Det här är mitt sällskap just nu. Symboler för tro och vänskap. Och i datorn sjunger vännen de sånger vi skrivit om Frälsarkransen. Vårt gemensamma drömprojekt. Som nu får leda mig in i drömmarna. Oj så trött. Snart dippar jag omkull här på sängen med romanen som en vän och sjuklingskamrat gav mig inför resan. Jag har sovit ovanligt mycket dessa dagar, eeeh… nätter, somnat lätt och sovit utan att vakna onödigt tidigt. (Dvs inte före kl 06 😉 ) Tacksam. Förbön och feber i kombiation kan vara en god huvudkudde. Som vanligt stiger tempen och huvudvärken när jag är mer aktiv. Idag har tack och lov aktiviteten, om än temphöjande, enbart varit behaglig. Äntligen har jag fått möta Kristina! Änglasmycket hon gjort (det på bilden) har jag haft hos mig i snart ett år, och vi har känt varandra via bloggarna i närmare två år. Idag möttes vi. Härligt möte med viktiga samtal. Och en glimt av hennes fina familj. Så glad.

Efter vila i mitt övernattningsrummet kunde jag gå de få stegen till lånemamman och äta middag och samtala. När vi talade om den saknade maken och fadern, som nyss avslutat ett långt liv, låg jag i soffan under den här vackra bilden som talar så mycket om hans liv. Och till viss del om mitt…

På dåligt humör idag. Det hänger sannolikt ihop med att jag igår var lite piggare och orkade kämpa mig ut på mer än en tvåhundrameterspromenad, vilket som ett brev på posten gör febern och sjukdomskänslan värre idag.

Men det är annat som sänker humöret. Det känns som att det inte är någon idé. Att det är helt omöjligt att göra skillnad när mörka krafter råder. Mörka krafter som hat, farlig naivitet och ignorans. Igår läste jag ett fruktansvärt blogginlägg på en blogg som jag egentligen inte vill ägna min tid åt. Men ibland behöver man få veta hur världen ser ut utanför den egna politiskt korrekta och förhållandevis goda världen. Den världen är inte alltid snäll. Jag vill inte ens länka till det specifika inlägget på bloggen, det som handlar om SATS och är ett fruktansvärt exempel hur en känd människa kan sprida elakhet och hemska värderingar. Jag och åtskilliga andra har anmält inlägget, och jag har skrivit till ansvarig utgivare men tydligen får man skriva så här i yttrandefrihetens och kränkningsfrihetens Sverige.

Sen det ledsamma exemplet på hur en pojke, några år äldre än min pojke och med ungefär samma nyans på huden, på bussen får veta att han inte får sitta bredvid en dam eftersom hon inte vill sitta bredvid en svartskalle. Och INGEN gör något. Jag vill bara gråta.

Sen ser jag bilder på tyger med Wirséns ”Brokiga barn” som tydligen ska lära små svenska gullungar att ett svart barn får avbildas med hemska stereotypdrag, och som ett djur. Och det kallas oskyldigt och ett försök att göra upp med gamla nidbilder. Jag smäller av varje gång jag läser något slags försvar av dessa bilder. Intentionen spelar ingen som helst roll. Faktiskt. Det som spelar roll är det som syns. Inte ens ordet ”brokig” är odelat positivt, så jag ser inte något annat än elaka schabloner. Och det är ju inte så att det finns andra exempel på hur svarta människor kan porträtteras på ett fint och respektfullt sätt. Gunilla Bergströms Alfons förstås.

Och idag fick jag syn på ett underbart exempel på en ny bok som jag med lycka skulle ha velat läsa för min pojke. Som tack och lov hittills har fått uppleva mer det som Manne upplever, än det som barnet på bussen fick erfara. Sköna Pija Lindenbaums nya bok ”Jag älskar Manne”.

Jag tittar lite till i den fina Manneboken (som jag nu har beställt till mig själv) och försöker tro att det är idé att strida för det som är rätt. Och att det är någon idé att utsätta sig för plågsamma undersökningar långt borta från familj och trygga hemmet. Ja, jag är orolig – och behöver snällhet. Som i boken, eller i helylleserien Sjunde himlen som jag ska titta på strax till en liter munkte. Igår kom hela säsong 1 på posten. Den snälla serien, och en fantastisk och älskad vän, ska följa med mig nästa vecka. När jag är någonstans och utsätter mig för sånt som kanske leder till hälsa, kanske inte. Ovissfrihet råder också…

För fyra år sen landade vi i ett stolt Kenya som kände stor samhörighet med den då nyvalde presidenten, vars förnamn är väldigt likt ordet baraka, som betyder välsignelse på swahili.

l morse plockade jag fram ett tyg som vi köpte och hade på väggen under vår tid i Kenya. Det underbara är att denna kanga användes av många kenyanska kvinnor, precis som vanligt. Alltså runt höfterna som en kjol som skyddar kläderna. Så vi såg en och annan stolt dam med Obamas porträtt i rumpan.

Jag tror att texten betyder ungefär ”Gud har givit fred och kärlek”. Rätta gärna du som kan swahili.

Under våra åtta månader i Kenya hade vi med oss Mikaela Lindholm under två av dem. Hon gjorde ett examensprojekt om adoption under sin utbildning i bildjournalistik, hittade vår blogg och kom ner för att följa oss med kamera och vänlighet. Så många fantastiska vardagsbilder det blev. Till exempel denna, på vår lille nyfådde pojke i soffan med Obama.

Inga monster, pumpor eller skelett hittar oss. Så skönt! Men till ljuständning hittar vi.

Ljus på graven. Min pappas och mina morföräldrars gemensamma. Magnus Ugglas Så mycket bättre-version av Olle Ljungströms ”Min far” gav många tankar till den pappa jag saknar så. Och har saknat på ett sätt sedan han drabbades av skallskadan 1998, och än mer sen hela han dog 2009 medan vi bodde i Kenya.

Och ljus omkring oss. Också månen deltog. Men bara en kort stund, så pass att jag hann fånga den. Nu syns den inte mer. Men finns där bakom och väntar på att speglas i någon annans ljus. Som vi. Både levande och döda.

Vi har vilat några dygn i stugan som ibland är vår, och som varit en oas för mig sen jag var tonåring. Det är en oas också nu. Fastän jag får vara hemma från familjens långpromenader i det sköna höstrusket.

Men havet är nära, alldeles vid tomten, så också en ynklig människa kan orka fram till vattenbrynet. Idag är det extra livfullt och skönt att se på.

Idag är tid att tända ljus, och jag kommer tvinga mig att orka till pappas och mormor och morfars grav. Sen till kyrkan för att höra dottern sjunga.

Redan nu har jag tänt ljus. På en annan slags grav, där askan efter en saknad liten individ ligger i en kruka köpt i Zimbabwe för ett par decennier sedan.

Kattgraven. Vår gamla kisse, som blev 18,5 år, ligger här. Och unga kattfröken följde med för att tända ljus. 🙂

På andra sidan havet finns Sandra, som jag just nu möter i Wordfeud. Häromdagen spred flera av mina Facebookkamrater hennes blogginlägg vidare. Kamrater som inte känner Sandra men känner igen, uppskattar och gillar. Sånt gillande gillar jag. Det eftertänksamma. Det handlade om hur adoptivföräldrar vill bli bemötta. Läs gärna. Och lär – istället för att sätta på ”men-det-spelar-väl-ingen-roll-vad-man-säger-bara-man-vill-väl-glasögonen”. Såna glasögon dyker alltid upp i såna här sammanhang. Jag tycker inte om dem. Det är nämligen inte alltid tanken som räknas. Om tankarna inte märks i orden man väljer så är de osynliga. Och omöjliga att räkna.

Så svårt det är att ransonera orken. När min oändliga feber sjunker några tiondelar så orkar jag lite mer, och gör då förmodligen mycket mer än jag borde. Andas in vintrig luft, och strosar omkring på snöpudrad gräsmatta till exempel. Så nu har jag tvingat mig i bloggryggläge på kökssoffan för att orka äta middag hos vänner om några timmar.

Snön kom igår. Mer på riktigt denna gång. Till min och barnens glädje. Vår och kattens fredag eftermiddag förgylldes extra av stora, härliga snöflingor.

Torsdag

Fredag

Katten och pojken lekte ystra i snön, och jag och flickan hjälptes åt att plocka undan lite sommar och ta fram lite vinter. Bara lite. Studsmattan står kvar än, och blev en rolig lekplats för katten när snön kom. Det är skönt att orka mer vissa dagar, men så svårt att acceptera att jag blir helt slut av en kort tur till affären eller en stunds långsamt trädgårdsfixande.

Häromdagen (efter ett par tråkfeberveckor då jag måst undvika aktiviteter som matinköp) var jag på ICA precis i rättan stund. Ett fåtal (daglediga) kunder fick en kaffemaskin på köpet om vi köpte ett gäng paket kaffe. Och jag lyckades vara där just då! Lyckträff – eftersom en sån där onödig lyxpryl har funnits på önskelistan.

Cappuccinon smakar ljuvligt, och skummig varm choklad stämmer bra med vinterns ankomst. Idag fick den nya kaffemackapären och det tjugoåriga våffeljärnet göra cafélunch som inmundigades i trädgårdsmöbel i sol och snö.

Vaken.
Jag somnade alltför sent igår och somnade inte om efter att ha vaknat före fem och sagt hej då till maken, som har ännu en lång arbetsdag i huvudstaden. Nåja, en natt med för lite sömn känns inte som nån katastrof när jag har legat ner den mesta tiden tre fjärdedelar av ett år. Och varje dag känner mig luddig och öm i huvudet.

Jag är ingen sovare. Lyckas ytterst sällan sova dagtid. Ibland när jag har haft riktigt hög feber, men knappt ens då. Jag tänker att kroppen egentligen borde få sova mycket mer än vanligt nu, för att orka en ständig temperaturförhöjning som känns som att den sliter på hjärtat. Känns som. I verkligheten tror jag att om kroppen krävde sömn så skulle jag väl somna när jag slappnar av och försöker.

Nu kunde jag inte, och lämnade lille nattvandraren som trängdes och la mig på den tomma sidan sängen närmast fönstret. Öppnade fönstret, och ligger nu här och andas in frisk och mörk höstluft.

Jag undrar hur grusiga de här mörka bilderna ser ut på en datorskärm. På lilla iPhonen syns de hyfsat. Och oavsett hur väl det syns så är utsikten skön. Ingen snö än. Tyvärr. Den välkomnar jag när den kommer, och sörjer redan nu den bästa motionsform jag vet, och inte kommer orka med den närmaste tiden. Skottningen.

På väggen skuggor.
Lampan. Den ännu inte borttagna gamla majblomman på fönstret (trots de fina tips jag fick för länge sen), och så Mumin.

Det är gosdjursdisco i skolan för sexåringen idag. Det gläder mig att få gå dit med en söt pojke och en gosig mumin istället för ett skelett eller monster. Nä, det här Halloweenandet har jag inga planer på att göra till mitt. Särskilt inte efter att ha fått påringning på ytterdörren en långfredag, och sen mötas av orden ”Bus eller godis?”

Idag gjorde den lilla promenaden till skolan mig ovanligt matt. För fastän matte sa åt på skarpen så var det en liten filur som ville följa med till skolan. Igen!

Hon går efter och jamar och jamar. ”Ja me’!” För hon vill också gå i skolan. Det har hänt flera gånger att hon väntar på mig på skolgården när jag har lämnat lillhusse. Idag ville hon inte följa med hem, utan skuttade omkring och lekte runt husen med mig efter. Ända tills en av de stora grabbarna kom. Den äldre katt som brukar hänga på skolgården 🙂 Då blev vår (dotters) kisse så rädd att hon stelnade. Och jag kunde plocka upp henne och bära hem henne igen.

Trött och överfebrig dag med extrem huvudvärk idag. Som blev ännu värre av den fina gråtfilm jag såg. Den som jag berättar mer om sen.

Och katten ville in och blev alldeles till sig när jag äntligen kom för att öppna.