Den här dagen ska bli bra. Sjukdomen ska inte få hindra möten med vänner och musikaliska upplevelser av olika slag. Ibland är det nödvändigt att satsa och glädjas även om det blir värre efteråt. Först musik på scen, och sen Melodifestival med gamla vänner. Ikväll röstar jag på Yohio och fortsätter glädjas åt Gina! Heja Sundsvall! Och heja dem själva förstås, de har kämpat för att ta sig dit de nu är, men nog är jag extra stolt sundsvallsbo såna här dagar. Och lycklig över att mina barn får växa upp i samma musikaliska mylla, världens bästa Kulturskola, som Yohio, Anna Stadling och Helén Sjöholm.

Igår gick det en svensk film på teve. Krama mig. Jag fastnade inte för den, men följde den till slutet för att se om det skulle dyka upp något som hakade sig fast. Det gjorde det inte. Möjligen ett leende i slutscenen som berörde, men annars inget. Då är det annat med filmen jag och fjortonåringen såg häromkvällen. Inspelad i (heja) Sundsvall! Äntligen har den kommit på DVD. Den är inköpt och allt extramaterial studerat noga. Bitchkram är filmen, och Eriksdal är huset. Vår kyrkas nyligen sålda sommargård som vi varit i så mycket, och saknar mycket. Vi kan numera se det ofta, för huset agerade inspelningsplats i denna starka film. Målgruppen är ungdomar, och ja, det stämmer – för jag älskar den! 🙂

Så kom tillfälle för ett besök i Disneyland som faktiskt gick att genomföra. Eller åtminstone Disney-land. Hela familjen ledig och biovisningar mitt på dagen eftersom det är sportlov. Jag minns inte att vi har varit på bio alla fyra tillsammans, så det kändes högtidligt. Och rymligt.

Den första 3D-upplevelsen på hemmaplan blev ett möte med Röjar-Ralf. En skön film på alla sätt. Särskilt eftersom jag är förtjust i katastroffilmer som slutar lyckligt. Jag är också förtjust i Disney för deras förmåga att gestalta människor och karaktärer så fördomsfritt trots att tecknad film lätt borde kunna hamna i nidbildsdiket. Men Disney har kört länge nog för att kunna hålla sig på vägen och kommit långt ifrån Kalle Ankas tidiga, och dåtidsnaiva möten med andra kulturer än de västerländskt ankeborgska.

Hela familjeutflykten gav stor behållning, inte minst för den fantastiska förfilmen, Pappersmannen.

Inte överraskande att den fick en Oscar. Och jag fick en resa till Disneys land, nästan på armslängds avstånd. Jag tror minsann att det är läge att länka också detta inlägg till Vings vansinnigt lockande bloggtävling om en resa till Paris och en plats där drömmar blir till verklighet. Något längre bort än Filmstaden i Sundsvall. I väntan på det vilar jag och Musse i dunklet i kökssoffan och väntar på nästa filmupplevelse i 3D.

Om definitionen på fjällsemester är många rosiga kinder, metervis med snö och goda våfflor så är vi hemma. I hemmafjällen.

En halvtimme utomhus kan räcka för att feberrosorna ska få sällskap av andra blommor. Och extra blomstrande blir det när lite frysta bär mikras med socker för att förgylla våfflan.

Våfflorna och varma mackorna brukar vi laga till i det moderna våffeljärnet (från 1992 😉 ) som är lätt att sköta för alla åldrar, men igår tog jag fram ett loppisfynd som vi gjorde ungefär samma år som det moderna järnet tillverkades. Jag läser att det här Husqvarnajärnet heter ”Månlandaren” och designades av Sixten Sason på 50-talet. Vi köpte det för en krona.

Nu duggar motionsuppmaningarna tätt. Det är nödvändigt att träna, att vara fysiskt aktiv på ett eller annat sätt. Förstås. Jag har aldrig tränat så mycket att jag förlorat massa kilon eller förändrats till det yttre på andra önskvärda sätt, men jag har rört på mig för att veta att min insida mår bra. Dessutom har motionen liksom skrivandet och ensamheten hjälpt mig att hålla stressen borta. Promenader och ett eller i bästa fall två Friskispass i veckan har varit det jag trivts bäst med. Nu har Friskiskortet legat oanvänt i plånboken ett drygt år, medan frikortet på landstinget har använts desto mer. Det är ledsamt förstås. Det var inte så här det skulle vara.

Författarförbundets medlemskort har också varit oanvänt under 2012, oj så jag hoppas få använda det vid Bokmässan i september.

Numera är motionen nästan obefintlig (om inte 200-meterspromenader räknas, och en och annan längre när viljan säger annat än förnuftet). På samma sidor där det står att man ska söka vård efter att ha haft feber i 4-5 dagar (jag väntade nog nästan fyra veckor) står det att man inte ska börja träna förrän man har varit feberfri ungefär en vecka. Som jag väntar på den veckan!

Nu går jag mina allra längsta promenader på sjukhuset. Långtifrånparkering och centralreception långt ifrån klinikerna är helt klart gjort för friska människor. Häromveckan hittade jag faktiskt en parkering nära entrén. Tack vare att någon hade felparkerat en rullstol. Jag klev ut och flyttade den och tog tacksamt platsen. Och behövde ”bara” gå en halv kilometer i sjukhuskorridorerna. O-Lean så det skvätter om det.

Det är trettio år sedan en sextonårig Carola slog igenom med Främling. 30 år som artist, det är stort.

Mycket har hänt sen dess. I Carolas eget liv förstås, inte minst det senaste året, då jag har följt henne en del i adoptionsberättelserna på bloggen, men mycket har hänt också i melodifestivalsammanhang. Ingen kvinna uppträder i lång och kyckliggul byxdress. Ingen programledare står som en mystant och gullar med att en artist läser Bibeln.

Det här året har kvinnor över huvud taget inte varit särskilt synliga i Melodifestivalen. Eftersom jag skickade in en låt i amatörklassen i år så har jag följt siffrorna lite extra. Det kom in 2549 bidrag till årets festival och en fjärdedel av låtarna var skrivna av ”amatörer”, dvs dem/oss som inte redan är etablerade låtskrivare. Ett enda bidrag plockades ur amatörlådan. Ett av 32 tävlande. Bland kompositörerna som kommit med i tävlingen är bara 11% kvinnor, och på scen har vi sett så många män och pojkar att det inte går att skilja dem åt. Särskilt inte när de flesta verkar ha samma frisör. Till och med programledaren (som jag gillar allt med, utom frisyren) och gästartisterna (som kanske har inspirerat dem allihop).

Fast han som hade lånat låten av Modern talking hade i och för sig en annan slags frisyr och en massa tjejer på scen. Tur att Loreens vinst finns i bakhuvudet. Då känns denna manstrend inte lika besvärlig. Särskilt inte om Sundsvalls stjärnskott Yohio vinner. Det hoppas jag. Så pass att jag nog kommer att premiärrösta nästa lördag.

Fredag eftermiddag med hela familjen hemma och en ny lånefilm i brevlådan. Det gav soffmys i tre timmar framför SVT:s Leende guldbruna ögon från 2007. Den sändes i repris november 2008 när vi precis mött vår guldbruna familjemedlem. Nu såg hela familjen alla avsnitten på raken medan snön föll över isen på gården. Sportlovslyx.

Middagspaus och nu soffhäng igen med nya programmet Hela Sveriges fredag. Det finns en likhet mellan teveserien och programmet. Det är med en övertydlighet man beskriver det mångfärgade Sverige. Förmodligen tas PK-stämpeln fram av många tittare. Men jag tror det finns en anledning till övertydligheten. Den behövs. För om vi reagerar på att det är många svarta och asiater bland lintottarna den blågula och björkklädda studiopubliken (personer som själva har sökt sig dit) så finns det en orsak till den reaktionen. Vi är för ovana att se vårt Sverige som det är. Och att förutsätta att det finns svarta svenskar som heter Lennart Johansson.

Nybliven svensk familj i Nairobi, 2009

Som att det inte räckte med en feber som aldrig tar slut så är jag ännu hetare efter för många kontakter med en för krånglig bank. Arg som Tyko Jonsson på julafton. Swedbank är den mest handikappovänliga bank jag har träffat på. Sedan mars 2012 har jag varit sjuk och sedan i april har jag varit sjukskriven. Efter några månader fick jag en välkommen extra ersättning som betalades ut via Swedbank. Där har jag inget konto.

I november samlade jag kraft och proppade mig full med medicin för att orka ett besök på stan. Det är den enda gången på ett år som jag har gjort ärenden på stan. För att jag är sjuk och inte orkar att gå mellan parkeringsplatser och banker. Det var just vad jag gjorde. Ett besök på Swedbank för att ändra så att framtida utbetalningar skulle komma in på mitt konto i min egen bank. Sen ett besök på den banken för att slippa avgift. Trots att en handläggare på Swedbank satt och matade in mitt rätta kontonummer så har varenda utbetalning hamnat fel. Numera får jag kontantavier som kostar mig en onödig avgift att lösa ut och massor av ork att ta mig till de butiker där de gäller. Dock butiker som till skillnad från banken har parkering alldeles nära.

I december gick jag via bankID in på Swedbanks hemsida och ändrade ännu en gång till mitt konto i Handelsbanken, och fick bekräftelse att det gick igenom. Nästa utbetalning kom ändå på en kontantavi.

I januari gick jag via bankID in på Swedbanks hemsida och ändrade ännu en gång till mitt konto i Handelsbanken, och fick bekräftelse att det gick igenom. Nästa utbetalning kom ändå på en kontantavi.

Efter det försökte jag hitta e-postadress till mitt bankkontor. Det gick inte så då mejlade jag Swedbank centralt och fick till svar att jag a) måste ringa telefonbanken eller b) gå in på ett bankkontor. Det sistnämnda skrev jag f ö i ärendet att jag har mycket svårt att orka…

Idag, februari kom en till utbetalning på kontantavi och jag kom mig för att ringa Swedbanks telefonbank. Där valde jag 2# ”Personlig service” och fick uppge personnummer. Sen skulle min personliga kod uppges. Men jag har inget konto i Swedbank, och har naturligtvis ingen kod, så jag väntade kvar. Samtalet bröts. Jag ringde igen och valde 3#”Övrigt” istället för uppenbart opersonlig och servicefri ”Personlig service”. Där kunde man bara lyssna på oönskad information. Med stigande feberhuvudvärk letade jag rätt på telefonnumret till mitt bankkontor i Sundsvall och hamnade i kö. Till slut svarade någon på ett kontor i Göteborg. Han kunde se att inget kontonummer var inlagt men kunde inte hjälpa mig eftersom jag inte var identifierad. Och internet visste han inget om så jag kopplades till ”internetgruppen”. Och hamnade i ny kö. Men orkade inte vänta mer. Jag behövde vila. Det är därför jag är sjukskriven. Jag är sjuk och behöver vila. Och Swedbanks slarv fortsätter att kosta mig mer och mer i form av onödiga avgifter och onödiga utflykter. Som jag naturligtvis gör även om jag inte orkar. Det är mina pengar det handlar om. Det är ren tur att jag inte har missat att lösa ut nån av de där kontantavierna innan de gått ut. Swedbank – en bank för friska.

Vad blir nästa steg? Att skicka detta till nån chef på lokalkontoret? Det var därför jag började skriva ner alla turer trots att jag egentligen inte orkade. Men just ja, det gick ju inte att hitta någon e-postadress till lokalkontoret, och när jag ringde dit hamnade jag i Göteborg. Och när jag besökte kontoret fick jag ingen hjälp och när jag mejlade fick jag ingen hjälp. Men nu har jag fått skriva av mig i alla fall. Fastän jag borde ha vilat och samlat kraft för strider med andra instanser som lämpar sig bäst för friska och starka. Sjukvården har tyvärr också visat sig vara ett sånt exempel under det här året. Men av utskällda Försäkringskassan har jag odelat positiva upplevelser från min tid som sjuk.