Inom bloggvärlden förekommer det både utmaningar och utmärkelser (eller awards som det heter på blogg:iska). Jag är lite dubbel till det. Roligt att bli utvald förstås, men ett bekymmer att välja och välja bort. Och ett bekymmer att utmaningar och utmärkelser kan fungera som spam och skymma mer intressanta inlägg. Ungefär som de där massmejlen som florerar nu och då om gulliga änglar, gratis mobiltelefoner och modiga kvinnor. Ändå så är det roligt med den här typen av frågor som Väv av drömmar bjuder mig på. Jag gillar ”fylleriövningar”, så jag hakar på. Här kommer mina svar på FC:s frågor, och längre ner ett klipp som gör parodi både på såna bloggare jag inte vill ägna min tid åt att läsa och åt ett program och en programledare som jag gärna lägger min tid på.

1. Vilka ord använder du om dig själv i en arbetsansökan?
Jag har inte sökt jobb sen början av millenniet, men däremot skrivarstipendier och manusföljebrev. Det går inte särskilt bra 😉 Men om jag ska välja tre drag att framhäva yrkesmässigt tror jag det skulle vara: engagerad, mån om helhetssyn och skribent.

2. Vilka ord tror du att din närmsta vän skulle välja istället?
Kompetent, social och framåt (inte för att det är unikt för mig, utan sånt som är bra att lyfta i ansökningar).

3. Om du fick ta med dig en enda sak inför en flytt utomlands, vad skulle det vara?
Psalmboken (sånger, texter, böner och minnen)

4. Om du inte skulle ha valt det yrke du nu har, vad skulle du ha valt istället tror du?
Jag har inte det yrke jag tänkte mig när jag började på universitetet, utan mer sysselsättningar som växt fram i takt med egen utveckling. Men nåt slags skrivande skulle jag sannolikt ha sysslat med.

5. Om du ser framåt 10 år i ditt liv – hur skulle du vilja att livet var då?
Fortsatt nära relation till man och barn, god hälsa, slitet pass, skrivarstuga, utgivna böcker som läses av dem som behöver just dem och arbete som ger mening och tillräcklig inkomst.

6. Kan du minnas hur du trodde att ditt liv skulle se ut idag när du funderade för 10 år sedan?
Jag skulle bo i hus, ha fått fler barn och fira 20-årig bröllopsdag. (Yes!)

7. Händer det att du låtsas ha ett roligare liv än du faktiskt känner att du har?
Inte låtsas, men jag låter nog bli att skriva om en del av det som gör mig ledsen eller besviken, vilket kanske gör att det verkar roligare än det är ibland. Men min grundsyn är att inte dölja att livet också är tufft emellanåt.

8. Hur tror du att människor som läser dig uppfattar dig?
Ordnördig, omtänksam, språkperfektionist(isk), bessewissrig och engagerad.

9. Är bloggandet en viktig del av ditt liv?
Det har blivit det. Det är spännande att upptäcka att det går att nå och beröra människor på det här sättet.

10. Gråter du när du ser saker du berörs av?
Absolut!

11. Vad kan du inte sova utan?
Kläder, dvs nåt pyamasaktigt, (och så har jag svårt att somna när maken inte är hemma).

————————————————–

Utmaningen lyder så här: ”När du svarat på frågorna ska du själv hitta på 11 nya frågor, som du i din tur skickar vidare ut i cyberrymden till 11 andra personer.”
Mina frågor kommer här nedanför klippet från Kanal 5:s Partaj. Jag gillar som sagt Jessika Gedin skarpt, och tycker det är en rätt snäll parodi som Eva Röse gör.

Jag vill inte välja elva bloggare, så jag bjuder frågorna till vem som helst som vill svara – både bloggare och bloggläsare. Det går t ex bra att svara här nedan som en kommentar.

FRÅGESTAFETTEN GÅR VIDARE:
1. Vad längtar du efter?
2. Vem känner dig bäst?
3. Vilken tevekanal ser du oftast på?
4. Vad fascineras du av?
5. Hur kopplar du bäst av?
6. Vilken Astrid Lindgren-figur identifierar du dig mest med?
7. Vem skulle du vilja bli bjuden på middag hos?
8. Musik som hjälper dig att må bra?
9. Vad innehåller en måltid som du uppskattar?
10. Om du fick tre valfria flygbiljetter ToR, vart skulle de resorna gå?
11. Är du ideellt engagerad i någon förening?

I perioder vill sonen inte höra sagor före aftonbönen och godnattvisorna. Istället vill han sjunga. Just nu är det Den silvriga barnkammarboken som bjuder på repertoaren. Vi har varannandagssystem när det gäller läggning, och pappa och son hade betat av en massa sånger i förrgår så att jag drog vinstlotten igår och fick sjunga Fattig bonddräng.

Som bekant så är vi Astrid Lindgrentokiga i det här hushållet, och det är en fördel att familjebildningen drog ut på tiden eftersom det gör så att vi befinner oss i Katthult, på Junibacken och på Bråkmakargatan under många år av livet. Om jag inte blir ofrivilligt barnbarnslös ska jag frossa många år till.

Gudsbilden i Fattig bonddräng får mig nästan jämt att gråta. Enligt Wikipedia avviker sången ”starkt från den teologiska idévärlden i det lutherska enhetssamhället. Gud beskrivs ge drängen lön för möda och slit i drängtjänsten, utan att ta med i beräkningen hur drängens andliga liv har varit. Detta är snarast rakt motsatt Martin Luthers lära om rättfärdiggörelse genom tro” Jag håller inte med. Det jag hör och sjunger in i den sången är att Gud har sett bonddrängen. Verkligen sett hela honom med strävan och slit, och även tro fastän den inte beskrivs. Och att Guds nåd är större än alla föreställningar om vad man får eller inte får göra för att kunna välkomnas till himlen.

För övrigt så verkar Martin Luther inte ha haft något emot mat, dryck och glädjande sällskap. Jag återvänder ofta till en upplysande artikel om honom när människor envisas beskylla Luther för både det ena och det andra. Eller vad sägs om det här citatet: ”När du frestas av depression eller förtvivlan eller någon annan samvetsplåga, då skall du äta, dricka, söka sällskap. Om du kan glädja dig med tankar på flickor, skall du göra det.”

Just nu hittar jag glädje i en liten temperatursänkning och i Fattig bonddräng. Det är svårt att hitta andra inspelningar än dem med Tommy Körberg. Han är förvisso en god sångare, men just den här sången har jag svårt att höra med just honom. Då passar Freddie Wadlings version från På spåret bättre. Och fusklappen, käppen och den krumma ryggen passar rätt bra med just den här sången om nåd och upprättelse.

Söndagsmorgon på TV4 bjöd på ett aktuellt ämne, på flera sätt. Boken Den bloggande patienten av Sara Natt och Dag kommer ut inom kort och i studion satt både författare, bloggare och läkare. Det var intressant att höra frågan diskuteras och det var ett positivt samtal. Visst kan det uppstå problem och tveksamheter om man bloggar om behandling och andra personer, men när det gäller hur mycket man delar med sig av sin egen situation och sina känslor så håller jag med författaren om att det är upp till var och en att besluta om hur öppen man är med sitt liv, och i det här fallet sin sjukdom. Men det finns många åsikter om det. Svartvita åsikter om vad som är rätt eller fel. Själv la jag från början t ex inte ut en enda bild på Facebook, sen beslutade vi att börja blogga under Kenyatiden och så småningom förändrades de egna gränserna. Vilket för den skull inte innebär gränslöshet. För det är mycket som jag väljer att aldrig skriva eller lägga ut bilder om. Men nog har också jag fått uppleva att människor har åsikter om andras gränser. Och om man bloggar om sin sjukdom får man sannolikt fler oönskade än efterfrågade råd och synpunkter.

När jag googlade på titeln på boken hittade jag att barnlöshetsbloggaren Tonci intervjuats för boken Den bloggande patienten. Jag vill gärna läsa boken. Det jag tyckte saknades i samtalet på TV4 var en fråga som Hedda har tagit upp några gånger, att katastrof och sorg verkar locka läsare mer än något annat. Det och kändisskap. Kalla mig snobb (för det stämmer nog bra) men jag blir ofta häpen när jag tittar in på kändisbloggar som har tusentals läsare fastän innehållet och språket är under all kritik. Eller… i alla fall min kritik. Så visst har jag också svartvita åsikter om vad som är rätt och fel, och bra eller usel läsning, rätt eller fel förhållningssätt men jag försöker låta bli att vädra de svartvita allt för ohejdat.

Idag är det en dag för att vädra åsikter. Första maj. Och om jag skulle demonstrera kanske skylten skulle se ut så här.

Vissa saker, som att bli frisk, kan man varken demonstrera om, önsketänka fram eller begära. Men försiktigt be och stilla önska.

Förutom att jag skulle kunna kvala in till VM i självömkan har jag idag kunnat kvala in till nåt mästerskap i dålig kost också. Eller vad sägs om lunchen?

Och så chips och kall köttfärssås till middag. :-/ Utmärkt meny när man inte motionerat sen marken var snötäckt. Eeeeh. Alla prover är bra, utom BMI (fast det har inte doktorn kollat, det vet jag ändå) som inte lär bli bättre av detta.

Igår gjorde jag i alla fall en ansträngning eftersom en av goda vännerna som tittade in så där hjärtevärmande hade med färsk sparris. Det gick att hitta fina tillbehör till det i kylen. Så jag grät inte alls av att äta detta.

Men jag grät när jag såg den här sköna filmen nyss. Juno. En fin film med en biton av barnalängtan som lockar både tårar och tacksamhet.

När man befinner sig tillräckligt länge på samma ställe kan det hända att man upptäcker nya vyer.

Från min plats i soffan såg jag denna skuggtavla på tapeten igår.

Förgänglig.

Jag har alltid tyckt om att få brev. På snigelbrevens tid brevväxlade jag med många. Nu är det oftare mejl, SMS eller blogghälsningar som dyker upp – och det gläder mig alltid så mycket. Särskilt det oväntade. Som när någon som aldrig kommenterat förut har skrivit nåt här på bloggen. Då ser det ut så här:

Men nu när jag har tagit bort spamfiltret (som verkar ha hejdat också seriösa kommenterare) så är det så gott som alltid spamkommentarer som döljer sig bakom den där hoppfulla siffran. Lur alltså.

Samma sak på Facebook som jag nyss öppnat igen. Varje gång jag öppnar app:en så syns den där hoppfulla siffran som säger att jag har ett meddelande. Men när jag kollar så är det tomt. Bara lur.

Sen har vi en apparat som verkar luras eftersom inget annat är fel i kroppen utom just tempen. Det är lätt att tro att man är smått galen eller hypokondrisk när alla prover utom jag själv och vår termometer säger att jag är frisk. Därför var det nästan en lättnad när vårdcentralens termometer också visade de här siffrorna idag.

Men jag skulle önska att de siffrorna och megatröttheten också var lur, för jag vill verkligen, verkligen inte stanna hemma från helgens efterlängtade resa. Men kroppen säger nåt helt annat än viljan. Och munnen.

– ”SKIT!”

Igår fick jag det här leendet genom fönstret när jag lämnade på förskolan. Det är en outsäglig lycka att ha barn – och en glittrande bonuslycka att ha barn som mår gott.

Jag mår också gott, men mår fortfarande inte bra fysiskt. Promenaden på några hundra meter till förskolan känns vissa gånger som en långpromenad i uppförsbacke. Det tar uppenbarligen på krafterna att ha fel temperatur under lång tid (snart två månader). Även fast tempen ”bara” håller sig mellan 37,3 och 38,3 så är det så. Särskilt när man normalt har en mycket lägre temp. Jag har (förstås) googlat mycket på feber och läst artiklar som gör tydligt att definitionen på vad som är feber börjar luckras upp, med insikten om att människors normaltemperatur varierar så pass. Jag skriver lite detaljerat om det för att trösta andra febersjuka googlare som kanske möter läkare som anser att allt under 38 är normaltemp. 😉 Kommentaren till artikeln i Läkartidningen får mig förresten att reflektera över att vi fd (och varande) barnlängtande kvinnor är förmodligen de som allra bäst har koll på vår normaltemperatur.

Eftersom alla prover är så bra så kan jag i alla fall glädja mig åt att vara väldigt frisk fastän jag är märkligt sjuk. Läkarvännerna har omsorgsfullt ringt och förhört sig och jag har fått exempel på att ibland är det bara så här envist och till sist blir man frisk utan att veta vad som har varit fel. Men visst skulle jag önska ett mirakeltillfrisknande, för tanken på att missa helgens kära återträff ger tårar i ögonen.

Men tårar torkar. Och feber går över. Så småningom.

Jag muntrade upp morgonen med att duka upp frukosten fint. Penicillinet hjälper inte, men passar fint på blomman på farmors gamla bricka. Hon fick den som 20-åring år 1935 av en familj som hon arbetade hos. Jag minns när jag själv var 20-åring och min dåvarande pojkvän (och nuvarande man 😀 ) och jag gick med farmor vid Kukkolaforsen. Då kom där ett par, en svart man och en vit kvinna. En ovanlig syn i Tornedalen på den tiden. Då viskade farmor till mig: ”Jag tycker inte att det passar sig att blanda så där.” Jag minns inte vad jag svarade, men jag hoppas att de orden berodde på ovana ögon och inget annat.