En bukett tulpaner och tidningen Skriva fick bli mitt frukostsällskap. Både tidningarna och blommorna följde med hem från affären sent igår kväll, och stora hjärtebarnet följde med som min assistent och hjälpte till både att hämta prylar till ”rollatorn” och att bära.

Jag läser om skrivandet och längtar efter mitt romanmanus, men skrivandet känns allt längre bort. Det är som att orken läcker ut och blir mindre. Nu är det en stor ansträngning med varje blogginlägg. Det är mitt behov av kontinuitet och mål för dagen som gör att jag fortsätter, trots att det är svårt att hitta förmågan att samla trådarna och formulera orden så genomtänkt jag vill. Och det är så tydligt den fysiska orkeslösheten som gör det. Jag förstår att psykisk utmattning skulle kunna ge samma problem, men jag känner så tydligt att det är kroppen, det febertrötta huvudet som inte orkar hålla alla trådar. Eller orkar med stor kamp. Det finns en tydlig skillnad mellan den psykiska och fysiska utmattningen. När jag var mentalt slut hade jag ingen glädje eller knappt förmåga att möta andra, och särskilt inte det som hade med arbetet att göra. Nu längtar jag efter det, men hindras av det fysiska tillståndet.

Men igår tog jag värk, piller och trötthet och åkte till stan för en lunch med kollegor. Med mig hade jag också ett glatt humör och en glädje att kunna vara med trots allt. Och det var en glädje. Så många kramar, sån omtanke och efterlängtat sällskap den korta men långa vägen från och till parkeringen. Det tog på krafterna förstås. Benen kändes som att de nästan inte bar efteråt, värre trängsel i blykepsen och idag var tempen högre när jag vaknade. Därför är det så konstigt att få höra av så många ”Åh, vad du ser pigg ut! Mår du bättre nu?”

Nä, jag mår sämre… Men jag är tjock, glad och har rosiga kinder. Så ser inte sinnebilden av en sjuk människa ut, och jag hade förberett mig på att få höra att jag ser pigg ut, så denna gång gjorde det inte ont att höra det när jag egentligen mår skit.

Frågan är om jag måste anlita en sminkör när jag om några veckor ska till doktorn som ska besluta om eventuell behandling. Jag tror dessvärre att också yrkesmän luras av ett bedrägligt yttre. Särskilt när provsvaren inte talar det vanligaste språket.

Jag och lilleman ligger skavfötters i kökssoffan och lyssnar på partymusik. Till den fantastiska femtioårsfesten häromdagen fick gästerna ha varsin önskelåt. Om jag hade varit friskare skulle jag ha varit kvar länge nog för att höra den och dansa yvigt till den, men jag gladdes åt att få ett SMS av en av govännerna när den spelades. Jag lyssnar hemifrån istället.

Jag var verkligen heltokig i Europe som tonåring. Efter Niclas Wahlgren-hypen och före Fjedur och Göran Fristorp. 🙂 Genom tidningen Okej fick jag kontakt med två andra Europefantaster. Vi åkte till varandra och gick på konserter och sov i affischtapetserade flickrum. De hade dessutom väldigt bra kontakter så jag har en samling personliga autografer och bilder som inte alla gamla Europefans har i sina samlingar.

Låtarna ger mig fortfarande rysningar och jag har varit på flera konserter på senare år fastän jag nu lyssnar mer på jazz och klassiskt än på den här sortens musik. Jag undrar hur de kompisarna har det idag.

Själv är jag lite mör som jag blir nuförtiden efter någon utsvävning (läs: annan aktivitet än att ligga och vila större delen av dygnet…). Men efter en tung fredag som tömde hopp och glädje via tårkanalerna så var det gott att komma iväg i lördags och se annat än hemmets väggar och gången till postlådan. Jag fick se och krama sköna och omtänksamma vänner, äta fantastisk mat och uppträda tillsammans med goda vänner med en sång skriven till femtioåringen. Sen bar det av hem medan benen bar.

När jag berättade för gossen att vi inte var så länge på festen och att jag är mer partpingla om jag är frisk så kontrade han direkt med att han ”partykringla” både när han är sjuk och när han är frisk 😉

Tack för alla era fantastiska kommentarer! Jag gläds över dem, även när jag är dålig på att svara.

Igår var det en ovanligt mörk dag trots eld i kaminen hela dagen. Ibland sker det något litet sorgligt som får all annan sorg att bubbla över. Den välkända droppen som får bägaren att svämma över. Det är en bra bild i all sin slitenhet.

När bägaren svämmat klart och barnen kommit hem fyllde vi på elden igen. En huvudlös giraff fick bli ett med elden och bjuda på värme och ljus – och hoppet att vi ska kunna åka tillbaka till Kenya och ta med flera djur hem.

Det behövdes mer ljus än så. Mitt hår ser sällan frisörer, och i och med sjukdomen har jag varit ännu mindre intresserad av att bli post-friserings-utmattad. Världen slipper ju ändå se mig. Men så hittade jag en hårfärgningsmousse på halva-halva-halva-reapriset och igår tog jag gossebarnet med som moraliskt stöd och färgade håret för tredje gången i livet. Det skulle bli blondare var det tänkt, men blev nog mer rödlätt. Oavsett det så muntrade förändringen upp mig och gav tillbaka lusten att utmana kroppen och vara med en stund på femtioårskalas ikväll.

Den sexårige assistenten fotade, hejade på och kollade instruktionsbilderna noga åt mig. Det behövdes! Han har flera gånger berättat om yrkesplanerna att bli frisör och brandman i kombination. Gårdagen bekräftade att det är en utmärkt idé.

Dagen börjar med Spanarna, mina kloka och humoristiska vänner i P1-etern. Jag har väl redan tidigare gjort klart att Jessika Gedin är min idol och den som får mig att ibland vilja bli twittrare. Då skulle jag kunna bli en stalker light och följa varje andetag hon pustar. Men tills dess följer jag Spanarna och Babel istället.

Som så ofta pratar Jessika om något som jag också har funderat på. Denna gång handlade det om risker vi väljer noga att akta oss för fastän vi suger i oss andra farligheter utan att blinka.

Just den frågan rör sig i mig när jag följer vad andra länkar till för slags artiklar på bloggar och Facebook. Det kommer varje dag upp flera notiser på flödet om hur LIVSFARLIG maten är och vad vi borde äta istället. Ren och rå mat förespråkas och kolhydrater och färdiglagat är bannlyst i den offentliga bilden av hälsosamma människan. På mig har det inte effekt, jag blir varken inspirerad eller skrämd till förändring. Jag blir bara trött när mat görs till den största orsaken till ohälsa och människor tar fram skämskuddar om de ser färdiglagad risgrynsgröt. Som jag ser det är huvuddragen i den här propagandan skrämsel och skuldbeläggande. Det kristendomen har beskyllts för tidigare har kostkyrkan nu tagit över. Korståg för kosten som ska rädda människan till evigt liv.

Igår gick jag loss och gjorde en avancerad fiskgryta till middag. Jag hade bara tänkt stoppa in ett paket fiskfilé i ugnen, men hamnade i en längtan efter matlagning och la ner det ena efter det andra i grytan. Morot, paprika, lök, potatis, chili och till och med citronzest på torskfilén innan jag la ner den sist i grytan. Jättetrevligt. Men jag är inte en bra människa för att jag lagade en tjusig fiskgryta istället för att bjuda barnen på våfflor gjorda på pulver. Jag blir snarare en (fysiskt) mer dålig människa om jag står och lagar avancerad mat när sjukdomen egentligen vill att jag ska ligga ner. Igår gick det bra, tack vare att fantastiska vänner kom och skottade på kvällen, och jag orkade både laga krångelmat och spela spel med lilleman. Men jag hade varit en lika bra förälder om jag hade serverat köpeköttbullar. Jag tror nämligen inte på att mat är gift. Det är självklart både gott och nyttigt och pedagogiskt att ge sina barn hemlagad mat, men jag tror att genomstressade föräldrar är betydligt mer riskfyllt än storkökstillverkad mat som kan hjälpa till att ge mat på bordet och lugn åt stressiga eller trötta dagar. Så mina barn kommer också fortsättningsvis att få både och. Hemlagat och bortalagat. Och kostkyrkan kommer inte kunna värva mig med sin skrämselmentalitet.

Rädslan är stor också på andra plan. Gravida och nyblivna föräldrar inordnar sitt liv med regler och kontroller och andningslarm för att inte riskera att förlora sina hett efterlängtade barn. Jag förstår den skräcken, och minns hur rädd jag var när jag, äntligen, äntligen blivit gravid. Och erkänner att jag fortfarande när barnen är så stora, ibland kan gå nära och kolla att de andas när de sover ljudlöst. Rädslan kan binda oss, och göra oss irrationella. Och när barnen kommit efter stor kamp och med många förluster på vägen kan rädslan att förlora bli ännu större. Därför blir jag sorgsen när jag läser nyheten att IVF-gravida löper större risk för blodpropp under graviditeten. En minimal risk, men dock ännu mer bränsle på skrämselbrasan som kanske redan är så stor att den förtar en del av lyckan.

Den snöar. Jag älskar snö, och älskar att skotta. När jag är frisk. Men precis som det är tufft när kära, men för många människor kommer på besök vid fel tillfälle, är det tufft med en massa snö vid fel tillfälle. De stora snöfallen prickar dessutom in de dagar som min käraste har som mest jobb, längst ifrån hemmet. Och eftersom det är ruskigt svårt att både be om och ta emot hjälp så gör jag det ändå. Skottar. Och mår sämre efteråt. Så pass att jag inte ville äta frukost förrän efter lunchtid. Jag är en märklig person som nästan aldrig tappar aptiten, hur bra eller dåligt jag än mår. Just nu är det en nackdel. Inte bara för att det är trist att känna sig fet och plufsig, utan för att jag tror att vården tar sjukdom mer på allvar om patienten rasar i vikt…

Trots för dagen dålig aptit lyxade jag till det med hjortronsylt på mackan. Och en film i DVD:n. En hyllad fransk film som är köpt till vrakpris och har legat länge i hyllan i väntan på att stort feelgoodbehov skulle uppstå.

Men nä, ”Det regnar alltid i Provence” gav mig ingen omvälvande och välgörande upplevelse. I början av min sjukdomstid gav jag andra febriga filmtips. Jag borde ha sett om nån av dem istället. Aldrig hade jag väl kunnat tro att den sjukdom jag då hade skulle vara kvar tio månader senare… Det är tungt. Och den här bloggen blir visst allt mörkare…

Tjugondag Knut igår och makens fina pepparkakshus (vårt eget – skalenligt) kraschades och knaprades medan julgranen brann i öppna spisen. Årets hittills kallaste kväll värmdes vi av kvistar och drivor av barr.

Nu är alla barren (åtminstone de synliga) borta och bara stammen står kvar här i julgransfoten och liksom ropar på en ljusslinga.
Så många verkar njuta av att kasta ut julen. Som om den vore något ont som ska rensas bort. Nåt som är mer helvete än himmel. Jag kastar inte ut julen. Den är för mycket himmel och frid för mig för det. Jag gör som jag brukar, i år lite långsammare men annars gör jag som när jag är frisk. Tar lite i taget. Säger farväl långsamt till adventsfrid och julglädje.

Jag har tänkt på helvetet idag efter att ha hittat en dikt som jag skrev för nio år sedan som en övning under den enda skrivarkurs jag hittills gått (men oj så jag längtar mer…). Uppgiften var att skriva på versmått om helvetet. Som så många tidigare diktare gjort. Jag la ut dikten på min författarsida och läste den ordentligt först efteråt. Och jag häpnade. När jag beskrev färden till helvetet valde jag febern som symbolik. Jag som då nästan aldrig hade feber, men nu har haft det i över tio månader. Föraning? Slump?

Jag vill och jag måste men kan inte fly
från feberns förhatliga band

Den drar mig så nedåt. Jag tvingas nu gå
fast kroppen är bunden och stel

Hela dikten finns på Ekhemmanet liksom många andra dikter. En del skrivna här i febersoffan. Julduken och stjärnorna är kvar, liksom julmusiken när jag är ensam hemma i min soffa. Den har klätts om från jul till vardag. När de rödrutiga örngotten och de röda farmorsfiltarna var borta skulle jag nästan kunna kvala in som inredningsbloggare trots att heminredning inte hör till mina intressen. Köket är en gåva och symaskinsbordet kommer från min farmor och dessförinnan från samma stad som min make. Filten köpte sexåringen på loppis för en tandfepeng och örngotten i rätt färg sålde Ellos på rea.

Granen står kvar eftersom julen inte är slut här hemma än. Men jag är rätt slut och känner samhörighet med granen vars barr rasar om man bara petar på den. Huvudvärk som inte släpper ens om natten och mer feberont i kroppen än vanligt.

Det är bara att inse att jag inte har lyssnat på kroppen utan gjort det som huvudet velat den här veckan. Skrivit tankekrävande blogginlägg som genererat fler besök än på länge, promenerat runt kvarteret, träffat doktor, tagit emot besök och sovit för lite (eftersom åtminstone jullovet är över även om en smula av julen är kvar).

Så nu stannar jag här. Och vilar vid granen med en liten vän.

Nej, julen varar inte till påska. Det var inte sant, för däremellan kommer fasta. Och fastan är också en viktig tid i mitt och många kristnas liv. Men nu är det jul, och den stannar hos mig minst tills på söndag när det är Tjugondag Knut.

Jag njuter av granens ljus och la på den tvättade och ostrukna julduken igen. Lyssnar på julmusik. Ibland smäktande och till och med sjungen av Tommy ”Karlsson-på-taket” Körberg. I sällskap av Sissel Kyrkjebøs fantastiska stämma.

För att aktivera gossen när jag låg sänkt i kökssoffan i ännu värre förkylningsfeber föreslog jag att han skulle göra ett eget pepparkakshus av degen som fanns kvar. Sen kom fadern in och räddade upp situationen, eftersom det inte är så lätt varken att bygga ihop eller kristyra när man är sex år. Eller 42 år och febrig och opysslig. Två dagar senare fick vi äta det, för det bestämde byggaren.

Förutom att glädjas åt att julen varar än, gläds jag åt en gåva som gavs mig på trettondagen av alla dagar. En skimrande gåva av nåd, som jag kommer att få anledning att återkomma till. Tänk en sån tur att stjärnan är kvar, annars kanske inte gåvan hade hittat fram till mig. 😉