Serien Zits har varit en favorit så länge jag kan minnas. Inte i större utsträckning nu för att jag blivit tonårsförälder, för jag identifierar mig växelvis med både tonåring och föräldrar. Idag med både tonåring och elefant. Den här bilden är en klockren bild av hur det känns att ha min sjukdom. Som elefanten: ofantligt tung i kroppen, värk att släpa på och exakt ett sånt där bälte (men byggt av feber och inte metall) som trycker hårt på ryggen och håller tillbaka när huvudet vill fortare framåt.

Idag har elefantjaget släpat med mig det trötta tonårsjaget till sjukhuset för att hämta mer av mina mediciner. Pizza kan man få hemkört om man så är kärnfrisk, men för att få tag på ovanliga mediciner kan det krävas en långpromenad på parkeringar och i långa korridorer. Och många skedar går det åt.

Jag är så glad över vännen som berättade om skedteorin, en enkel men så talande beskrivning av hur det är när orken är begränsad och varje aktivitet kostar på. En verklighet som vi inte kan föreställa oss när vi är friska, men som många med olika slags sjukdomar och tillstånd känner så väl igen sig i. Att besticken i lådan är begränsade och kanske plötsligt tar slut är svårt att förstå för den som har flera besticklådor av ork tillgängliga.

Det här är den första dagen på stilla veckan, och jag har en stilla dag med många timmar i febersoffan. Välbehövligt, för idag protesterar den febriga kroppen över att den har fått för lite vila. Mästarnas mästare, en berörande dokumentär om Laurentsio och nu Smartare än en femteklassare. Jag trodde att Markoolio skulle svara fel på frågan om vem som skrivit sången Gubben i lådan och Sudda, sudda – men tack och lov så klarade han det. Annars är det skrämmande vanligt att människor inte känner till Gullan Bornemark. Förvisso är jag en smula partisk eftersom Gullan är en kompis till oss, men nog borde alla svenskar känna till Sveriges mesta barnsångskompositör. Trots att hon närmar sig de nittio är hon still going strong, även om sonen Dan är den som numera komponerar och sprider barnmusiken vidare. Och vilken musik sen. Vi blir aldrig less i den här familjen. Och efter att ha sett Dan och Gullan leda barnkörer med fantastisk värme och närvaro är jag viss om att de slår de flesta andra som är kända inom den här genren. Särskilt de där från ett träsk i Mora som jag både sett själv och hört flera skräckexempel om i brist på respekt på barnen de sjunger för.

Sommaren innan vi reste till Kenya fick vi äntligen se Dan och Gullan på Allsång på Skansen.

Samma sommar sjöng vår dotter solo på ett bröllop för över tvåhundra gäster. En av sångerna hon sjöng var Gullans fantastiska visa Bara en som börjar så här:

Jorden är full av folk,
men det finns bara en av dig
och bara en av mig
bara en.

Hösten därefter flyttade vi till Nairobi för att bli fyra, och sonens första favoritlåt blev omedelbart den som Dan Bornemark sjunger (på den uuuuunderbara plattan Jorden runt) om Kilimanjaro. Nästa favorit kom när vi började åka på safari. Då sjöng vår tvååring Gullans sköna sång Affe Giraff så fort vi kom ut i safaribilen. 🙂

Några månader efter att vi kommit hem från Kenya lyckades vi pricka in en konsert med Dan och Gullan och barnkörer. En liten nybliven svensk fick två sånger tillägnade sig, och Affe fick komma hem till mamma.

Nyhemkommen Affe Giraff runt Gullans hals

Du som letar kvalitetsmusik till ett födelsedagsbarn i valfri ålder. Välj Bornemark. Det finns något för alla tillfällen. Denna vecka har jag nynnat mycket på en av Gullans psalmer. Den sista i psalmboken. Mista en vän.

Det är svårt att mista en vän,
så svårt att mista en vän.
Något fint går itu.Här är jag, var är du?
Jag vill tro, att vi träffas igen.

Psalm 799, Gullan Bornemark

Den släckta timmen gick ovanligt fort i år, med ovanligt många mackapärer stängda. Telefoner, läsplattor, datorer och en pensionsmässig tjockteve som kanske var glad åt att få vila en lördag kväll. Vi åt en sen middag och spelade ett utmärkt Earth hour-spel. Det kenyanska Monopolet Kumiliki. En fröjd att hamna på gator i form av bostadsområden i Nairobi där vi känner till många och har bott i ett. Och härligt att få köpa upp slumområdena och enligt dotterns förslag utlova en bättre tillvaro för alla människor som bor där. Tänk om det vore så lätt att förändra världen.

Årstiden förändrade vi lätt igår, min son och jag. (Om man bortser från värken i kroppen som en del hemmapyssel och för lite horisontalläge gav mig). Skidlandskapet med legotomte och julgran kändes lite inaktuellt i glasbordet, så vi gjorde sommar. Tog bort det mesta av konstsnön men behöll en del korn för att ge träskivan en sandig ton. Och så sexåringens design på de stenar och snäckor som fick ersätta skidåkande och pimplande små legogubbar.

Själv hade jag inte en ton av sand, men en ton av vemod hela dagen igår. Jag tänkte på att förra årets Earth hour var min deadline för när min ”envisa” feber skulle ge med sig. Tre dryga veckor hade jag haft den då. Nu har 52 ytterligare veckor och en ny Earth hour passerat utan att jag är frisk. Och det går inte att klämkäckt säga att ”javisst ska jag bli frisk av den här behandlingen”. Det går att hoppas men ingen kan veta, och ibland släcks ljuset när jag tänker på det.

I köket lyser en fantastisk bukett som vännen S helt oväntat kom med igår. Hon som själv kämpar, och som jag delat så många oredigerade tankar med under en lång och delad sjukskrivningstid. Det är så stort att få en sån oväntad gåva. Jag fick några rader i huvudet som jag tvekade att dela på författarsidan. Det handlade om att glädjen över en vacker gåva kan väcka önskan att ge tillbaka exakt samma glädje, och var mest en hälsning till S – men oouupp! I ett nafs blev detta det mest lästa inlägget någonsin på Ekhemmanet. Oväntat. Och nyfiken som vanligt över vilka som delat. Förmodligen någon med extra många Facebookvänner. Så länge mitt konto är inaktivt har jag inga, men väldigt många på andra håll. Blombuketten påminner om det, liksom elefanten och mammas hembakta bröd jag nyss åt till frukost. Och så alla fantastiska hälsningar jag får här. Tack alla ni fantastiska! Ni lyser upp min tillvaro.

Ikväll ska fler ljus än vanligt brinna. Mellan 20:30 och 21:30 deltar vi, som varje år den här tiden, i Earth hour. Första gången var nog när vi hade hört om det på barnprogrammen, när vår dotter var hälften så gammal som nu. Jag tycker om att denna timme av släckta ljus, stängda datorer och teveapparater inträffar just i fastan. Det hjälper mig till eftertanke om både världen och mig själv och ger känslan av att vi, här i vårt lilla hus i vår lilla del av världen, är delar av något stort.

Det finns anledning för mig att öva på mitt omdöme. Eller kanske bjuda in Jante lite oftare. Och inte tänka högmodigheter som att ”min blogg är ju absolut den mest välskrivna och intressanta av alla dem som tävlat i Vings tävling, det borde inte vara så svårt att vinna”. Men det var det. Nån annan vann, och jag blir osmakligt tjurig. Så gärna hade jag velat bjuda mina barn på resan som min sjukdom tog ifrån dem, även om jag själv skulle ha suttit som en trött Törnrosa på en bänk mest hela tiden.

Igår satt jag som en trött Törnrosa med min prinsessa. Hon följde mig på en mycket kort utflykt på stan mellan parkeringen och bokhandeln där författarvännen signerade sin bok. Snigeltakt och skakiga ben, men alldeles intill ligger en restaurang där vi (jag) kunde vila benen och få en mysig och god middag, mor och dotter. I ett läge när en sån utflykt tar på krafterna borde jag vara glad över att jag slapp vinna en weekendresa till Paris om en månad. Men det är jag inte. Jag tjurar. Med dåligt omdöme. Ungefär som juryn.

Det är söndag och den nyinskaffade dosetten är påfylld med den starka arsenal som förhoppningsvis ska göra mig frisk. Än så länge är jag bara mer sjuk. Inte så konstigt. Listan över biverkningarna är lång, och det vore konstigt om kroppen inte reagerade på ett plötsligt intag av starka läkemedel. Så om det bara handlar om milda problem som ökad trötthet, mer värk i kropp och huvud och lite skruttig mage så får jag nog vara nöjd. Jag undrar om irritation är något jag kan skylla på medicinerna, eller om det bara är mitt tjuriga jag som klivit fram. Plötsligt är det svårt att stå ut med kaoset i källaren, i garderoberna, i tvätthögarna, i källsorteringen. Plötsligt längtar jag efter att bo på hotell utan egna prylar tills jag är stark nog att tillbringa dagarna utanför hemmet.

Städning, disk, tvätt och allt hushållspyssel utom matlagning är bland det tråkigaste jag vet. Och just nu nästan det enda jag använder min lilla ork till. Så deprimerande att inse. Eftersom jag misstänker att jag mår sämre mentalt om hemmet är ännu mer kaosartat så gör jag det lilla jag orkar. Men just nu får jag fnatt på att det lilla jag orkar är sånt som jag avskyr att göra – och fastän jag försöker, och min andra hälft gör det han kan när inte jobbet och tjänsteresorna suger all tid och kraft, så tar röran aldrig slut. Skit. I alla bemärkelser. Vilodagen kan betrakta sig synnerligen ohelgad. Jag svär också över att sonen sitter framför dåliga teveprogram eftersom mamman varken orkar följa med honom till kyrkan eller till pulkabacken när övriga familjen är på vift. Nu ska jag googla på hushållsnära tjänster. Eller billiga hotell. Eller medicin mot självömkan.

Eller förresten inte. Vi läser Mamma Mu.

Det var inte många dagar sedan jag skrev om Zanzibar, och idag kom just Zanzibar på spontant besök i vårt kök. En elevgrupp (som jag just sett på lokalnyheterna) från den overkligt varma, vackra ön är på besök i vårt kalla, vackra grannskap. Delar ur gruppen satt nyss och åt kladdkaka vid vårt köksbord, tack vare en härligt spontan idé från grannfamiljen de bor hos.

Världen på besök. En vitamininjektion i febertillvaron. Och en anledning att använda de få ord på swahili som vi kan. Jag önskar att vi hade satsat på att lära oss mer under den tid vi bodde i Kenya, men det blev inte mer än de vanligaste fraserna. Lejonkungenvokabulären och lite till. På lillemans barnhem talades det engelska, med inslag av några få ord swahili. Tumbo – mage är det som han fortfarande minns. Läroboken kom fram, liksom ett sug att kunna swahili, ett språk som talas av 50 miljoner människor (varav bara 1 miljon som modersmål).

Obama, vars far kom från Kenya (och enligt Wikipedia inte fanns med annat än under lille Baracks första år i livet) uppmanade i en tevesändning kenyanerna att undvika våld inför det nyligen avslutade valet. Enligt rubrikerna kring den här sändningen talar Obama swahili, så då kan man nog påstå att jag också gör det. 😉

För övrigt ett viktigt tal som jag hoppas i någon mån ska påverkat läget.

Det är en strålande vinterdag, och min lille har åkt på sitt livs första friluftsdag med längdskidor, varm choklad och apelsin i packningen. Medan han är iväg vilar jag med paddan på magen. Medicineringen har påbörjats och ger en ny slags trötthet, men jag välkomnar den. Nu händer det.

För ett drygt år sedan, precis innan jag förstod att jag var sjuk, var jag på väg hem och svängde av vid E4:ans fulaste ställe för att komma nära havet. Det som vi skymtar från köksfönstret. Isen hade lossat och flutit upp på stranden och det var så vackert. Och symboliskt. Kanske en bild jag behövde bära med mig under det här året. Det frusna ska smälta. Också den mest massiva is.

Till den här platsen har jag återvänt några gånger under året. Kört nära med bilen och gått de få stegen till vattenbrynet. En försommardag innan frottéhanddukar och människor tagit plats på stranden. En höstdag när guldet i träden speglade sig i vattnet, och bara jag och en äldre man hittat till denna oas. Med öppet hav och välgörande ostörd horisont.

Den senaste tiden har jag längtat till den här platsen, så igår svängde jag ner för att titta på havet en stund. Men snön ligger djup till skillnad från förra året och vändplanen var inte skottad. Till slut hittade jag en plats att vända bilen på, men det var så halt att jag inte kom nån vart. Fast mellan en snödriva och en isfläck där framhjulen bara spann. Frustration och febertopp. Tack och lov fanns mor och bonusfar bara ett telefonsamtal bort och kunde efter ett tag komma med sand och spade. Och jag fick minsann se havet en lång stund.

Vi har just sett ett fantastiskt fint program om vår hemort. SVT:s Det hände här med Anders Lundin besökte Njurunda i somras. I programmet kallades allt Njurunda efter den gamla sockenbenämningen. Just ikväll kunde jag stå ut med det, fastän vårt större centrum som syntes mest i programmet heter Kvissleby. Vår postadress.

De tidigare programmen har jag inte sett, men vill göra det. För här berättas stora historier om vanliga människor. Vi blev bedrövade över vad den starka yrkesfiskaren fick stå ut med från omgivningen på tidigt 1900-tal, av den enda anledningen att hon var kvinna och klarade att ta hand om både fisket och barnen efter makens död. Vi blev tårögda över en berörande kärlekshistoria, nedtecknad 1946 av en fiskare som seglade tvärs över Bottenviken till sin älskade i sin lilla båt. Berättelsen letades fram i en hög med dagböcker som låg bevarade i en byrålåda. Just dessa dagar har jag (som sagt) letat fram egna högar av dagböcker. Inte fullt så gamla. Men minnen som jag glömt fastän de är mina. Tänk så många berättelser vi själv och våra hemorter bär på. Det hände här.