Igår mötte jag några av författarkamraterna som har följt med på hela skrivarresan, i snart ett decennium. Vi möttes på ett café som går att hitta i Fair Trade-appen. Kaffet jag drack var lika gott som det rättvisemärkta med skummad lattemjölk som jag dricker just nu. Men snyggare.
Barista Sundsvall, Fair trade-kaffe med finess
Det är häpnadsväckande att fundera över allt som har blivit skrivet sen vi träffades på distanskursen i kreativt skrivande. För egen del har det blivit en barnbok och en roman i tryck, och bland det ännu opublicerade finns dikter, ett tjugotal sångtexter, en andra roman och en novellsamling. Och tusen bloggrader. Men just idag går skrivandet så där. Kanske beror det på att jag fortfarande dras med nåt slags virus och får feber till och från. Eller så har jag fått min första skrivkramp. Sannolikt för att jag våndas för mycket över bokföring och deklaration. Men mötet med skrivarkamrater inspirerar alltid, så jag har idag ägnat mig åt tredje romanen som planerat. Läst om, plockat bort och tänkt till. Just nu går det alltså sakta framåt, men tills jag har träffat min förläggare så får det gå hur sakta som helst. Om ni ser till min förläggare så kan ni väl hojta till, förresten? Jag vet nämligen inte alls var hen är 😉
Apropå fair trade och andra schysstheter….
Kommer ni ihåg att jag har utmanat er, kära bloggläsare? Det går också lite trögt så nu påminner jag er om att hjälpa till med att utrota hungern innan ni drar igång med fredagsmyset.
Om du inte väljer min insamling går t ex detta också bra...
Jag besökte Radiopsykologens hemsida. Det är ett program som verkligen bygger upp mig. Men på Sveriges Radios spelare låg ett annat program som inte alls lyfte. Det är rent otroligt hur kort vår historia är. Så pass nyligen tyckte människor så här om kvinnor som nyhetsuppläsare. Både kvinnor och män.
Vad finns det måntro idag som vi skapar folkstorm kring, som man i slutet på århundradet kommer förfasas över att vi gjorde?
På slutet på inslaget kommer det fram att fruntimret dessutom bryter på skånska. Hemskaligen. Just detta med dialekter, uttryck och brytning förfasas människor fortfarande över. Jag retar exempelvis upp mig extremt över att påa-mannen före Radiopsykologen uttalar det radioPsykologen med övertydligt P. Fast jag har åtminstone inte hört av mig till Radiotjänsts växel om det. Men skrivit på blogg rakt ut i etern.
Hoppsan. En mikrofolkstorm.
Mannen på flerdagars jobbresa.
Sonen ville lägga sig en timme tidigare än vanligt.
Dottern somnade i soffan.
Tvättmaskinen jobbar själv och diskmaskinen är så gott som tömd.
Jag tänder ett ljus och funderar på vad jag ska passa på att göra av en alldeles egen stund. Nytta. Nöje. Något. Inget?
Medan jag funderat har det blivit lagom sovtid. Men jag är dålig på lagom. Så jag sitter kvar en stund till och lyssnar till en gammal sång om just en sån här stund. En sång som slutar med en vilsam melodi och orden ”Ensam är du ej mera”.
Sedan en annan sång med ensamhetsord av samma artist, Göran Fristorp. Han som, tillsammans med Fjedur, tog över mitt musiköra efter år av Niclas Wahlgren och än fler år med Europe. Och Göran är den jag lyssnar mest på av de verkligt gamla favoriterna. Och just nu: Ensamhetens hav
Det här är min typ av musik. Verkligen.
Därför är jag fortfarande förvånad, läs chockad, att jag – utan yttre påverkan – ringde och röstade två gånger på Dannys låt i Melodifestivalen.
Amazing.
Idag är det Vårdagjämning. Dag och natt är lika långa. Calle Norlén kallade det i Spanarna för en rättvisedag. Vitsigt. Och aktuellt. Jag väljer Rättvisemärkt. Alltid kaffe, bananer och kakao, och andra varor när jag hittar dem. Det är värt 10 kr extra per kilo att odlarna får mer skäliga löner, ett tryggt sammanhang och en ofarlig arbetsmiljö.
Jag håller på att lära känna den nu, och rekommenderar dig att hämta hem den och leta rätt på rättvisemärkt fika och reko produkter i din närhet.
Just nu läser jag om Fairtrade-odlarna och drömmer mig bort till vårt andra hemland. Dit som vi ofta längtar.
Tack för alla kommentarer och mejl!
Det gläder mig så mycket när jag ser att något jag skrivit på blogg eller i bok – landar gott hos någon annan. Nu i helgen har jag fått både mejl och kommentarer som visar på att mitt skrivande har fått just den effekt hos andra som jag drömt om i mina mest jantefria fantasier. Vissa drömmar blir sanna!
Sen ett tag tillbaka har jag fått så mycket spamkommentarer, så numera är det nödvändigt att lägga in en kod för att få kommentera här. Oavsett vilken typ av kod man använder så krånglar det ibland, men här kommer ett tips hur man enklast gör med koderna som just Spam Free WordPress genererar. Men om du är en robot eller illvillig hubot kan du sluta läsa nu 🙂
Strunta i att försöka skriva av koden, det tar tid och är svårt. Markera istället koden och högerklicka, alternativt tryck Ctrl + C för att KOPIERA koden. Ställ dig sedan på raden nedanför och högerklicka, alternativt tryck Ctrl + V för att KLISTRA IN koden. På bilden här visar jag hur man gör.
Det finns en i familjen som är väldigt förtjust i väskor.
Men plastkragar gillar hon sämre. Redan när narkoslulligheten släppte tog hon av tratten som enligt veterinärens påbud skulle sitta på i 10 dagar. Första gången hon tog av den satte vi tillbaka tratten igen. Det hjälpte inte….
Inte heller har hon läst instruktionerna där det står att katten ska ta det lugnt. Fast just nu lyckas hon iofs bra med det.
När jag och fästmannen var på väg att bli gifta, för 20 år sen, umgicks vi mycket med min gamla brevvän. Hon bodde då i kollektiv med några andra gemensamma vänner och vi ägnade en hel del tid åt det engelska sällskapsspelet Therapy. Ett mycket underhållande spel där nya sidor av medspelarna uppenbarar sig. Det går ut på att samla ”pluttar” i terapisoffor genom att klara av psykologiska frågor om olika faser av livet och genom att ta sig ur diverse terapisituationer där motspelarna agerar psykologer.
Vi ville gärna ha ett eget spel och ägnade flera Londonbesök åt att leta efter Therapy. Utan framgång. Jag skrev brev (detta var på snigelbrevstiden) till företaget men det kom tillbaka från England med texten ”Åter avsändaren. Adressaten okänd”. Vi frågade hos spelantikvariat och fick veta att det här spelet hade kommit från USA där man slutat tillverka det. Tills plötsligt: under ett av de senare Londonbesöken letade vi som vanligt igenom utbudet på Hamleys, och BINGO! Där fanns en nyupplaga av sällskapsspelet Therapy. Lyckan var stor! Och spelsamlingen komplett. Nu går det till och med att hitta information om en ännu nyare upplaga spelet.
Nuförtiden spelar vi mer sällan våra många sällskapsspel, och till skillnad från för dryga 20 år sedan har jag numera egen erfarenhet av terapisituationer. Trots det är spelet lika roligt idag. Och i helgen har vi haft terapeutiska lekar igen. Vi spelade Therapy vid dessa vänners förra besök och igår var det dags igen. Ett intressant spel att spela med vänner som vi lärt känna under en omtumlande tid av livet.
Eller vad sägs om såna här frågor: ”På en skala 1-10, hur romantisk är du?” (Särskilt spännande när äkta hälften är ”terapeut” och ska gissa vad ”patienten” givit sig för siffra)
eller ”Vem av spelarna skulle en gammal dam helst be om hjälp över gatan?”
Sandra, bloggare på andra sidan vattnet, följde några bloggkamraters exempel och fotade gröna detaljer i sitt hem. Det gillade jag, som gillar grönt, så jag passade på att fota lite här i morse innan vi skulle traska till förskolan.
Grön insida. Gåva från skön dotter.
Sen luckan lossnade är skåpet mer färgkodat.
Päronen är inte ätbara, men matchar.
Etylengas från äpple för att mogna avokado.
Gröna bokkuvert, Kenyas flagga och majstång
Kruka ärvd från grön vän. Morrhår med på bild.
Halva reapriset-tyg till mig själv.
Kenyaskålar köpta på resan för ett år sen, sålda till förmån för ett projekt för utsatta barn i slummen.
Militärtrasa har putsat bort kattnosar. Grön skottkärra redo för vår.
Sovrum, nybäddat och redo för helggäster
En del av det gröna på bild kommer från barndomsvännen Signe som, till min och mångas glädje, också bloggar numera.
Så där ja. Nu har jag parallellt med detta gjort lite ordförandejobb, och har öppnat romanmanuset för att försöka skriva min huvudperson längre in i bekymren. Kreativiteten är dock naggad i kanten eftersom tempen envisas vara för hög och huvudet luddigt. Men viruset är alltför gammalt för att smitta, så jag ser fram emot att krama kära vänner välkomna senare i eftermiddag. Och den yngste i familjen ler lyckligt över att hans äldsta vän kommer på besök. Han som sov i sängen intill under de första åren i livet.
Under förra veckans soffhäng såg jag ett avsnitt av Familjen Annorlunda, och gäspade en del framför de olika familjerna som hade som gemensam nämnare att de hade en väldans massa barn. Kanske var det att programidén ligger så långt från mitt eget liv som fick mig att gäspa rätt ointresserat.
En familj nämnde ordet vardagslyx massor av gånger. Det var vardagslyx att pyssla med barnen till exempel. Pyssel och tyg och klister skulle aldrig kunna definieras som lyx i min värld. Kvalitetstid möjligen, men lyx? Nä.
Idag har jag däremot fått erfara vardagslyx enligt min definition. Min mor och bonusfar hade ägnat flera timmar i vårt hem innan vi kom hem från jobben. Fixat hallgolv, strukit kläder, hämtat barn och fått middagen klar.
Guld värt en sån här dag när det fortfarande är en bit kvar till fullt frisk. Så nu lyxar jag vidare i soffhörnet innan godnattsångerna ska sjungas.
Sjuk och ensam hemma några dagar innebar att jag hämtade igen en liten del av vad jag missat i filmväg de senaste åren. Och allt jag såg var bra. Så här kommer några febriga filmtips rangordnade från stillsam njutning till livsviktigt allvar.
Diamanten från Botswana – Damernas Detektivbyrå
Tjuven på Kgale Hill – Damernas Detektivbyrå
Happy end
I dina händer
Nawals hemlighet
I de två sistnämnda talas det franska. Om du låter det hindra dig så missar du något storslaget, särskilt i Nawals hemlighet. Den är jag fortfarande tagen av.
En annan fantastisk film, där det talas främst svenska, är denna som jag har sett (flera gånger och) nämnt tidigare:
