I år tryter fantasin när det gäller julklappar, men annat var det ifjol. Då kom maken och jag rätt sent på hösten på vad vi skulle ge barnen och oss själva. Vi letade fram de bortglömda småkonton som fanns och prioriterade bort en del av det som hus och bil önskade, och så var det bokat och klart. En resa till Kenya! Vi skulle åka på semester till lillebrors första land och återse platser och personer som vi mötte under den åtta månader långa adoptionsprocessen. Vi ville åka redan nu för att kunna besöka vänner som var där och adopterade sitt andra barn. Julklappsöppningen var nåt alldeles speciellt, och storasyster som hade längtat till Kenya sen vi kom hem i juli 2009 blev överlycklig. Lillebror tyckte också  att det var roligt men betydligt mer abstrakt än de plastmotorcyklar han fick.

I februari 2011 landade vi på Jomo Kenyatta Airport och hämtades av den taxichaufför som blivit vår vän 2009. När vi senare vandrade omkring på de Nairobigator vi kände så väl, sa storasyster: ”Det är som att vi aldrig åkte hem”. Där fångade hon på pricken känslan. Vi kom hem på ett sätt som vi inte hade kunnat föreställa oss. Nu har ju vi särskilda band till Kenya eftersom det gav familjen den fjärde pusselbiten, men Kenya är ett fantastiskt land att turista i också för andra:

• Härlig storstadssemester med puls och skyskrapor, men också rekreation.
• Ingen tröttande tidsomställning
• Fantastisk safari i t ex Masai Mara
• God mat och härlig musik
• Engelsktalande människor överallt
• Sagolik natur
• Kustland med paradisstränder och skön värme

Och så det som man kanske vill bortse från under semester, men som tillhör livets viktiga lärdomar:

• Människors totalt olika förutsättningar men likartade behov.

Det sista är något som dyker upp både nu och då i lyckan över att vi fick vår son och lillebror. Och ett till hemland på köpet. Ett land som gör andra vinterresmål ointressanta.

Det här blogginlägget har jag tänkt skriva tidigare, men nu blev jag triggad av en tävling hos Ving. Titta in på deras Kenyasidor och låt dig inspireras till en framtida resa. Via länkarna ovan når du både Vings sidor om Kenya och inlägg från vår blogg under adoptionsresan 2008-2009.

Evenemangstips till Sundsvallsbor

Idag är det alldeles för mycket folk i Birsta och det är inget skidföre att tala om. Inte heller behöver dina dammråttor dig just idag. Ta istället en tur söderut mot havet och besök en premiär: Galtströms julmarknad. Galtströms bruk är en vacker plats med historiska vingslag, värt ett besök vilken dag som helst, och just idag är det första gången det hålls julmarknad.

Där kan du köpa en roman eller en barnbok av nån som heter Cecilia Ekhem och juliga saker av hennes nissor och andra försäljare.  På vägen hem kan du titta in i Skatan som också har julmarknad idag.

Julmarknadspris idag för bloggläsare

Bloggläsare som bor mer än 5 mil från Galtström får julmarknadspris på alla bokbeställningar som görs idag. Hur du beställer hittar du på Ekhemmanets hemsida. Men lussebullar finns bara för dem som kommer dit fysiskt 🙂

Idag kom ett brev med två beställda änglar och en gåva.

Det är min kämpande bloggvän Kristina som har gjort dessa vackra smycken, och fastän vi ännu inte har träffats så finns hon med mig också konkret genom dessa vackra änglar. Tack!

Ett till smycke beställdes också, men det är en julklapp till någon – så det visar jag inte ännu. Titta gärna in på Kristinas blogg och beställ din egen änglavakt.
Den sköna radiokanalen P2 Klassisk Jul ska få spela färdigt Stilla natt innan jag går och sover. Kvällen innehöll ljuvlig julmusik också live. Min kära svägerska, som var 2 år när jag mötte hennes bror, sjöng för oss med studentkören Gungner ikväll. En helt fantastisk julkonsert.

Imorgon är jag på vanliga jobbet igen, men idag är idag. Och idag är tjänstledighetsdag med min bisyssla, skrivarföretaget Ekhemmanet. Det jag ägnar mig åt idag är förberedelse för julmarknadsförsäljning på lördag. Titta in och gilla Ekhemmanet på Facebook om du är nyfiken.

Jag har en liten gosig katt här som ”hjälper” mig med bokpysslarjobbet, men minns också en annan kisse som var med oss länge, länge och som lämnade ett tomrum* efter sig. Hon (!) finns med i den del av barnboken Vänta Lydia! som idag omskrivs på Ekhemmanets facebooksida.

* = titta in på gamla bloggen och läs Sara Olssons fina haiku som jag fick den där dagen i februari.

Det blev en dag med mycket jobb och lite mat. När jag efter jobbdag och därefter sammanträde i kyrkan hade matat in fruk(t)ost, lunch och promenader, såg det ut så här i min nya vän ShapeUp:

Så då gäller det att passa på:

Mormor hade tagit hand om junior och lagat den rätt som har varit hans favorit från den vecka vi flyttade ihop och blev familj. Och några pannkakor fick vi med oss hem. Mums filibums tillsammans med hjortronsylt köpt för dyra men hjärtliga hundralappar på kyrkans missionsauktion.

Efter den energiåterhämtningen har jag joxat klart med medlemstidningen jag är redaktör för, och nu ska jag ta och skriva protokoll från kvällens möte. Sen är jag redo för sömn och en författardag imorgon.

Det har varit sån full rulle att jag inte ens har kommit ihåg att dra igång Spotify under kvällsskiftet. Men det gjorde jag nu. Och lyssnar just nu på nåt av det bästa jag vet, medan snön äntligen börjat singla ner utanför fönstret. Arne Domnérus och Gunnar Svensson, spelandes Karl-Bertils melodi.

Jag har just sett julkalendern tillsammans med barnen. En mammig filur i knät och en större intill. Skön återhämtning. Årets julkalender gillar jag. Första avsnittet var lite för mörkt och läskigt för minstingen, och barnhemmet som Dickensaktigt gestaltades gav också mig rysningar. Det är ledsamt att barnhem alltid beskrivs så schablonartat, men förutom det så gillar jag Tjuvarnas jul.

Det är många julkalendrar som har varit sköna att vara decemberslö till. Till exempel Kaspar i Nudådalen som visades för tio år sedan. Då hade vi ett barn och förundrades fortfarande över att vi hade fått bli föräldrar. Till en då knappt treårig tös som inte såg på Kaspar så mycket. Men det gjorde hennes mamma och pappa. Varje dag.

Jag sitter och pysslar med medlemstidningen för Adoptionscentrum Västernorrland. Eller ska. Snart. Övriga i huset har lagt sig, men jag tog en powernap efter nattning av liten gosse och sov ovanliga nio timmar inatt. Så en stund till borde jag orka flytta texter och bilder hit och dit i Publisher. Lite te och lillemans halvätna lussebulle hjälper till.

Före nattningen läste vi en bok som Ambros valde. Till mammans lycka. Astrid Lindgrens ”Titta, Madicken, det snöar!” (Det är faktiskt TVÅ kommatecken med 😮 ).

När vi letade hus gick jag mer på ålder och form än på standard. Det kanske var lite ogenomtänkt med tanke på att ett gammalt hus i rätt form skulle behöva mer omsorg än vi har givit det hittills. Men Madickenfeelingen finns. Och det är inte illa det för ett gäng Astriderianer.

Bilden är från en annan vinter, för just nu är det bart. Förra söndagen kom skön snö som försvann alltför fort. Det berodde på att vintern behöver en botten berättade femåringen igår. Så sant. Och jag hoppas att bottenkylan är tillräcklig snart och att snön kommer för att stanna.

Men vi aktar oss för att skicka barnen med Andersson på långtur med släden.

Det här är en tid av många ljus. Och jag vill tända ljus för så många som har det tufft. Det finns både i vanliga världen och i bloggvärlden många som jag tänker på, och några av dem tänker jag ofta, ofta på. Det är Kristina, Hedda och Kix som jag tänder extra ljus för idag. Och med mina ljus följer bön.

Lucia närmar sig. Om ni vill att Medelpad ska få en toppenfin Lucia som dessutom är en FANTASTISK sångerska, rösta på Therése. Gärna idag 😉 Lätt som en plätt: SMS:a bara LUCIA1 till 72060.

Förra året hade Svartviks kyrka, en lagom sparkbacke från vårt hus, min favorittjej som Lucia. Ellentin Ekhem heter hon, och bilden är lånad från Sundsvalls Tidning.

Samma tidning har, som jag nämnt förut, lussekattstävling just nu. Och Lucian ovan har skickat in sin lussekatt. Så här ser hon ut, och så här:

Och här är gamla och saknade lussekatten. Törstig på granvatten.

Första advent. Ett nytt kyrkoår börjar idag och jag får vara med i den starten. Att ännu en gång gå den vägen som leder till hopp och ljus.

Men först adventsfrukost. Och outsäglig tacksamhet.