I en kommentar lovade jag min läsare Christina att visa en bild på en dopgåva som både sonen och dottern har fått av min barndomsvän Signe med familj. Redan när barnen fick dem fanns det med gamla majblommor med kopplingar till vår familjs olika födelseår. Stort! Barndomsvännen har själv skrivit om majstången på sin blogg.
Dopgåva till sonen
Kanske den som samlar på band i rosa eller andra färger skulle kunna göra något liknande…?
Idag tänker jag på röda bandet eftersom det är dags för tredje avsnittet av Jonas Gardells fantastiska och tunga serie Torka aldrig tårar utan handskar. Men först ska jag tänka på mig själv och läkarundersökningen som väntar i eftermiddag. En som inte skrämmer nu, tredje gången, när jag vet hur det går till. Däremot är jag livrädd för det som väntar om några veckor, just eftersom jag nu vet hur det går till och vilken skräckupplevelse det var förra gången. Jag gissar att nattens sömnsvårigheter har en del med den oron att göra.
En bit taggtråd skulle jag kanske kunna hänga på jackan för att symbolisera kamp och oro. Min egen, och än mer andras. En bit taggtråd med ett olivlöv från det lilla olivträdet här i fönstret. För att det finns hopp. Det finns hopp.
Men bilderna i iPhonen berättar om fler färgskalor.
Det rosa bandet jag köpte hamnar inte på någon jacka. Precis som huvudpersonen i min nästa roman har jag svårt att hänga på mig en symbol för en kamp mot något viktigt. Jag skulle i så fall också vilja hänga dit band för så mycket annat. Odiagnostiserad sjukdom. Barnlöshet. Hjärnskador. Hiv/AIDS. Psykisk ohälsa och många andra av livets svårigheter. Så mitt rosa band hänger fint på orkidén.
Nu mörknar det, och jag har börjat tända stearinljusen. I tanken har jag redan tänt många andra för en älskad vän som idag tar farväl till en förälder. Också för sorgen skulle det kunna finnas ett band. Inte ett sorgeband som i äldre tider, utan ett band som berättar att sorgen är en del av livet och inte farlig att tala om.
Filmpremiär blev det. Fastän jag är sjuk klarar jag såna utflykter om jag står ut med pillerknaprande och försämringen efteråt. Den svåraste nöten är att hitta parkeringsplatser tillräckligt nära. Men den här filmen var värd att kämpa lite för.
Bitchkram.
Både titeln och knullscenerna (ursäkta ordet, men det var inte kärlek utan just detta som det handlade om) talade emot att detta skulle vara en film för hela kyrkan att gå på. Ändå satt vi där och fyllde upp säkert 80% av biosalongen.
Det var slutsålt, och salongen fylldes. Liksom kroppen. Av känslor kring den viktiga berättelsen och av välkända miljöer. Med mig hade jag egen och lånad trettonåring, och jag är glad över buskapet de fick med sig. Om att våga släppa fasaderna, sluta göra det som inte är bra för en och att hitta vem man är i sig själv.
Det var en speciell upplevelse att se en film där man geografiskt känner igen sig så väl. Sundsvall från många olika vinklar, och ett mycket kärt hus.
En av birollerna spelades förresten av en av Adam:erna som spelar huvudroll i Gardells otroliga Torka aldrig tårar utan handskar. Också det något som ger omvälvande minnen och känslor. Så det kändes speciellt att se honom där i ”vårt” hus.
I helgen har maken just kyrkliga uppdrag i en annan vacker gård och här hemma är vi fler febriga. Återigen känner jag mig som en orutinerad förälder som trodde att gossens korta stubin igår och i förrgår berodde på en utvecklingsfas. Men det visade sig vara sjukdom. Det har hänt förr. Första gången när tösen var två år och smittade förskolan med streptokocker eftersom föräldrarna inte fattade att hon var sjuk. Inte så lätt när kinkighet var det enda symptomet. Inte lätt att vara förälder. Men fantastiskt.
Det tog ett tag innan jag förstod förkortningen DIY. Den brukar stå på bloggar som ibland berättar om sånt som jag förundras över att andra orkar ägna tid åt: sömnad, möbler, smyckestillverkning, scrapbooking och muffins med glasyr och pynt (Japp, jag tycker det där andra ordet är lite tramsigt. Särskilt när båda jurymedlemmarna i Hela Sverige bakar säger ”en cupcakeS”). Andra kanske förundras över att jag kan lägga så mycket tid på att skriva roman, dikter, mejl eller blogg.
Vi är olika vi människor. Ibland är det mer märkligt än fantastiskt. Som på Facebook igår när 97,2% av alla statusar handlade om bollar och puckar som inte berör mig det minsta.
Nåväl. Till sist förstod jag att DIY betyder Do It Yourself. Som på macken. GDS. Gör Det Själv. Vilket f ö skulle kunna användas vid dispyter. ”GDS då!” 😉 Nu ska jag också presentera två GDS-tips.
Lyxhelgen på Grythyttan (som fortfarande tvingar upp både feber och huvudvärk till oönskade nivåer… ) innebar som sagt att en långklänning kom fram. Jag använder varken specialkrämer eller smink, förutom maskara. (Eller mascara som stavningsprogrammet i ajfånen vill kalla det av nån anledning). Mina ögonfransar och bryn är så ljusa att de knappt syns, så när jag är bland folk har jag oftast maskara. Men det glömde jag när vi reste till fina hotellet i skogen. Finklänning, runda feberkinder och grisögon. Skit liksom.
Inte på nån affär i den lilla bygden Hällefors fanns det maskara att köpa. Min gode make var snäll nog att ila runt och fråga på flera ställen på lördagen. Sen gick vi båda in på bokhandeln och köpte varsin bok till barnen. Där fanns en hylla som både jag och maken kopplade till smink. Konstnärsmaterial. 🙂
En stump konstnärskol (á 5 kr) som skrapades till mjöl med nagelklipparen, en gammal burk kenyanskt vaselin (den absolut vanligaste hudkrämen på världens bruna skinn) och några mellanrumstandborstar.
Tadaaaaa: hemmagjord maskara!
Häromveckan fick gossen också del av en fantastisk uppfinning. En gammal platta från en trasig kattklösbräda skulle slängas. Istället la jag den på annat som låg och skräpade: ett par stenplattor med en bräda på.
Tadaaaa: en cykelramp!
Och oj så han har cyklat! Första dagen två timmar på raken 🙂 Fantastiskt med rolig hemmaunderhållning när pappan jobbar mycket och mamman febrar ännu mer.
Snart ska jag berätta om något jag började göra själv innan jag blev sjuk, och nu fått fantastisk hjälp att kunna färdigställa.
Ena bilden från igår när jag hämtade lilleman. Andra bilden från imorse på väg till skolan.
Barnen jublade över snön och flera vuxna jag hann möta på hundrafemtiometerspromenaden yttrade att nu är det en hemsk tid som börjar. Jag håller inte med. En krånglig tid är det möjligen [Vad har barnen egentligen för kläder som passar och som passar för det här vädret?] men jag tycker om vädrets skiftningar. Jag tycker alltid om väder som är lite ruskigt, och än mer nu som sjuk. Efter att ha lämnat på förskolan kunde jag inte hålla mig från att promenera ytterligare tvåhundra meter. Till skogsbrynet. Sen slog den märkliga bromsen till i kroppen. Som ett brett bälte runt ryggen.
Långsam vandring hem. Tända ljus. Känna febern stiga. Brygga te. Öva på att ta till mig stunden. Ta på ulltofflor. Vila.
Hemma hos barnen igen. Lyckans kramar och tacksägelse över att de finns i våra liv. Som väntat mår jag sämre idag, men försöker stå ut utan febernedsättande mediciner efter en helg på maxdos. Det tråkiga eftermåendet får mig att inse att det är långt bort att börja jobba. Ledsamt. Jag trivs med mitt arbete, och särskilt när bokskrivandet får ta viss del av vardagstimmarna. Nu är både jobb och romanförfattande avlägset.
Men vi kom iväg. En investering och en vederkvickelse. Trots att eftersmaken är varm.
Nu ska god mat intas på närmare håll. Födelsedagsmiddag hos kära mor.
Tack för bidrag till Världens Barn-tävlingen! Ta chansen du med!
Det är fantastiska höstdagar nu. Som gjorda för att promenera i skogen. Den som inte orkar det, men ändå vill bita ihop och njuta, kan ta en omväg med bilen.
Idag ska min älskade man och jag ta en lång omväg med bilen. Det är dags att utkvittera en lyxig helg som jag har vunnit.
Vi har avbokat och skjutit upp länge nu pga min sjukdom, men i helgen får det bli av trots att allt tyder på att det här blir en tuff helg febermässigt. Redan nu på morgonen är den alltför hög, men jag vägrar låta den bestämma. Väskan packas full av mediciner och sedan länge outnyttjade finkläder. Den äldre generationen kommer snart hit och bosätter sig med den yngre i vårt röriga hem medan vi är borta.
En egen helg bara vi två. Det var länge sen nu. I många år var det alltid så. Tänk.
Kommer du ihåg att du har chans att vinna en bok?
Bokutlottningen till förmån för Världens Barn pågår tre dagar till. Genom att skicka ett snabbt SMS kan du både vara med och tävla och samtidigt hjälpa någon annan. Och vill du inte läsa boken själv så kommer det snart en jul när det kan passa att ge bort ett paket till någon annan.
Delta nu direkt! Skicka en SMS-gåva på 25 kronor till Världens Barn och låt mig få veta det och att du deltar i utlottningen.
Skriv 25 i meddelandet och SMS:a till telefonnummer 72 999 som är numret till Världens Barns insamling. För att delta i bokutlottningen skickar du vidare svars-SMS:et till mig på 0760477740. Lägg till ditt eget namn och ange om du vill ha roman eller barnbok. Det går också bra att mejla på ekhemmanet@ekhemmanet.se. Jag betalar för porto inom Sverige, och bor vinnaren någon annanstans delar vi på portokostnaden.
Idag är det för första gången FN:s dag för att uppmärksamma flickors utsatta situation i världen. Jag har sett flera Världens Barn-reportage från Läkarmissionens projekt i Uganda. Vissa mer skrämmande än andra där jag fick reda på detaljer om hur flickor utnyttjas. Den här filmen handlar om samma flickor och ger mer leenden än tårar.
En levande höna har jag också fått i present. I Zimbabwe, december 1989. Nathan hette hon (!) och blev uppäten till jul.
Ilskegoogling i febersoffan. Jag är nog förfanken ingenjör.
Nu ser sidan ut som den ska, så då ska jag åtminstone inte sluta skriva blogg av den anledningen att häin vä data krånglar. Möjligtvis för att jag själv krånglar.
