Jag har fått en utmärkelse av bloggaren och kämpen Hjärtat blöder, en award som det heter i bloggvärlden(!). Tack kära A för att du ville ge den till mig! Jag har aldrig fått nåt sånt förut så jag blev riktigt glad. Men eftersom jag själv får en känsla av att vara bortvald när bloggare jag följer delar ut ”awards” till andra än mig, delar jag inte ut den vidare till några namngivna – men blir jätteglad om du som läser här känner att jag uppskattar det och tar emot stafettpinnen och svarar du med. Jag lägger till ett par frågor också, bara för att göra mig lite märkvärdig 😉 Eller nåt.

———————————————————————————————

Vad heter din blogg?
Cecilia summerar

Varför började du blogga?
När vi skulle resa till Kenya för tre år sedan för att bosätta oss där under adoptionsprocessen började maken och jag att blogga på Hej och karibuni för att på så sätt hålla kontakten med familj och vänner härhemma. Före det hade jag inte läst bloggar alls. Den bloggen avslutades efter nio månader, och ett drygt år senare fick jag frågan om jag ville börja blogga hos Villhabarn. Det ville jag gärna – och ytterligare ett år senare flyttade den bloggen ”Cecilia summerar” hit till min egen hemsida.

Vilka bloggar följer du?
Dem som intresserar mig och tillför mig något. Många som handlar om ofrivillig barnlöshet eller adoption eller att hantera ett liv som för med sig kamp – eftersom det är ämnen som ligger nära mig. Jag har tidigare följt betydligt fler, men har slutat läsa många av dem som jag inte verkar göra nån skillnad för. Det är möten jag är ute efter, och då vill jag gärna känna att de personer jag tilltalar också visar något slags intresse för mig.

Favoritfärger?
Grön och blå

Favoritgodis?
Lakrits

Favoritfilm?
För kärleken – Dear Alice som jag såg igår. Den följer med mig i minne och känsla på ett sätt som få filmer gör. Extra roligt att jag har hunnit byta flera mejl med Othman Karim (regi och manus) efter att jag såg den igår eftermiddag 🙂 Tänk så värdefullt att få respons över förväntan på sitt tackmejl.

Vilka länder vill du besöka?
Kenya är vårt andra land nu, så dit vill jag snart igen fastän vi har varit där redan detta år.
Nån gång vill jag till USA och till Sydafrika.

Vad drömmer du om?
Att fortsätta leva tacksam över att min liv blev som det blev, att jag har den älskade familj och de vänner jag har.
Att kunna fortsätta skriva, att nå ut med mitt skrivande till en vidare krets läsare, och att därmed få nån slags inkomst av mitt skrivande.

Idag kom skrivandet ikapp och en text kom till mig och gav ljus och glädje. Om den texten inte når ut till så många andra så har den i alla fall hjälpt mig. Det känns gott. Jag tror som bekant att det finns en Gud, och att de gåvor H*n har lagt ner i oss syns tydligast i möten människor emellan. Och där är det kreativa skapandet en del.

Trots att jag börjar få betänkligheter kring idén att försöka sälja mina böcker på julmarknad så har jag börjat förbereda. Idag slog jag in en hög böcker medan jag tittade på en 19-kronorsfilm som jag aldrig hade hört talas om. Det finns risk att det kom en del tårar med i paketen, för det här var den starkaste film jag sett på länge. Numera är det sällan filmtitlar översätts till svenska, och här kunde de gott ha behållit den sköna titeln ”Dear Alice” istället för den svenska ”För kärleken”. Tårar som sagt. Dem som jag samlat på mig, och dem som kom på grund av filmens tema och vad det berörde i mig. Jag kan inte göra den rättvisa. Men tack Othman Karim för en helt fantastisk film. Se den. Och skicka gärna alla du känner att köpa en tårbestänkt bok vid Galtströms bruk om två veckor.

Nu är det ont om både kommentarer och besökare här. Så går det nog när jag själv inte har varit bra på att kommentera på andra bloggar. Så är det tydligen. Bloggen och texterna här lever inte så mkt av sig själv som av att jag är aktiv på andra håll. Jag vet riktigt inte vad jag tycker om det. Lite både och tror jag. F ö har jag nog lyckats sluta skriva hälsningar till dem som aldrig orkat titta in och lämna ett avtryck här. Tror jag.

Ordning och reda är inte min melodi. Jag trivs förvisso bra med att leva i städade rum, men jag har inte lust att ägna tid av mitt liv till att åstadkomma det. Andra kan det bättre, och de få gånger vi har tagit oss råd till en Rut eller fått hjälp av vänner att röja och städa har riktiga lyckorus gått genom kroppen. En halvtimme av den här snoriga morgonen ägnade jag dock åt att rensa i en stor hög med kanske-viktiga-eller-möjligen-bra-att-ha-papper. Om man väntar tillräckligt länge med att röja så är det lättare att snabbt avgöra vad som kan slängas. Nackdelen med att vänta länge är att det dyker upp presentkort och tillgodocheckar som har passerat sina bäst-före-datum.

Här skulle det vara lätt att komma till insikt och banna sig själv över att man inte håller bättre ordning. Jag struntar i det. Istället återhör jag ett gammalt avsnitt av Spanarna där Göran Everdahl i programmets sista del pratade om ”den nya röran”. Han förutspådde en tid där det inte längre skulle vara inne med euforisk ordning och reda och rensa i röran. Han talade om den nya röran som ”en röra utan skuld”. Och nog är det så att det är lätt att drabbas av skuldkänslor när man inte lever upp till städnings- och renoveringsivern som regerar. Tyvärr så har den här spaningen från 2006 (!) inte verkat slå igenom riktigt än, men jag bär med mig Görans ord om en en röra utan skuld och tycker de är så träffande. Frågan om skuld är ofta en fråga om religion, och inte sällan får kristendomen skulden för att ha gjutit skulden i människor. Visst finns det kristna företeelser och rörelser som har bidragit, och än bidrar, till att människor känner obefogad skuld, men jag tror den funnits långt före kristendomen. Och jag tror egentligen inte att någon annan kan ge oss skuldkänslorna, vi måste själva aktivt ta emot dem för att de ska uppstå inom oss.

När det handlar om ordning och reda-kulturen talas det däremot inte om religion. Men när jag läser om exempelvis feng shui så ser jag inget annat än religion. (”Feng shui är en mångtusenårig kinesisk vishetslära som hjälper oss att uppnå harmoni och framgång. Feng shui syftar till att, med hjälp av en mängd urgamla, väl beprövade, riktlinjer och system, skapa balans mellan naturens energiströmmar som kineserna benämner chi.”) En religion som inte alls är min. Så då kan vi väl helt enkelt säga att det är mot min religion att rensa i röran. Och ibland kostar det att leva efter sin tro. Just den här gången kostade det 600 kronor i outnyttjade presentkort och bonuscheckar.

En bild från Kenya, fotad i februari i år, och publicerad idag: tre år och en dag efter att lillebror flyttade in med oss för gott.

Lagom till julmustsäsong gick musten ur mig. Så som den snarare brukar göra om våren. Trött. Förkyld. Och så trött. Och fastän jag själv har det gott i min lilla ö av tillvaron så är jag nog också trött av allt det som drabbar i stora cirklar omkring, och som jag kanske tar in alltför djupt. Sorgerna. Skitcancern. Mellanmänskliga tragedier. Olyckor. Och så alla de där cyberexistensiella funderingarna om tråkfacebook och meningslösheten i bloggandet och skrivandet.

Sad and grey. Då behövs en god sång. Igår hörde jag en ung kompis sjunga Salems sång innan han för en stor skara människor berättade om sig själv, om tankar kring (den fantastiska)  filmen I rymden finns inga känslor, om musiken och om det egna livet med Aspergers syndrom.

Jag lärde mig så mycket. Och insåg att jag har mycket mer att lära om mig själv innan jag med sådan självinsikt kan berätta om mig själv och hur jag reagerar i olika situationer. Till exempel varför jag ibland blir så gräsligt trött. Halsont, snuva och huvudvärk får ta den största delen av skulden. Det verkar enklast.

Morgonpromenaden började i dunkel. Både faktiskt och känslomässigt. Det ena med uppenbar orsak och det andra utan.

Men sen blev det ljusare.

Och till sist en hoppfull himmel.

Skrivardagen är välkommen efter trötthet och mångsysslande, så jag var på gott humör när jag kom hem (till författarköket jag tokröjt tidigt imorse) från skön promenad i efterlängtad kyla.

Var fortsatt på gott humör efter att ha hällt upp en stor kopp te och läst Lattityd en ny sundsvallsk gratistidning där det står ett lästips om Väntrum. Sen öppnade jag bloggen och hittade minst 50 spamkommentarer! Engelska meningar som skulle föreställa att någon läst och kommenterat på riktigt, men inte alls. Bara skit. Humöret vände. Hur kan människor ägna sig åt så meningslösa saker som att sprida spam.

Jag får invärtes utslag.( Inslag?) Nästan lika mycket av annan slags spam som av detta. Massmejl med roliga historier, virusvarningar, skickadettatillallafinatjejerdukänner, gratis mobiltelefon osv
Eller allt Facebookskit: ”idag är det internationella dotterdagen sätt denna som din status”, eller att skriva en siffra eller meningslös mening som status för att uppmärksamma (?) att det är tragiskt med cancer.

För övrigt blir jag tokig på all särskrivning, på alla galna stavningar av ”imorrn” och på att ”dem” används på totalt fel sätt. Om nu nån undrade.

Så, nu har jag motvilligt spärrat granskningsfri publicering av nya kommentatörer och dessutom blivit just så meningslöst arg som de meningslösa spamkommentarsproducenterna  antagligen önskade. Jag går ut på bron och andas en stund och tar en till kopp te så kanske det ordnar sig. Efter lite moodhöjande musik. En låt som gick varm när jag och mannen i mitt liv just flyttat ihop. Långt innan internet och ajfån och fejsbok och bloggvärlden fanns. En skön tid. Det med.

Bara häromdagen passerade vi mängder av citrusträd i Spanien.
Apelsiner, citroner, clementiner.

Idag hade frukterna liksom jag rest till Sverige.

Nu ska jag äta en privatimporterad och en av affärens clementiner och göra en smakjämförelse medan jag ser sista avsnittet av Barn till varje pris? – om internettet fungerar lika bra som fruktchartern.

Det kom ett mejlsvar från Aller Media idag. Inte svar på min fråga, men tecken på att det har förekommit reflektion:

Hej Cecilia!
De små figurerna som anger svårigheten är bortplockade från och med
Sudoku för alla nr 1.
Med vänlig hälsning

För ett bra tag sen skrev jag mejl till fjorton fertilitetskliniker och frågade om det psykologiska stödet till patienterna. Bara tre svarade. Vad tycker ni, ska jag ge övriga elva en chans till och mejla igen?

Det har blivit många promenader på den här semestern. Sedan några veckor använder jag den illustrativa appen ShapeUp, och skriver ärligt in både intag och aktiviteter. Och för att rymmas med en del av det goda som Spanien har att erbjuda är det säkrast att promenera mycket.

Idag när maken och jag var ute på andra vägar än förut såg vi på håll en ovanligt fin steninramning i en annars halvtrist park. Det visade sig vara en toalett…

…men bara för hundar. Det verkar alltså vara meningen att de fyrbenta ska göra sina behov innanför stenramen. Det funkar inte kan jag berätta. Jag har aldrig varit på ett ställe med så gräsligt mycket hundskit på både stigar och trottoarer. Det här är ett område med majoriteten hyresgäster från andra delar av Europa än Spanien. Flest skandinaver, och väldigt många hundägare. Som verkar ha tagit med sig hunden, men lämnat huvudet hemma. På samma vis som alltför många rökare (än mer hemma än här) tycks tro att fimparna blir till jord så fort de landar på marken.

Det finns en del skit och fimpar här i cyberrymden också. Bloggkommentarer som inte alls berör den besökta bloggen, t ex – utan bara handlar om att göra reklam för tävlingar på en anna blogg. Irriterande, men för det mesta lättare att radera än det som ligger på trottoarerna.