Jag låg i soffan igår kväll och lyssnade på Musikhjälpen, och insåg plötsligt att det inte var många timmar kvar till Lucia. Jag brukar alltid bjuda min familj (först en, sen två, nu tre) på lussande men hade totalt glömt att det var på väg att bli den trettonde. Phu, jag hann plocka fram lussebullar ur frysen och leta rätt på mitt gamla lucialinne.

Jag kunde inte motstå att ta med ett linne också i gossens storlek, trots att jag inte brukar lyckas locka in honom i såna. Men imorse vaknade han samtidigt som jag och smög upp med mig för att fixa mysfrukosten till storasyster och pappa. Dessutom ville han vara tärna med mig och ett av storasysters alla lucialinnen fick användas igen!

Snart lussande på skolan. Dit går vi med en tomte till lilla tomtekören som ska välkomna alla och värma upp inför luciatåget. Vi får också dit med (feber och) vemod eftersom denna fantastiska lilla skola nu ska läggas ned och framtiden när det gäller barnens skolgång är oviss och inte alls så som vi drömt om. Precis som min sjukdom. Så just idag är det märkligt att jag har fått med en novell i antologin som handlar om att leva sin dröm. (Den kan man för övrigt vinna just idag). På flera plan gör jag just det – lever min dröm – men det senaste året har det bitvis varit så dålig täckning i den drömsömnen.

Det är ingen bra idé att åka och handla när man är sjuk. Men när sjukdomen aldrig tar slut går det inte att undvika. Jag vill själv plocka prylar i kundvagnen, klämma på eventuella julklappar och planera för måltider. Men nu sitter jag här i bilen och undrar om jag ska orka släpa in kassarna och packa upp dem…

Ekhemmanet för Musikhjälpen!
Gäller idag ONSDAG den 12/12 -12!

Skänk 100 kr till Ekhemmanets insamling för Musikhjälpen och du får adventsbarnboken Vänta Lydia!
Skänk 200 kr och du får relationsromanen Väntrum.

Lägg din summa i Ekhemmanets insamlingsbössa (se detaljerad instruktion), skicka ett bevis på det via mejl (ekhemmanet@ekhemmanet.se) eller SMS (0760477740) och ange namn och adress dit boken ska skickas.

Musikhjälpens insamling ger via Radiohjälpen barnen i världens slumområden rent vatten.

Idag mår jag sämre efter att ha tänjt på gränserna igår (läs: kört lite bil, legat i en annan soffa och ätit vid ett annat bord). Då är det extra välkommet med något som tar tankarna från hopplös sjukdom. Och om jag kan kombinera det med att samla in nån extra peng till barn som saknar rent vatten så är det förstås ingen nackdel. Jag hoppas att flera känner sig sugna på att bidra med en peng – t ex via Ekhemmanets insamling.

Om du vill skänka 50 kronor gör du så här:
– Öppna insamlingsbössan.
– Skriv in ditt mobilnummer i rutan.
– Klicka i 50 kr
– Tryck på röda knappen Skicka
– Öppna SMS:et du får tillbaka
– Skriv detta svar: OK50 Ekhemmanet
– Skicka svars-SMS:et och 50 kronor dras till Musikhjälpen på din telefonräkning.
– Krama om dig själv från mig

Man kan också önska låtar och därigenom skänka motsvarande summor. Jag har varsin låtönskan till mina älskade. Idag slog jag på radion precis när önskelåten till dottern spelades. Själva önskningen lästes inte upp så det kan förstås ha varit till nån annan, men jag tror inte det. Min motivering handlade om att allra vackrast är denna sång när jag får höra min dotter sjunga den. The call med Regina Spektor, från Narnia.

Så här såg det ut i studion när just den låten spelades. Alldeles nyss läste jag i rutan att oftare än varje minut dör ett barn i världen pga förorenat vatten. Hur många barn har dött sen du vaknade?

Dessa sköna programledare ger en bild av Sverige som jag trivs med och känner hopp inför.

Just nu rapporteras det från Nairobi, denna fantastiska och ändå så sorgliga stad. Där lyxbostäder ligger granne med slumkvarter där det är svårt att föreställa sig att någon kan bo. Ändå bodde vi där, alldeles nära, i åtta månader. I hus med ungefär svensk standard. Lyxkvarter.

Nu har Ekhemmanet en egen insamling för Musikhjälpen!

Som bekant är jag inbiten P1 och P2-lyssnare, med rätt mossiga låtar på mina Spotifylistor. Men nu kommer P3 att få chansen. Med härliga programledare drar Musikhjälpen igång, med ett temat som berör mig personligen. Rent vatten till barnen i slummen. I Nairobi bodde vi granne med Kibera och jag tror att alla vi adoptivföräldrar tänkte tanken att så här hade våra barn kunnat växa upp. Jag har sett Musikhjälpens filmer från just Kibera och en dikt blev till.

Allting är mitt
– med tankar hos Musikhjälpen

Inget jag äger, men allting är mitt
vattnet i brunnen som torkat
de trasiga skorna i barnets hand,
bördan hos den som har orkat,
maten som saknas i överflöd,
de trånga och dragiga skjulen
värmen i människors blickar och skratt,
drömmar och hopp inför julen
Mitt i mitt eget, men del utav allt
med händer beredda att skriva
ögon som blundar men tvingas att se
hjärta med uppdrag att giva

Cecilia Ekhem (2012)

Ekhemmanets insamlingsbössa för Musikhjälpen:

Musikhjälpen i Sveriges radio

Insamlingarna i Sundsvall lyser hittills med sin frånvaro, men egentligen finns ju nu en liten Ekhemmanetnål på kartan.

Stefan Holm och Lotta Bromé har båda barn och ändå vet de inget om Astrid Lindgren. Carl-Jan som vi nyss hälsade på och Katarina Mazetti som är författare – och min novellsamlingskollega… Vart är vi på väg?
I På spåret-frågan om Ilon Vikland visade de båda lagen en pinsam aningslöshet. Så pass att jag halvseriöst upprörd måste blogga lite innan programmet är slut.

Igår kväll läste jag en av mina favoritböcker för sonen. ”Titta, Madicken, det snöar!” Illustrerad av Ilon. Det är en lång godnattsaga som jag har älskat sen jag var barn, och mamman hade svårt att hålla tårarna borta på flera ställen.

Madicken har feber. Tänk det hade jag glömt. Hennes sorg över att inte kunna göra det hon vill stack av igenkänning i mig. Och så sången som Lisabet får höra när hon blir räddad ur iskalla skogen. Blott en dag. Sån skillnad på den texten och Carpe diem-hypen. Som din dag så skall din kraft ock vara. Det är så. Fastän kraften känns slut ibland så går det. Ett ögonblick i taget.

I slutet av boken kommer de ord som sedan tio år tillbaka (först av längtan, sen av lycka) får min röst att brista: ”Det är skillnad på om det är två barn eller bara ett.” Och sonen som frågar vad ”skillnad” betyder. Förklara det den som kan!

Det är lätt att förstå varför jag längtat efter ett rött gammalt hus. Och en Alva (eller Rut) som sköter en del av markservicen 😉

Tänk om Horatius, som levde när Jesus föddes, och var son till en före detta slav, hade fått ett kopparmynt varje gång någon använde uttrycket Carpe diem. Om han inte redan varit död i tvåtusen år så skulle han ha drunknat i ett hav av mynt. Det står på väggar, skyltar, kuddar, kroppar, ljusstakar. Orden är hämtade från poetens rad ”Carpe diem quam minimum credula postero” som betyder ”fånga dagen, lita ej på morgondagen”. Det är intressant att uttrycket historiskt har varit vanligt under tider av pest och krig. För idag tycker jag mig se att det används på ett betydligt mer lättjefullt sätt. Jag tror på andemeningen, att ta fatt i det goda som faller i min väg. Det jag värjer mig emot är bismaken. Det som smakar förträngning och rädsla att möta egen och andras smärta.

Det finns människor som har Carpe diem intatuerat i nacken. Jag undrar om det är för att de ska slippa se det själva men tvinga på andra den uppmaningen. Att fånga dagen. Njut av dagen! Gör det bara. Njut av livet. Oavsett vem du är och hur du har det.
Du. Ska. Fånga. Dagen.

Carpe diem på dig själv du.

Det finns många uttryck som går att ta till sig vissa dagar men som blir mentalt kräkmedel andra dagar. Som det kinesiska talesättet ”Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår.” eller det svenska uttrycket att det är inte hur du har det utan hur du tar det som är det viktiga…. De ger mig samma bismak som Carpe diem. Det finns lägen när det inte går att hindra sorgens fåglar från att bygga bo. När de måste få stanna och vila tills det är dags att flyga vidare. Det finns många situationer som inte blir lättare oavsett hur man ”tar” dem.

På de små vardagsbekymren fungerar kanske de här talesätten, men inte när det gäller livet. Och hörrni. Det gäller livet. För oss alla.

Den ordlösa musiken ger sånt som inga hurtfriska skyltar i världen kan ge.Vila. Eftertanke. Och i just den här gestaltningen av min favoritmusik ser jag sorgens fågel stanna och göra avtryck.

Den som kliver av Facebook riskerar bli nyfiken. Vem har delat och vilka är kommentarerna? Det vet jag inte nu när jag bara har författarsidan aktiv. Där visas statistik men inte detaljer. Nyfiken…

Dikten skrev jag i Nairobi 2009, på min första Mors dag som tvåbarnsmor. Om den andra mamman. Eller den första. Den har synts till på bloggen tidigare, och denna vecka i Adoptionscentrums tidning som har den biologiska mamman som tema.

Sen finns det annan statistik som inte är lika rolig att se.

Jag hoppas den statistiken ändrar sig. Att någon ska känna glädje i att hjälpa mig och kanske till och med vill läsa Väntrum. Och att jag ska få glädjen att skicka en julklapp.

Just nu försöker jag lämna soffan för att välkomna vänner strax. Det går dåligt. Inte bara av lättja. Jag var på konsert igår, handlade mat och skottade sakta idag (eftersom maken är bortrest och Snö-Lasse inte jobbar så bra själv….och eftersom jag inte kunde hålla mig från en stund i iskall vinterluft). Det kan tyckas som småsaker, med tanke på att all annan tid bestått av vila, men min kropp menar nåt helt annat. Tempökning och trängre febermössa. Tänk om nån kunde lista ut varför det är så här. Jag vill bli frisk!