tårar. Långvarig sjukdom, även om den inte är livshotande, ger oundvikligt tankar om liv och död. Laleh fångar det exakt.

Kom våren, kom skratten,
kom tårarna om natten.
Låt mig vara, låt mig vara
litet till, jag är,
jag är inte beredd att gå än.

Vårens första dag
Laleh Pourkarim

Vårens första dag
och jag vill va’ med,
och jag vill va’ så med,
så att jag kan se
att jag är en del av allt.

Vårens stora dag
och jag vill va’ med.
Låt mig leva längre
nu när jag kan se.

Kom våren, kom skratten,
kom tårarna om natten.
Låt mig vara, låt mig vara
litet till, jag är,
jag är inte beredd att gå än.

Låt mig finnas, låt mig att finnas,
litet mer, jag är,
jag är inte beredd att dö än,
inte än.

Nej, jag är,
jag är inte beredd att gå än,
inte än.
Nej, jag är,
jag är inte beredd att gå.

På din stora dag
ville jag va’ med.
Jag bad: Låt mig leva längre.
Men genom dina ögon
såg jag barnen, jag såg skratten,
jag var tårarna om natten.
Jag såg barnen, jag såg skratten,
jag var tårarna om natten.

Låt mig vara, låt mig vara…

Låt mig finnas, låt mig finnas…

Nej, jag är…

På din stora dag
då ville jag va’ med,
då ville jag va’ med.
Där.

Låt mig vara, låt mig vara
litet till, jag är,
jag är inte beredd att gå än.

Låt mig finnas, låt mig finnas,
litet mer, jag är,
jag är inte beredd att dö än,
inte än.

Nej, jag är,
jag är inte beredd att gå.

På din stora dag
ville jag va’ med,
ville jag va’ med.