I brist på blogginspiration, och i väntan på beslut om den här bloggens vara eller icke vara så lägger jag in några rader från ett annat forum. Om denna dag, ett slags femårskalas med kras.

Också ett par trasiga solglasögon kan bli ett samtal om kärlek. Jag berättade för gossen att jag fick dem av arbetskamraterna ”innan vi skulle hämta dig.” (Då använde jag dem knappt, men de senaste åren har de räddat mig. Och nu slitits ut.) Så blev de trasiga glasögonen till ett samtal om en familj som blev hel. Idag är det fem år sen vi lämnade Kenya som en familj på fyra. Lyckligt och dramatiskt var det, vilket går att läsa i ett av de avslutande inläggen i vår Kenyablogg.

Jag har aldrig varit en kvällstidningsköpare, men det händer då och då att jag tittar in på kvällspressens hemsidor för att på enklaste sätt skanna av nyhetsläget. Eller att jag klickar på en artikellänk som någon har lagt ut. Aftonbladet har haft en hel del krönikor som jag har uppskattat, antirasistiska texter för det mesta. Sen finns det annat som delas friskt som jag inte uppskattar. Som gamla artiklar skrivna av en kristen barnpsykolog. Jag är själv både kristen och intresserad av barn och psykologi – men dömande artiklar (främst om könsneutralitet och bortskämdhet) som sprids vidare med orden ”Äntligen någon som säger hur det är!” klickar jag inte nån gillatumme på. Det gör andra däremot. Och eftersom Aftonbladet har miljoner läsare så finns det förmodligen något som passar de flesta. Men grundtonen i tidningen får mig att bli rädd över vad det är vi människor matar våra sinnen med. Det som får de stora rubrikerna är sånt som verkar långt ifrån uppbyggligt. Häromdagen när jag tittade in sparade jag det som handlade om midsommar och även de översta specialrubrikerna, av typen ”missa inte detta för allt i världen.”

Nedslående.
Är detta vad en majoritet av de läsande svenskarna matar sina sinnen med? Inklusive moi ibland. Det är inte bara Aftonbladet som matar. Vi konsumerar ”nyheterna” alldeles själva. Jag vill ha bättre näring än så, så nu är det nog dags att sluta med de där kvällstidningsavskanningarna. Det får bli min sommarmålsättning. Bättre mat för mina sinnen.

Ett sånt här blogginlägg riskerar uppfattas både snobbigt och dömande, men eftersom jag har så få bloggläsare nuförtiden så är det nog ingen större fara. Kanske skulle läsarna strömma till om jag skrev mer om sex och död och kungabarn. 😉

Igår inleddes en av sommarens glädjor: Sommar i P1. Och den som inledde gjorde det med den äran. Timbuktu, Jason Diakité, talade så att det gjorde ont av både insikt och hopp.

Jag behöver Jason, i mitt ansvar som förälder till ett svart barn. I mitt ansvar som människa. Ingen enda människa borde tillåta att andra talar nedsättande om människor utifrån sånt som de själva inte kunnat påverka; hudfärg, sexuell läggning, funktionsnedsättning, ursprung. Ingen borde. Många gör det. Skämtar nedsättande om svarta, bögar och muslimer. Använder diagnoser för att beskriva eller skoja till det. Det stör mig när människor beskriver sin glömska som Alzheimer light eller personlighetsdrag som ADHD när de helt saknar erfarenhet av de sjukdomarna. Det kan vara OK att skämta om sig själv, men i vissa lägen är det allt annat än uppbyggligt. Som när normalviktiga inför överviktiga kallar sig själva feta. Som när svarta kallar sig själva n-ordet. Det legitimerar vita som talar nedsättande om svarta att fortsätta göra det.

Nu svävade jag visst iväg. Det jag ville säga var bara: lyssna på Jason i Sommar!

Och så kan jag skicka med en av de nyare dikterna. Förutom på Ekhemmanet på Facebook har jag börjat testa att lägga upp lite också på Instagram. Än har jag inte sett att det ger fler läsare, men så fattar jag inte riktigt hur hashtags ska användas. 😉

För fem år sedan vaknade vi på midsommarafton och reste genom nairobitrafiken till tredje domstolsbesöket. Där fick vi det judgement som gjorde oss till den familj vi skulle vara. Och är. Det var en GLAD midsommar, om än med sorgkanter av andra skäl. Och livet har även fortsättningsvis kantats av sorger och besvärligheter. Men vi har varandra. Det är det största.

”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”

Jag önskar just dig kärlek idag. I vilken form den än vill komma; kärleken i att veta sitt eget värde, att höra samman med någon, att äga vänskap, att kunna ge av sig själv, att våga tro att du är älskad av Gud och att det finns mer kärlek som väntar bakom livets nästa hörn.

Glad midsommar!

Efter två dagar med (ovanligt givande) läkarbesök och ofrånkomliga promenader i sjukhuskorridorer är kroppen värkig och huvudet mer grötigt än vanligt. Men jag har noterat att mina ögon alltid är känsliga för gröt. När det blir för mycket av något så orkar jag inte sålla ut vetet bland agnarna, och det myckna ger en stress över att inte hinna eller orka se, höra och bemöta.

Om många personer delar med sig av samma sak i flödet på sociala medier.
Om en person delar med sig av för många saker på kort tid.
Om det innan jag hinner svara kommer för många SMS eller mejl från samma person.
Om samma ord förekommer för många gånger i rad (fotboll, GMO, gluten fyller en del av flödena nu).
Om samma person säger för många ord på kort tid.

Allt det blir till gröt för mig, och jag varken orkar eller ids ta till mig. Så om du vill att just jag ska smaka, laga inte gröt. Laga hellre en koncentrerad och energirik liten kaka.

Jag misstänker att fler är som jag i detta, att det är svårt att få syn på det väsentliga om det kommer mycket information. Och jag tror det kan vara så oavsett om hjärnan är mer eller mindre uttröttningsbenägen. Så jag, som är ordrik själv, övar mig också på att fatta mig kortare och sparsammare. Det kanske inte märks. Men jag övar. Kanske innebär det färre blogginlägg och statusuppdateringar. Kanske innebär det ökat fokus på det som väl görs. Kanske ökad förmåga av att njuta av musik och litteratur trots hjärntröttma. Jag njuter av jazziga toner, som dessa som Barbro Hörberg bjöd på tre år innan hon dog.

När själen vill ut, upp, iväg och kroppen behöver ligga stilla gäller det att hitta sånt som håller en lite fången. Idag, när gårdagens utflykt gör sig påmind, varvar jag mellan att läsa om en väns fantastiska romanmanus och att se om teveserien Tre kronor.

Jag älskade den serien när den gick i TV4 i den kanalens barndom. Tänk att det bara fanns två tevekanaler under mina första år som vuxen. Eller åtminstone myndig. Vuxen blir jag nog aldrig. Och som den ungdom jag är älskar jag fortfarande Tre kronor. Den går att se gratis på Swefilmer som så mycket annat. Om nätet funkar. Här är det rätt uselt på eftermiddagarna, så det blir lite hackigt tittande. I pauserna passar jag på att skriva blogginlägg eller blundvila. Förmodligen är det det sistnämnda jag borde göra hela dagen. Men det är ju så vansinnigt tråkigt när det inte händer något.

Det finns många stunder att njuta av, och jag gör det så gott jag kan, även om nuet kan störas både av sorg över det som inte är som det var förr och oro för det som ska komma. På andra sidan sommaren. Utförsäkringsvånda och höstförsämringstankar. Och det innan sommarförbättringen ens har kommit. Onödigt kan nån tycka. Men jag vill ta våndorna på allvar en stund för att sen kunna njuta av att nu är nu. Och just nu finns det extra glädjor och nytt hopp insprängt i alla långa timmar på febersoffan.

Trädgårdens vildvuxna skönhet som någon stund om dagen kan njutas horisontalt i parasollets skugga.

Hopp. Bokstavligt talat.

Frukter och bär som ger sommar i gommen.

Och den goda smaken av era fina hälsningar till mig här. Tack för dem!

Så kom Nationaldagen. Den tredje som sjuk och fyra år sen vi fick fira vår sons svenska medborgarskap vid ceremonin i stan. Sundsvall sägs ha Sveriges största nationaldagsfirande, och igår skulle en av mina favoritartister uppträda på scen. Då menar jag inte sundsvallske Idolvinnaren utan sundsvallsfödda Anna Stadling, som också får fira att hennes barn blivit deras och därmed svensk.

Jag tvekade länge men så blev det ändå en tur till stan och premiärtur i min rullstol. Käre maken körde och agerade huvudstöd och jag fick krama många jag kände, vifta med flaggor och höra Anna sjunga.

Det var förvånansvärt odramatiskt att åka rullstol. Dock väldigt mycket folk, ljud (trots öronproppar) och stark sol (trots solglasögon och solhatt) – så ett par timmar borta från sjukstugan räckte. Jag mår inte bra idag, men heller inte direkt sämre än igår, så kanske jag klarade mig från storkrasch. Det känns som att jag borde vara tacksam över att kunna komma ut, men ärligt talat är jag mest less över att en sån simpel grej ska kännas så slitsam för kroppen. Konsertnjutningen var inte så euforisk som den skulle ha varit med en frisk kropp som tål utfärder.

Väl hemma blev det några dunkla vilotimmar och sen familjemiddag i sommarskön trädgård. Det var det lättare att njuta fullt ut av. Liggandes i baden baden med tröttfötterna i naturen.

Det är juni.
De orden fyller mig med hopp som ännu inte är verklighet. Om min sjukdom följer sitt årsmönster så kommer jag att börja bli en smula piggare vid midsommar och sen sakta, sakta kunna öka på de ickeliggande stunderna och de promenerade metrarna.
Cecilia, höstmänniskan, har blivit en sommarfantast. Så pass att jag går omkring och nynnar Gessle.

Nynnar och hoppas och förtvivlar. Igår var det extra tungt att vara sjuk. Tack för att ni såg det och för varma hälsningar. Jag kände mig så nere att jag stod beredd att räcka sjukdomen långfingret och ta mig ut på en promenad för att försöka få frustrationen ur kroppen. Men eftersom det inte går att straffa sjukdomen utan att själv drabbas hejdade jag mig. Det är fem månader sedan jag tog något som kan likna en promenad. Det måste gå att få frustration ur kroppen på andra sätt. Spela spel med barnen och drömma om hur fantastisk semestern ska bli. Se på Biggest loser och försöka vara nöjd med att jag kunnat gå ner några kilo trots att jag älskar att äta och inte kan motionera alls.

Idag har jag åter träffat den psykolog som jag fått remiss till tack vare att jag tydligt uttryckte mitt behov av verktyg att kunna hantera den här situationen (och ibland frustrationen). Det är en förmån att få möta någon som kan de frågor som intresserar mig så mycket: hur vi – och i synnerhet jag – fungerar och varför det är som det är med tankar och känslor.

Sjukhuset är dock en utmaning för sjuka människor. Centralreception, långtbortaparkering och parkeringsgarage med minimala rutor. Men jag löste det på ett nytt sätt.

Med en sån här lapp i rutan parkerade jag otillåtet nära entrén och körde sen till garaget och parkerade precis vid den hiss som leder till rätt mottagning. Jag blev förstås utmattningshuvudvärkad av bilkörning och möte, men jag fick åka på egen hand precis som jag ville och behövde. Och dessutom orkade jag kliva ur bilen på vägen hem och köpa lunch. Fastedag av det lyxigare slaget idag.

Jag brukar säga att jag önskar se så många fler nyanser av andra människors liv än det ytliga och lättsamma. I mitt nyhetsflöde på Facebook ser jag just nu många nyanser, men inte av känslor och upplevelser utan av åsikter om vad som är sant och rätt.

Många har sett Uppdrag granskning om präster som erbjudit homosexuella förbön för att bli heterosexuella. Jag har inte sett programmet eftersom jag av princip inte ser såna program. Såna som liksom Uppdrag granskning och Kalla fakta tycks välja en specifik vinkel och leta belägg för just den, i tunnelseende. Nu senast genom att söka upp utvalda präster vars ståndpunkt de redan kände till och föra dem bakom ljuset med dold kamera i en själavårdssituation.

I ena diket av mitt flöde vill människor gå ur Svenska kyrkan för att några präster är övertygade om att homosexuellt liv inte är förenligt med kristen tro. I andra diket vill människor gå ur Svenska kyrkan för att inte alla kyrkans företrädare tycker som de fuskfilmade prästerna.

Jag blir frustrerad över båda tolkningarna och är sugen på att skriva både det ena och det andra, men jag låter bli. Där. Här kan jag säga att jag tycker att båda sidor förvanskar och låter bli att se hela bilden. Jag kan såklart inte heller se hela bilden, men vet att jag:
1. Inte tycker om att människors vilja att vara stöd till en människa i kris ska utnyttjas och hängas ut.
2. Tror på en Gud som inte vill bota homosexualitet. Eller vill bota det lika lite som Han (eller kanske Hen eftersom både man och kvinna är skapade till Guds avbild) vill bota vänsterhänthet. Inte alls med andra ord.

Det sprids rubriker om att vi vill göra Gud ”politiskt korrekt” vi som tror att Gud vill välsigna ett homosexuellt par som lever tillsammans i trohet och kärlek. Återigen detta uttryck som ett skällsord för människor som inte (tror att Gud) gör skillnad på människor. Det handlar inte om att vara politisk, det handlar om skapelsesyn, gudssyn och bibeltolkning. Och, får jag en känsla av, även människosyn. Jag har försökt diskutera den här frågan med kristna kompisar som inte alls tror som jag i punkt 2 ovan, men jag har slutat. Vi kan inte förstå varandra. Vi tolkar Bibeln olika och ser olika på allt som rör homosexualitet kopplat till kristen tro. Jag förstår inte hur någon kan vilja ägna så mycket tid åt gränsdragning istället för kärnan. De förstår inte hur kristna människor kan vilja ägna så mycket tid åt att diskutera HBTQ-frågor istället för kärnan. Vi kommer inte förstå varandra. Så jag diskuterar sällan och kommenterar inte i någon av dikesrenarna. Jag skriver dikter istället.