Under en välkommen stund med mig själv tog jag igen en del av missad Sommar.
”Kom ihåg att hjärnan är känslostyrd. Det är inte alltid bra.”
Daniel Sjölin talade till mig, och yttrade bland annat dessa ord. Jag glömmer det lätt, men märker det så ofta. Att hjärnan styrs av känslor när den (jag) tror att den är objektiv.
”Vad du tycker om någon säger inget om den personen. Det säger bara något om dig själv.”
Ungefär så formulerat. Exakt så fångat.
En av låtarna som jag ”av upphovsrättsliga skäl” hörde bara några sekunder av var Billie Jean. Den får jag höra i sin helhet av min lille sommarpratare när Michael Jackson spelas dagligen hemma hos oss. Och inte bara höra. Dansas. I glitterhatt.
En av gossens MJ-hattar, på sommarbete.
Om du ska lyssna på ett enda Sommar så föreslår jag detta. Glitterhatten av för Daniel Sjölin. Han talar om sig själv som gubbstrutt och smygrasist och spelar upp klipp från Ny demokrati som återigen får mig, precis som för ett år sen, att häpna över att Sverige genom åren välkomnat Bert Karlsson i alla möjliga massmediala sammanhang. Jag undrar om han funderar på, eller försöker göra upp med denna kusliga del av sitt, rätt nyliga, förflutna.
Ta en stunds Sommar du med. Har du tur så vacklar också din självbild en smula.
Det är underhållande att titta in på statistiken emellanåt. Särskilt spännande är det att se vilka sökord som har lett läsare till den här bloggen, och om de sedan har stannat kvar och läst vidare. Här är en del exempel från de senaste veckornas statistik.
Sökord:möte med gud och varandra Antal besök: 1 Tid på bloggen: 8 min 02 sek Kommentar: Intressant och smickrande att dessa sökord hittade hit.
Sökord:lova mig att stanna tills min morgon grytt tills jag har fått känna nu blir allting nytt Antal besök: 1 Tid på bloggen: 4 min 45 sek Kommentar: Googlaren har uppenbarligen läst citatet ur min dikt som finns på ordtak.no och sökt vidare på det. Glädje!
Sökord:tacksägelse över livet Antal besök: 1 Tid på bloggen: 6 min 20 sek Kommentar: Detta är underbart! Nästan lika ljuvligt som när en kompis sa: ”Kan vi träffas någon gång och tala om tacksamhet? Jag tror jag kan lära mig något av dig.”
Sökord:cecilia summerar Antal besök:105 Tid på bloggen: 4 min 4 sek i genomsnitt Kommentar: Kul att namnet på min blogg är bekant. Och att så många sökt på namnet, och läst så länge!
Sökord:skonkost Antal besök: 17 Tid på bloggen: 0 sek Kommentar: Roligt! Särskilt som jag informerat om att begreppet skonkost inte används längre.
Sökord:polkaparfait Antal besök: 1 Tid på bloggen: 1 min 51 sek Kommentar: …och så fanns det väl inte ens ett recept, bara en smarrig bild!
Sökord:klara zimmergren barn Antal besök: 43 Tid på bloggen: 1 min 11 sek i genomsnitt Kommentar: Utöver detta finns många andra sökningar i kombination med Klara Zimmergren.
Sökord:låtskrivare sökes Antal besök: 1 Tid på bloggen: 1 min 46 sek Kommentar: Hihi! I´m here! 😀
Sökord:rökt ost Antal besök: 1 Tid på bloggen: 3 sek Kommentar: 🙂
Sökord:anja pärsson besviken Antal besök: 1 Tid på bloggen: 0 sek Kommentar: Hoppla!
Sökord:död man i önskeväders Antal besök: 1 Tid på bloggen: 0 sek Kommentar: Eeeeeh?! Senare kommentar:Nu fick jag veta att just det handlade om nåt som var allt annat än roligt. Jag trodde nog det var en boktitel som nån fått om bakfoten. Det hade varit bättre…. Hur googlingen landade här förstår jag inte alls.
Sökord:karlssons kuckelimuckmedicin recept Antal besök: 1 Tid på bloggen: 0 sek Kommentar: Smickrande! Men inget här som höll googlaren kvar tyvärr.
Annat som är intressant är att se vilka sidor som har hänvisat hit och i vilka länder bloggläsarna befinner sig. Just nu undrar jag hur det kommer sig att 26 läsare har hittat till min blogg via http://larskepler.com/. De har inte stannat länge. Kanske för att jag inte bara hade lovord att säga om språket i Hypnotisören. Hela 289 besök har kommit till Cecilia summerar via Sveriges Radios hemsida under juli månad, och har stannat kvar en dryg halvminut i snitt!
På födelsedagar ska det helst flöda av favoritaktiviteter. Kalasbarnet fick ännu en skiva av favoritartisten, och musiken fick också flöda.
Fjärde plattan till samlingen
Bästa maten är fortfarande pannkaka. Idag extra allt.
Godislunch
Och lek med vatten. Men just den här bilden är inte dagsfärsk. Den är tagen nyårsafton 2008. Då när det hade gått 1,5 månad sen vi mötte lillebror, och han rymdes i en hink 🙂
Sällskapsspelen har fått en renässans. Alla åren innan vi fick barn spelade vi (TP, Rappakalja, Therapy, Alias…) mycket och ofta och länge, och nu när delar av barnaskaran roas av vuxenspel och är vakna lika länge som föräldrarna blir det mer spelat igen.
Det är med andra ord inte memory och Fia med knuff, utan (i mitt tycke) roligare spel, som spelas. Extra roligt är det när trettonåringarna får frågor som ”Hur många sjukdagar per år hade svensken 2001?” och de vuxna får svara på vad Pippi Långstrumps häst hette 🙂
Kulturfrågan på kortet handlar för övrigt om en sång som jag tycker väldigt mycket om. Trubbel.
Redan tidigare har jag nog nämnt att jag tycker att det är märkligt med vissa trender som plötsligt uppstår, t ex den att bilda hjärtan med händerna. Det verkar ha uppfunnits 2011 och numera är det långt ifrån unikt. Snarare epidemiskt. Ändå blev jag förstås förtjust som om det var första gången jag såg det när gossen gav oss ett hjärta vid sängkanten på bröllopsdagen.
Dotterns fina teckning och vackra text om sin kärlek till oss gav samma glädje. Och hjärtana på armbandet jag fick i uppmuntranspresent av goa FC har funnits med mig sen jag fick det. Snart sexåringen (som för övrigt gärna sjunger låten Hearts in the air) berättade för mig att hjärtana på armbandet handlar om Guds kärlek. Den tackar jag för.
Efter att ha utmanat mig själv med en liten (men för mig stor) promenad ligger jag i soffan och får en härlig resa tillbaka till 1988 med hjälp av filmen Big, som Sjuan sänder för mig och andra som behöver vila.
Tom Hanks är fantastisk i rollen som tolvåringen som får sin önskan uppfylld. Att bli stor. När han gråter om kvällen i hotellrummet tänker jag att det är en så talande bild för oss alla. Ibland är vi så små och ensamma i våra vuxna kroppar, och det kan vara en utmaning att se och visa oss själva så som vi verkligen är.
En utmärkt film för den som ligger och väntar hem sin familj. När de kommer ska semestern ta sin början. Och febern får ta sig i kragen och följa med. Nu när tempen sänkts en smula och kroppen inte är riktigt lika svag så känns det faktiskt möjligt. Soffor finns på många ställen.
Det är inte precis aktuellt att jag ska sommarprata, även om jag förra året förvånade mig själv med att prata in ett bidrag till Lyssnarnas sommarvärd. Men nu har jag i alla fall låtlistan klar om de skulle ringa in mig som vikarie 😀 och vet ungefär vad jag skulle ha talat om kring de här sångerna som berör mitt hjärta. Det finns en lista redo på Spotify, kanske ni till och med kan höra den. Det saknas* en del där, och några har jag länkat till Youtube, men är många av mina favoriter som inte finns på varken Spotify eller Youtube. Dem äger jag förstås själv, och kan bjuda er på den musiken när ni kommer och hälsar på.
The poet acts – Philip Glass It’s not in vain* – Helén Tanzborn What a wonderful world – Louis Armstrong Jag är en människa* – Tomas Boström Skymtar för en stund – Uno Svenningson Nära* – Susanne Alfvengren På gløtt* – Kjerstin Aune Vandra Varsamt* – Eva Svedberg Engström Jag vill alltid älska – Carola Häggkvist Låt allting va – Anna Stadling Ensamhetens hav – Göran Fristorp What I need – Linda Bratt Pettersson Eg ser – Bjørn Eidsvåg Same ol’ story – Andre de Lange Se hur Gudsvinden bär – Ingmar Johánson Nkosi sikelel’i Africa – Zifa Kilimanjaro* – Dan & Gullan Bornemark Spiegel im spiegel – Arvo Pärt
Igår inleddes Sommar i P1. En programserie som har givit mig så mycket genom åren. Än mer sedan jag blev iPhoneägare och började kunna podlyssna precis när jag själv ville, och med förkortad musik. Perfekt, eftersom det är pratet jag vill åt. Det personliga och berörande pratet som hjälper mig till nya tankar.
En enda gång har jag stängt av rätt snabbt av den anledningen att jag var totalt oberörd. Nej, egentligen inte. För jag var arg och besviken för att jag upplevde att sommarprataren inte på något sätt släppte in lyssnarna. In under huden. Det kändes ytligt, opersonligt och därför ytterst ointressant. Den sommarprataren hette Anja Pärson. För idrottare är det förvisso en större utmaning att nå in under huden på just mig, men det brukar gå. Men Anja nådde inte ens att beröra de genomskinliga hårstråna på min hud. Inte Darin heller, men honom lät jag åtminstone prata på. Gissa om jag blev besviken över att just Anja Pärson skulle få inleda 2012 års Sommar i P1. Hos mig hade hon förbrukat sina chanser.
Min far hade som devis (det ska jag också ha när jag blir stor) att ge människor en chans till, och med den tanken ringande slog jag ändå på radion igår kl ett. Och nu hände något. Anja Pärson berörde. Nu talade hon om det som låg närmast hennes hjärta, och känslor och funderingar som jag kunde relatera till. Vilken skillnad. Nu talade hon om det som hon inte ville eller kunde tala om förra gången. Jag blev berörd och är nöjd. Men jag förstår på kommentarerna på Sommars Facebooksida att andra är besvikna eftersom det handlade för lite om idrotten och framgångarna. Vi är olika.
Nu blir det mörkare igen, och jag hör till det fåtal som verkligen välkomnar den förändringen. Visst fascineras jag av ljusa nätter och ett överflöd av sol, men för nån som älskar skymning, höst och stearinljussken är det ingen som helst sorg i att dagarna nu blir kortare.
En del av mig vågar tro att det också vänder gällande min sjukdom. En annan del av mig törs inte riktigt än. Men faktum är att jag har varit feberfri några morgnar och under dagarna inte varit riktigt så matt som tidigare och aningen mindre febrig. Långt ifrån frisk, och bara en minimal förändring, men kanske, kanske att medicinen hjälper så att det börjar vända efter nästan fyra månaders sjukdom. Ändå är jag just nu varken pigg eller feberfri, utan matt efter gårdagen. Matt men glad. För vi kunde fira midsommar. En kort tur till mamma och bonuspappa, i paradiset där jag firade barndomens härliga midsomrar. I år har jag inte sett nån midsommarstång, men vackra vyer.
Utsikten i vårt paradis.
Mamma fick en bukett med ett passande kort.
Sen hem och vila innan (i alla bemärkelser) nära grannar bjöd på fest. En bara-vara-samvaro där alla familjemedlemmar trivs och där jag kunde lägga mig och vila mellan de utsökta måltiderna, och ligga ner under flera timmars efter-maten-prat med våra härliga vänner. Tacksamhet att få vara del av sån gemenskap, och en glädje att jag orkade!
Jag är ofta lite motvalls när det gäller väder. Höstrusk gör mig mer harmonisk än gassande sol. Vårens ljusöverdos ger mig mer krav än frid. Ändå kan jag förstås också längta efter sol och uppehåll vissa dagar. Midsommarafton är en sån dag då regnet gärna får hålla sig borta.
Denna midsommar verkar bli riktigt solig där vi bor. Fint för alla friska. Jag undviker solen om jag sitter ute en liten stund ibland eftersom den verkar maximera febern. Men jag tittar gärna på solskenet på håll från en skuggig hammock. Undrar om det finns nån app med feberutsikter. Jag är extra intresserad av den lokala prognosen nu när barn och man har gått på semester.
De längsta solpromenaderna den här våren och sommaren har jag gjort på sjukhusområdet. Tur att det är så här pass vackert där.
