Tänk dig att en grupp kändisar klär ut och sminkar upp sina friska barn för att det ska se ut som att de har cancer. Sen används bilderna för att beveka givare att skänka pengar till cancerforskning.
Hur verkar det upplägget?
Respektfullt mot cancersjuka barn och deras familjer?
Respektfullt mot kändisarnas barn?

Nej. Jag tycker inte det.

Ändå är det just en sån reklamkampanj som SOS Barnbyar har dragit igång, om vi ska tro kvällstidningen. Och det ska vi väl. Ibland.

Jag har också tidigare reagerat starkt på SOS Barnbyars oempatiska sätt att samla in pengar. Det här gör mig inte mindre beslutsam att inte stödja den organisationen. Det måste gå att engagera givare utan att trampa på dem man säger sig vilja hjälpa. Utan att dela upp världen i vi och dom. Utan att klä ut eller lägga ut barn. Just Barncancerfonden lyckas med det, och jag skulle önska att biståndsorganisationer tog efter.

Kontrollfrågan ”Vilka signaler ger detta?” skulle kunna användas betydligt oftare. Inte minst i reklamsammanhang. Men inte bara. Det handlar inte bara om SOS Barnbyar. Det handlar om hur jag och du talar om varandra, och om människor som kommer från eller lever i andra sammanhang än vi själva.

Rösta du med! På söndag eller i förhand.
Valet är ditt! Låt Europa vara vårt!

Låna gärna Ekhemmanets bild om du vill peppa andra att rösta. Och vill du förbereda ditt val på ett underhållande sätt rekommenderar jag Kodjos kval i SVT. Så bra! Och så tydligt vilket parti som inte borde få en enda röst. Pinsamt SD. Pinsamt Sverige hur många som stöder ett parti med så löst, människofientligt och oprofessionellt fundament.

Många bilder, lite text. Trött. Inte sämre i min sjukdom, snarare tvärtom. Jag börjar ana våren i kroppen. Glimtar av en mikroskopisk förbättring. Inte hela tiden, men då och då. I små, små portioner. Lindrigare huvudvärk, stunder av kraft, en känsla av att kroppen börjar nosa på verklig återhämtning. De två tidigare åren har jag trott att ”nu är jag på väg att bli frisk” och därmed gått över mina gränser och sen kraschat. Nu vet jag att det inte är fråga om att plötsligt bli frisk. Jag tror på att bli frisk, men kan inte lura mig ännu en sommar att det ska ske så fort. Det kan ta decennier. Men sommaren och värmen är bra för den här kroppen. Så jag ska leva i nuet och njuta av det så mycket jag kan.

Solen och värmen.
Blommorna på gården.
Katten som gläds åt sällskap.

Också jag gläds. Över vänner som idag givit mig välbehövlig hjälp med olika saker. Över sommarhopp och egen trädgård. Men jag sörjer att inte kunna vara med på återträffar på annan ort den här helgen. Att behöva tacka nej till världens trevligaste middag för att ha kraft kvar till att duscha och sen hitta tillbaka till lindrigare värk.

På teven rullar en film jag såg som sjuttonåring. Himmel över Berlin. Jag älskade den då, och gör det än. Men är lite för trött för att se hela. Så jag går och sover snart för att kunna njuta av himmeln över mig själv. Den syns extra bra genom köksfönstret nu, eftersom vännen som kom på besök putsade. Fantastisk gåva när en i familjen är sjuk och en knappt hinner vara hemma. Tacksam för den gåvan och för alla fina kommentarer här. Tack!

Idag läser jag. Läser och samlar kraft inför en helg i glädje, samvaro och kroppslig utmaning. Vårt första längtansbarn ska konfirmeras. Jag minns, inte som igår men nästan som i förrgår, när hon var två veckor gammal och en vän ringde och ville komma. ”Så jag får se henne innan hon ska konfirmeras.” Nu är vi just där. Det är hisnande. Och tårarna kommer ofta till boken jag läser. Jag ska berätta mer om den en annan dag.

Flera böcker väntar. Gåvor alla tre. Från en låtsaskompis, en bloggvän och ett jag. Klaras bok är min gåva till mig. När jag läser den gläds jag också över att kärleken kom tidigt och stannade i mitt liv. Idag är det 23 år sedan vi förlovade oss. In sickness and in health.

Det sjuka livet är ett isolerat liv. Det är många som tänker på mig dagligen, men få människor som passerar min febersoffa rent fysiskt. Det är jag tacksam för, eftersom stillheten är nödvändig för att inte sjukdomen ska isolera ännu mer. Nödvändig men inte alltid önskvärd.

Ett sätt att fly ur isoleringen är att besöka cybervärlden, som till skillnad från den fysiska världen är lätt att nå också så här. På rygg med minimala handrörelser.

Ett annat sätt är att dagdrömma. Jag övar mig i den konsten. Istället för att ligga ner i tanken under meditationer, springer jag på drömmarnas strand. Med frisk kropp och starka steg. Istället för att rota fram något ätbart ur kylen eller frysen till lunch (igår knäck och tomater!) som jag äter liggande i smutsigt hår, så drömmer jag om måltider vid vackert dukade bord. Med människor som jag drömmer om att få tala med i verkligheten.

Det har hänt några gånger att jag har haft såna drömska samtal som sömnmedicin, just innan jag somnat och sedan har samtalet fortsatt i drömmen med de här människorna som berör mig fastän jag inte känner dem. En omskrivning för kändisar.

Jag har tänkt på måltider (som jag sett ett par gånger i SVT:s Gokväll) där alla mina låtsaskompisar finns med. Personer som talar, agerar, skriver eller sjunger på ett sätt som gör att jag skulle vilja samtala på djupet med dem. Denna veckan har två av mina drömmars måltidskamrater dykt upp i min vakna verklighet. På riktigt. I måndags fick jag ett svar på ett tackbrev till en av mina textförfattarförebilder. Och inte bara ett svar, utan ett (breathtaking) omdöme om mitt eget författande. Obeskrivlig lycka. Nummer ett. För igår kom nämligen nummer två. En gammal vän som arbetar på SVT visste att jag tycker så mycket om programledaren till Babel. Ett litteraturprogram som får mig att känna mig som ett levande, vilande författarämne fastän romantexterna nu legat i dvala så länge. Den här vännen hade ordnat en fantastisk gåva från denna min låtsaskompis Jessika Gedin. En bok och ett personligt brev, omtänksamt och poetiskt formulerat. Boken hörde jag talas om i senaste avsnittet av programmet. Nu fick jag den. En sån otrolig gåva! Från vännen jag känner, och från en av låtsasvännerna vid mina drömmars måltid.

Det var måndag och tisdag. Ni må tro att jag har förväntningar på resten av veckan. Det mest rimliga vore att Nelson Mandela, Sarah Dawn Finer eller Tomas Sjödin ringer på dörren vilken sekund som helst.

Jag vill resa till USA. Har aldrig varit där och vet så mycket jag skulle vilja uppleva. Längtan ännu större, ännu omöjligare nu som sjuk. Jag vill vara frisk nog att vandra runt i New York, sitta på caféer och skriva roman, gå på jazzklubbar och känna mig som en skapande själ på rätt plats.

Men som det är nu får jag avstå till och med jazzkonsert i min egen stad. Mår sämre av allt som inte är tyst vila, och önskar allt annat än tyst vila.

Så jag försöker stilla längtan, nu när jag är ensam hemma en stund, på det där sättet som får folk att tro att jag är så positiv och stark. Streamar Grey’s Anatomy utan textremsa, dricker gocider från ICA och knaprar nötter. En sån här bild går inte att lägga på Facebook. Då tror folk att allt är muntert och tummen upp.

Det går utför med bloggen. Jag fotar min otroligt händelserika vardag (ironi) och tänker på allt jag ska skriva. Sen händer inget mer.

Igår frestade ett sjukhusbesök rejält på orken (särskilt som bilen framför tog sista platsen nära entrén…), och ändå tog jag tag i en tvätthög och diskmaskin så fort jag vaknade. Dumt. Det berättar både kroppen och termometern nu. Men så svårt att hushålla med kraften när så mycket vill bli gjort.

Nu försöker jag hålla mig still och hejda symptomen med stillhet och en teveserie. Våra vänners liv. Återseendets glädje. Kul att SVT har lagt ut den på SVT Play. Det enda jag reagerar på är det helvita intrycket. Knappt nån statist med en mörkare nyans på huden. Intressant när regissören inte är svensk från födseln.

Jag ligger här och mår som en kratta. Men jag är i alla fall ovanligt snygg. Lyckades hitta mig ett par höga stödstrumpor för att lindra överansträngningsvärken mer än med knähöga. Det var tjusiga grejer minsann. Så pass att det var läge med klänning.

Det är så mycket jag vill skriva om och reflektera över, men jag låter ofta bli för att spara på kraften. Den dyrbara. Säger därför ett gemensamt tack här för alla fina hälsningar. Tack!

Efter packning och en mils bilkörning i sakta mak kom jag och katten hem till vårt hus igår när övriga familjemedlemmar gjorde huvudstaden. Både jag och kissen jamade motvilligt över att lämna havet, men väl hemma var båda nöjda. Försommaren hade exploderat och kroppen (om än febrigare av bytamiljöbestyren) fylls av hopp. Så idag kunde jag omöjligt låta bli att inta frukosten ute. Solstolen är förvisso bakåtlutad, men huvudet ropar ändå ganska snart efter horisontalläge. Men jag kunde inte förmå mig. Fågelkvitter, vårdoft, syrenblad och blomsterglädje. Men när solen började nå mig mellan nyutslagna björkblad tog jag mig samman och gick in. Med mig har jag Sarah. Borde det inte finnas en kategori i den här bloggen som heter SDF? Jag skriver ju så ofta om henne. Men nu finns verkligen anledning. En ny låt. Så fantastisk. Och ja, jag vill resa mig upp. Vill välkomna en ny sommar och tro att den precis som tidigare somrar ska bidra till läkning i kroppen, så att jag får kraft att resa mig mer. Tills dess kommer jag, som i texten, åtminstone fortsätta höja min röst i frågor där det behövs. Men varsamt så kraften räcker.

Medan familjen är hemma och pysslar ligger jag kvar i tystnaden på favoritplatsen vid havet. Jag skulle gärna titta på horisonten och höra vågakvalpet hela dagarna, men får begränsa mig till nån kvart om dagen eftersom sjukdomen tycks göra kroppen så känslig just nu. För ljus, rörelse och rörelse.
Fast tittar ut gör jag förstås ibland.

Och ibland tittar nån in.

Det är lite för kallt ute, men jag avslutar ändå dagen där jag inledde den: påpälsad i en vilstol under bar himmel. Havet skymtar en bit bort, påskdagen finns bakom hörnet och bortom den en hopp om sommar och en kropp som ska orka och klara mer, värka och febra mindre.

Just som några tårar gav sig tillkänna över att livet är som det är, så ofriskt, så började Laleh sjunga Vårens första dag. Nånstans där bor hoppet, nånstans i denna natt, i denna sång, i fåglarna som sjunger vårsånger i träden som vakar över mig.