Soffan och jag. Tjockteve och en liten bricka. Repris på Melodifestivalen med en fantastisk inledning av (ännu en av Sundsvalls stoltheter) Gina Dirawi, Danny Saucedo och Petra Mede. Och så chipslunch. Men inte så onyttigt som det låter. Jag tittade i skåpen efter något gott och hittade gårdagens tzatziki och en skämsgammal påse halvtorra vetetortillas. En gourmandisk ingivelse och vips förvandlades de till de goda fettfria chips jag just nu knaprar. Eftersom min kokbok kommer dröja bjuder jag på receptet.
Cecilia summerar snabba tortillachips
– Tvätta händerna
– Lägg några vetetortilla på ugnsgallret.
– Blöt händerna och gnugga in vattnet på ovansidan av bröden.
– Krydda med valfria kryddor. Jag valde salt på en, salt + vitlökspeppar på en och salt + torkad salvia på en.
– Sätt in gallret i varm ugn, ca 225 grader, och grädda ca 5-10 min.
– Stäng av ugnen men låt bröden stå kvar på eftervärme med ugnsluckan på glänt ytterligare 5-10 min.
– Ta ut, låt svalna och bryt i bitar.
– Servera med en god sås: dip, salsa, tzatziki eller hummus.
”Var är mamma?”
”I sängen och har ont i huvudet vet du väl!”
Så låter ett samtal mellan Madicken och Lisabet. Den här mamman ligger också i soffan och har ont i huvudet, och har alltför många ledsna statusrader på lut, så Facebookvärlden kan vara glada att slippa mig just nu. Ni slipper mig inte. Men ibland raderar jag mina bittra rader här. Det känns i hela systemet att en årsdag närmar sig. När sörjande människor kommer i närheten av viktiga årsdagar gör det ofta ont rent fysiskt. Det här en slags sorg. Om en vecka har min sjukdom passerat ett år. Det är tungt. Extra tungt eftersom jag fortfarande väntar på läkarkontakt och behandling, och därmed inte har hoppet inom räckhåll.
Just idag mår jag sämre. Förstås. Helgen tog på krafterna som jag ju visste att den skulle göra, ändå är det så svårt att acceptera att jag mår sämre idag. Det finns så mycket jag skulle vilja göra som jag måste låta bli, och det är inte en attraktiv liknelse att ligga som Madickens ämliga mamma som inte klarar av minsta lilla vissa dagar.
Men spela spel orkar hon ibland. Liksom jag fastän jag kan i friskt tillstånd kan tycka att barnspel är rätt trista och måste uppoffra mig lite för att vilja spela. Men nu är det friska tillståndet avlägset och spelandet ett sätt att vara tillsammans när utflykter inte fungerar. Det här året har sonen fått spela mycket spel vid säng eller soffkanten, när det varit nödvändigt med teverestriktion. Då lockar alltid spelen.
Jag ser på Madicken och mår som vanligt lite bättre av det. Astridterapi fungerar som sagt på mig, och jag skulle så gärna vilja bli frisk och kunna åka till Astrid Lindgrens Värld igen med familjen. För Astriderianer som oss är det friskvård att vara där. Astrid Lindgrens Barnfriskhus ungefär. För stora och små barn. Häromveckan hörde jag ett inslag på radio om det svåra och sorgliga fallet när ett svårt sjukt barn dog Astrid Lindgrens Barnsjukhus och en läkare ställdes till svar för det. Man kallade ärendet för Astrid Lindgren-fallet och det störde mig. I såna sammanhang vill jag inte använda Astrids namn.
För ett tag sen läste jag en bit ur Astrids tal ”Aldrig våld!” som hon höll när hon fick Tyska Bokhandelns Fredspris 1978. Det får bli nästa led i dagens terapi. Även om det numera är avlägset med våld så tror jag det finns annat som vi skulle behöva lägga på hyllan tillsammans med stenen. Sånt som stör i föräldra/barnrelationen och hindrar oss från att nå våra barn. Jag vet inte just nu vad det skulle kunna vara, men jag vill fortsätta fundera för jag är alldeles säker på en sak: jag är inte fulländad som människa eller förälder.
”Och för dem, som nu så ivrigt ropar på hårdare tag och stramare tyglar, skulle jag vilja berätta vad en gammal dam en gång talade om för mig. Hon var ung mor på den tiden när man ännu trodde på det där, ”spar på riset och du fördärvar pilten”, det vill säga, hon trodde egentligen inte på det, men en gång hade hennes lille pojke gjort någonting, så att hon tyckte att han måste få en risbastu, den första i sitt liv. Hon sa åt honom att han själv skulle gå ut och ta reda på ris åt henne. Den lille pojken gick och var länge borta. Till sist kom han gråtande tillbaka och sa: ”Jag hittade inget ris, men här har du en sten som du kan kasta på mej.” Då började mamman också gråta, för hon såg plötsligt alltihop med barnets ögon. Barnet hade tänkt att ”min mor vill faktiskt göra mig illa, då går det väl lika bra med en sten”.
Hon slog armarna om honom, och de grät en stund tillsammans. Och sedan la hon stenen på en hylla i köket, och där fick den ligga kvar som en evig påminnelse om det löfte hon gav sig själv i den stunden: aldrig våld!”
(Astrid Lindgren 1978)
En helkväll med Lena PH i tevesoffan. Tillsammans med en familj, en kopp te, en feber, ett par kuddar och en filt. Lena verkar liksom vi ha gott om silvertejp hemma.
DIY. Do it yourself, Lena. Som i din ungdom, och som Underbara Clara, som liksom jag har gjort mobilskal alldeles nyss. Ja, ni läste rätt. Jag. Har. Pysslat.
Imorse rasade nämligen ajfånen platt i golvet. Hela baksidan sprack så att huden på fingrarna blev perforerad av småskärvor.
Maken tipsade om mannens bäste vän. Silvertejp. Precis (?) som på Lenas första klänning ikväll. Så nu har jag också gjort mitt eget skal. Och kunde skriva detta utan att blodvite uppstod.
Tidigare i veckan hörde jag ett långt inslag på P4 Extra där man resonerade om vem som skulle kunna bli nästa påve. Det var ett intressant samtal som bl a berörde en kardinal från Ghana som tydligen finna med som ett aktuellt namn. Så tog det intressanta slut och en poppig låt började ljuda. Lena Philipsson direkt efter samtalen om katolska kyrkan och påveämbetet. Det kändes mycket märkligt. Ända tills jag kom på vilken låt det var. Kärleken är evig. Tre ord som på ett sätt sammanfattar kristen tro.
Dagen började med en tur i en gammal dagbok. Min andra dagbok från det knappa halvår jag tillbringade i Zimbabwe som 19-åring. Jag läser om glädje och missmod, möten och längtan. Ett brett register, ganska snarlikt bloggdagboken från Kenya nitton år senare.
Några rader glimtar till extra.
Som ett samtal med en vis man, då missionär i Zimbabwe, som rekommenderade mig vilken folkhögskola jag skulle gå. Jag lydde det rådet, träffade mitt livs kärlek omedelbart och gifte mig med honom ett par år senare. Den som vigde oss var just den vise man som gav mig rådet.
En annan detalj väcker minnen till liv. ”Bar maten hela vägen hem på huvudet – utan händer!” Minnet påminner om promenaderna till och från de små butikerna i Masase. Några få affärer som sålde tvål i gröna stänger, Mazoe-saft, sylt och jordnötssmör. Vissa dagar fanns färsk mjölk och lacto (fil) när mejeribilen hade åkt förbi.
Och så denna dag, den 21 februari 1990, när vi besökte ett mästerverk. Ruinstaden Great Zimbabwe. Ett imponerande handelscentrum som började byggas på 400-talet och som fick kolonialisterna att (förstås) felaktigt förutsätta att det funnits andra vita i området tidigare…
Fyra år senare besökte jag landet och Great Zimbabwe nästa gång. Då var livskamraten med hela resan, och min mamma under några veckor. Vi bodde några härliga dagar hos min nu döda ”systers” familj. Det har nu gått nitton år sedan vi gjorde den resan. Mycket har förändrats i Zimbabwe och vi har inte varit där sen dess. Mugabe som var en förebild då är något helt annat nu. Jag läste nyss att han fyller år idag – många år efter att vår dotter undrade hur länge den elake mannen skulle leva…
Jag vill gärna resa tillbaka till Zimbabwe. Jag vill gärna resa överallt i hela världen bara jag blir frisk. Tills dess ska jag skrapa guld på min fina karta som väntar på mig i postutlämningen.
Idag insåg jag hur skrivet i sten det nätskrivna kan vara fastän det verkar så flyktigt. Jag råkade hitta ett nyskrivet blogginlägg som hade länkat till ett inlägg som jag skrev i Nairobi i januari 2009. En text om adoption från Kenya. Den som har läst hela vår blogg från tiden i Kenya ser en större bild än den som bara läser det här inlägget. När vi besökte Kenya 2011 och mötte många av de adoptivfamiljer som då bodde där fick vi höra att våra ord i kenyabloggen har påverkat många andra till att välja Kenya. När vi fick höra det blev vi båda tagna och så oerhört lättade att veta att vi hade skrivit om alla sidor, också om de mörka och svåra stunderna. Men nu inser jag att lösryckta texter skulle kunna läsas som om de gav hela bilden. Särskilt detta inlägg. Jag både förundras och blir lite nervös av tanken på att detta enda inlägg har påverkat människor, och trots att bloggen sedan länge är avslutad så gjorde jag ett tillägg idag. Nämligen detta:
Kommentar fyra år senare: 2013-02-20
Ett tillägg skrivs eftersom detta inlägg fortfarande blir läst och kanske läses fristående från det som är skrivet senare i denna, sedan länge avslutade, blogg. Vi är fortfarande så oerhört lyckliga över vår tid i Kenya. Det gav oss det barn vi saknade, ett nytt hemland, fantastiska upplevelser som vi aldrig velat vara utan. Men senare när saker förändrades och vi förstod hur oberäknelig adoptionsprocessen var blev det också på vissa plan en tuff upplevelse. En knapp vecka efter att detta inlägg skrevs dog min pappa hastigt hemma i Sverige. När sånt sker är det inte lätt att vara långt ifrån sina vanliga nätverk. Att som mamma tvingas lämna sitt nyfådda barn en vecka och åka hem på begravning. Att sakna externt stöd annat än från människor som är med och bedömer ens lämplighet som föräldrar. Det är tufft. Och många fler än vi har periodvis farit illa av orsaker som inte går att förutse innan man sätter sig på planet. Så mycket kan hända. Dödsfall, egen sjukdom, anknytningsproblem, äktenskapliga bekymmer, rån, barnets sjukdom. Därför är min övertygelse att stödet till adoptivfamiljer boende i Kenya måste förbättras. När det oförutsedda händer behövs stöd, och familjer som reser iväg behöver förberedas på också de svårare bitarna och hur de kan söka hjälp om tillvaron blir tuff. Om stödet förbättras kan jag fortsätta skriva under på att adoption från Kenya är en saga och ett äventyr. Kontakta mig gärna om du vill resonera om detta: cecilia@ekhemmanet.se – eller läs vidare i bloggen och följ våndan i maj/juni för att få en mer heltäckande bild. Allt gott till dig som läser!/Cecilia
Adoption från Kenya är en unik upplevelse i och med att man bosätter sig i sitt barns land under domstolsprocessen. Den tar många månader och det går aldrig att förutse hur lång den ska bli eller vad som kan ske familjen under tiden. Sen vi kom hem i juli 2009 har jag haft kontakt med åtskilliga kenyaföräldrar och vet att det är många som har upplevt behov av stöd i situationer som man kanske inte vågar prata om. Innan jag blev sjuk lobbade jag på de sätt jag kunde, och samtal och mejlväxlingar den senaste tiden har gjort tydligt att jag inte får släppa den här hjärtefrågan. Den är för viktig.
Med hjälp av en VHS har jag med milt våld tryckt ner mig i soffan. Rullgardinerna nerdragna för att dölja den vackra vintersolen som påminner om hur det är att vara frisk. Om ett lätt huvud och en feberfri kropp. Om långa, raska promenader. Om att jobba en hel dag och orka både det och kvällsaktiviteter. Om att packa fika och ta med barnen på utflykt.
Ibland är det bittert att inte jag fått vara med om det på så länge. Ibland tänker jag på hur lyckligt lottad jag är, och suger åt mig den friska luft jag hittar, t ex när jag släpper ut katten.
Kommande helg är det några aktiviteter jag vill och behöver orka, och då vill jag helst slippa må så här. Så jag försöker tokvila mig piggare och undvika också de små aktiviteterna i hemmet. Läkemedel kan lindra feber och värk en smula, men nån medicin som gör under finns inte receptfritt. Därför väntar jag med irriterad förväntan på kallelse till ett läkarbesök som ska ge mig mediciner som kanske, kanske kan bidra till det undret. Att vara patient är som en olycklig kärlek. ”Varför är det bara jag som hör av mig?” ”Hur mycket ska jag behöva tjata?” ”Varför bryr hen sig mer om andra?”
Olycklig kärlek på riktigt har jag inte upplevt sen i tonåren. TACK OCH LOV! Då tröstade jag mig ofta med den film som rullar just nu. Sällskapsresan. Karaktärerna och replikerna är som gamla goda vänner. Jag känner dem väl fastän vi inte ses lika ofta numera.
Redan när jag såg hennes första fina inlägg om den läckra världskartan Scratch Map gick jag in på Coolstuff och tänkte beställa den. Så drabbades jag av nåt slags ”nämenåååååååh” över att jag toklängtar men inte är frisk nog för att resa, så jag lät det vara. Sen utlyste bloggerskan Min tekopp som sagt en tävling och jag blev vinnaren. Yihoooo! Tack snälla!
Extra glad blev jag av gratulationer från andra trevliga bloggare, t ex från Sandra som jag redan känner och från Linda som visar sig ha läst min Väntrum den senaste veckan. 🙂
Härliga Sandra uttryckte sin glädje över att jag vann på ett så hjärtevärmande sätt, och inte med orden som jag tror ligger nära tillhands hos många, men som jag inte alls är bekväm med. Det är du värd. Jag har sagt det förr att uttryck som ”det är du värd” funkar inte för mig. Det fastnar på tanken om alla människors lika värde och min tro att det goda i livet, det som inte handlar om betyg eller ackordslöner, inte ges till oss beroende på hur bra vi gör ifrån oss eller hur svårt vi har haft det tidigare. Det finns inget av livets goda som jag är värd mer än nån annan. Och jag behöver inte prestera eller lida för att ha rätt att ta del det. Jag får ta emot det när det kommer till mig. Och just idag kom det i form av en karta som hela familjen kan drömma framför. Hurra!
Igår kväll släppte jag in katten och hon rusade snabbt in i den mörka hallen. Jag kom efter och klev på något stort men mjukt. På hallgolvet låg en välgödd mus. Färdiglekt och död. Foten – som tack och lov var strumpklädd – minns fortfarande känslan, trots att själva musen snabbt förpassades ut igen. Imorse lekte katten med en annan mus.
För tre år sedan flyttade Musse Pigg in hos oss. Inte i denna fysiska variant, utan en osynlig kompis till vår då 3,5-årige gosse som bara ett halvår tidigare själv hade flyttat hem till sig och oss. Svenska språket var fortfarande relativt nytt för honom, men han använde det obehindrat och kunde beskriva vad denne osynlige Musse Pigg hade för sig. Ibland när vi läste saga om kvällen kunde sonen säga: ”Nej, lägg dig inte där mamma. Musse Pigg ligger där!” Det roliga är att hans storasyster också hade en osynlig muskompis när hon var i samma ålder. Dock inte Musse.
När vi efter några månader med Musse Pigg som inneboende skulle ut och flyga, sålde flygbolaget Musse-dockor för tio kronor. Och på ett ögonblick gick kompisen från osynlig till synlig. Nu har han bott hos oss i tre år, och även om umgänget har glesnat så är han ännu en kär kamrat och har sällskap av fler attiraljer. På en fikastund för två år sen var allt samlat.
Numera skriver Musse brev också, och bjuder in oss till Disneyland Paris. Och visst vill vi komma! Vings tävling om en resa dit har fått längtan att vakna igen. För oj så roligt det vore att träffa Musse Pigg i sin rätta miljö i Paris. Där drömmar blir till verklighet. Och helst vill vi förstås göra det innan lill-Musse blir stor och flyttar hemifrån.
Jag sitter intill sargen vid isbanan alldeles nära vårt hem. Ser ut som en frisk och lat förälder som inte deltar på isen. I själva verket är det en utmaning att ha tagit sig hit en dag när tempen började på 38 redan på morgonen. Kropp som värker både av feber och av längtan till en feberfri 36:a.
Men jag är här. Med sol i ansiktet och ett lyckligt barn tillsammans med andra på isen, i en spontan match.
Jag tänker på min pappa, som så ofta. På hur han i 50-talets Norrbotten ordnade egen hockeyplan tillsammans med sina vänner. Spolade is och ordnade belysning. Tänk om han hade fått vara här och spela med sina barnbarn…
Jag minns många skridskostunder från min egen barndom. Lillasyster, pappa och jag som nöjesåkte om lördagarna just som min egen son idag. Nyss blev han bjuden på fika av en annan familj vi inte känner. Grannskapsglädje. Och sorg över skolan som sjunger på sista versen efter närmare hundra år med grannskapets barn. Historiens klubbslag.
För ett år sedan bokade vi oss en drömresa. Det var min dröm och den hade funnits i tjugo år. Vi skulle sätta oss i bilen vid midsommar och resa söderut med Paris som första mål. Paris och Disneyland.
Sedan parken öppnade har jag drömt om att resa dit, och fick med mig maken i drömmen. Som fattiga nygifta och senare som barnalängtande men barnlösa deltog vi i tävlingar där priset var en resa till Disneyparken utanför Paris. Vi vann aldrig och kom varken iväg dit eller till USA. Så för ett år sen vaknade drömmen igen. Samma dröm men äldre och därmed förändrad livssituation. Nu är vi 40+ med efterlängtade barn som hunnit bli lagom stora. Nu skulle vi kunna göra ekonomiskt och tidsmässigt utrymme för en sån drömresa. Så jag googlade och vi bokade. Jag hittade ett sagolikt litet bed & breakfast nära parken och vi bestämde oss för vårt livs första bilsemester genom Europa. Disneyland i Paris som första mål och en lånad lägenhet i Spanien som nästa. En drömresa med fyra personer som älskar att vara tillsammans. Vår familj. Boendet var bokat och alla rutterna väl genomtänkta. Vi laddade hem appar över Disneyland Paris och läste researrangörers tips om Paris. Femåringen pratade ständigt om Eiffeltornet och vi bokade träffar med vänner på olika håll i Europa. En dröm.
Så blev jag sjuk. En sjukdom som fortsatte månad efter månad, och till sist fick vi fatta det svåra beslutet att avboka resan. Fastän världsligt så var det en oerhörd sorg att få drömmen grusad. Reklammejlen från Disneyland Paris har fortsatt att droppa in under året, och varje gång blir jag påmind om den avbokade drömresan och min egen ohälsa. Både drömmen och sjukdomen är kvar. Disneyland ligger där det ligger, researrangörer som Ving har bekväma resor och hotell som tillåter trötta mammor, och jag ska förhoppningsvis påbörja en behandling snart. Tänk om vi vågar börja drömma igen. Vågar börja hoppas.
