Någon som, liksom jag, har famnen full med fantastiska vänner och världens bästa familj borde ju inte behöva skaffa sig en låtsaskompis som jag tänker på så ofta att hon dyker upp i vänskapliga samtal i drömmarna. Men det är något så oemotståndligt med Sarah Dawn Finer, som gick mig förbi ända tills hon började sjunga på svenska. Då drabbade hon mig med en styrka som var en kombination mellan en ornitologs lycka över en unik fågel, en läsares häpnad över hur rätt poeten träffat och en fjortis bultande hjärta över en artist som inte har en aning om vem fjortisen är men ändå känns som en vän.

Texten från Sarahs sida här ovan berättar om varför jag tycker så mycket om denna, för mig egentligen okända person. Jag känner ju bara hennes scenkaraktär, om än rätt väl vid det här laget. 😉 Tacket till oss som följer med på vägen är skrivet på just ett sånt sätt som går rakt in i hjärtat på mig. Samma sak med konsertprat och intervjuer. Och sångerna, fastän de inte handlar om mitt liv, kryper in under huden så att jag vill både gråta och jubla. När plattan Sanningen kommer om natten kom, hade jag varit sjuk i ett knappt halvår. Det var många under den tiden som lovade mig hälsa, utan att ha en aning om vad jag hade drabbats av. ”Men det är klart att du är frisk till jul!” ”Oroa dig inte, snart kommer du ta dina långpromenader igen!”. På samma sätt som den som väntar på kärlek eller längtar efter att bli förälder, blir lovade livskamrat eller barn bara de slappnar av eller slutar tänka på saken.

Jag förstår att det ligger en önskan att ge uppmuntran bakom såna löften, men jag kan inte med bästa vilja förstå varför människor så ofta vill uppmuntra genom att lova sånt som de inte vet något om. Sånt som ingen människa kan lova. Därför älskar jag låten ”Lova mig ingenting”. Den handlar inte om brusten kärlek för mig. Den handlar om att livet är som det är, ibland brustet, och att det är just i det jag behöver ta avstamp. Jag kan och vill hoppas på att det som inte är som det ska kommer att förändras, men kan aldrig lova, förutsätta eller veta.

Så lova mig ingenting, men var med mig i det som är, på det sätt som jag vill vara med där du är.

Men jag kan lova att jag kommer fortsätta att söka mig till Sarah Dawn Finer och hennes musik, fortsätta önska henne allt gott som om hon vore en vän – och fortsätta bete mig som en fjortis. Som nu när jag läser kartboken och sommarens turnéplan parallellt. Synd bara att jag har slutat prenumerera på Lilla Fridolf. Där kunde man ju önska sig en vaken träff med sin idol. 😉

——————————————————————-

En vårigt lyxig ensamlunch.

Tårögd av rörande filmer brukar jag bli, ju äldre och ju febrigare desto fler tårar, men jag brukar inte bli rörd av matprogram. Tills nu. Tårarna rinner framför Sveriges yngsta mästerkock. Så underbart att höra dessa unga matlagare beskriva lyckan med matlagning. Jag känner igen den glädjen, även om jag var betydligt äldre när jag började laga (god) mat.

Fantastiska barn! Ljuvliga matlycka!

Och en extra lycka är det förstås med mat efter veckans andra halvfastedag. Fjärde veckan avklarad, och ännu har inte mina mitokondrier fått sprutt i sin energiproduktion. Däremot går jag ner i vikt, vilket är enormt välbehövligt för en redan från början tjock kropp som är för sjuk för all slags motion. Så när tillfriskningen uteblir jag får glädja mig åt ”biverkningen” av den här delen av måbättreexperimentet.

Jag gläder mig också åt era fina och eftertänksamma hälsningar. Tack!

Förra helgens enkla och goda köttillbehör.

…och bort från allt det där som knappt kostar något i vanliga, friska liv, men som kan kännas så kravfyllt för en kraftlös kropp.

Stänga telefonen, låta bli att läsa mejlen, inte svara på kommentarer (som jag ändå vill tacka för) och blunda för det som inte är som det ska. Onyttan. Ovissheten. Orättvisan. Ovården.

Öppna öronen för tystnaden, för musiken som bär och för Gudsvindens ljudlösa viskning. Öppna ögonen för de gåvor som fyller mina händer, min värld och mitt hjärta.

Som orden ”Det är tack vare du, mamma, som jag har lärt mig knyta!”

Tack vare jag.

Majblommor säljs för en god sak och är del i en anrik historia. Det är fint, förstås. Men jag har kommit att känna obehag för dem. För tredje året i rad ligger jag sjuk i majblommetid och kan konstatera att vårt hus är det hus som alla traktens barn går till. Det ringer oavbrutet på dörren, vilket är ett stort problem då jag behöver tänka till varje gång jag reser mig ur soffan eftersom en sån sak tar väldigt mycket kraft från en sjuk kropp. Efter fjärde ringningen på dörrklockan kom jag kom på en lösning. Ut med batterierna.

Det är oerhört stressande att försöka ignorera ringklockan, men nu kan den inte ringa mer. Återstår att se hur stressande det är med intensiva dörrknackningar istället. Och så återstår att försöka undervisa vår familjs blomförsäljare (japp, i år har vi också en sån…) i att bara ringa på en gång och säga tack och hej så fort någon säger att de redan har köpt. Vilket väl alla kommer att göra eftersom barnen som går på en annan skola redan är ute och säljer. Men jag kommer ju köpa, och kanske ska informera de övriga försäljarna genom att (be någon) tapetsera hela husfasaden med blommor innan jag sätter i batterierna igen.

Våren kom av sig och jag blev kall och en aning missmodig. Inte så mycket av vädret som av att råka på en bild som jag tog dagen innan mitt hälsoliv delades in i ett före och ett efter.

Snöns comeback går det inte att göra något åt, men den övriga kylan flydde undan när barnen hjälptes åt att tända den brasa jag önskade.

En eldstad. Så mycket livskvalitet den bjuder på. Nu när jag hittar fler och fler fördelar med sommaren så kvarstår dock den stora nackdelen att elden inte behövs när solen vägrar gå ner. Varken i form av brasa eller av levande ljus. Så jag suger in värmen nu och sparar bilden på näthinnan. Bilden av levande eld.

Vi kom iväg. Ett drygt dygn på resa. Vila, vilja och värktabletter som plåster på både kronisk och tillfälliga åkommor. Ett avbrott i det vanliga livet. Möten med vänner, kultur och historia. Vår egen och världens.

En bilpaus på en plats som bär på Sveriges och vårt äktenskaps historia. Vi parkerade alldeles nära och satte oss på den bänk där vi blev fotograferade av min skickliga kusin på vår bröllopsdag för snart 22 år sedan. Nu kunde vi sitta på samma bänk med de barn som förgyller livet och äktenskapet. De barn som jag under en lång tid var rädd att vi aldrig skulle få. Men de finns. Med oss. Och kunde, med mig kvar på bröllopsbänken, traska upp på Gamla Uppsala Högar, som vi promenerade så ofta på och kring då för två decennier sedan.

Därefter var det tid för mig och femtonåringen att tillsammans med några vänner njuta en av hennes födelsedagspresenter. En gåva given också till mig. Cabaret på Uppsala Stadsteater, med världens bästa Sarah Dawn Finer – och en mycket professionell ensemble över huvud taget. Jag hade förstås sett till att boka platser nära. Så nära att rekvisitan var mitt ibland oss, och kunde ge mitt huvud vila i pausen (efter nån timme på en skraltig teaterstol utan omtanke om en sliten kropp). Så nära att pengarna från ”Money makes the world go round” ramlade rätt ner i knäna på oss. Så nära att såväl skådespelarnas ansiktsuttryck som en del intima delar syntes väl.

Det var en del intima delar och scener eftersom den anrika berättelsen handlar om en nattklubb i det ocensurerade Berlin strax före andra världakriget. Under vissa delar av de sexfrimodiga numren tänkte jag ”oj så modigt av en stadsteater att jobba så här fritt” under andra delar tänkte jag ”en till sång om sex, nu räcker det väl”. För trots att alla nummer var oerhört skickligt koreograferade och framförda så skulle jag gärna ha sett mer om den kärnfulla berättelse som andra akten mer fokuserade på. Berättelsen om hur nazismen använde moral som vapen och tog sig rätten att – med betydligt värre vapen – släcka så många människoliv. Att förinta de personer som beroende på ursprung, sexuell läggning eller livsstil inte levde upp till kraven.

Den berättelsen fanns där. Genialiskt berättad, utsökt framförd och gåshudsbringande sjungen. Så stark är den berättelsen, och de ekon den ger i det som sker i världen idag, att jag skulle ha velat grotta ner mig mer i den än i nattklubbsgestaltandet. Men trots det var det en fantastisk upplevelse. Jag fick glädjas, rysa, grubbla och gråta. Och sitta några meter från den alltid så imponerande Sarah Dawn Finer. 🙂 Bara en sån sak.

Fredagsmiddagen med familjen blev till en av de bästa sorternas middagar under förvåren. Ett samtal om vad vi vill göra i sommar. Goda smaker i munnen, kartbok på bordet, gamla (men för oss nya) husvagnen som skimrar utanför fönstret och drömmar om ett friskare liv. Ett liv som tack vare sommarvärme inte enbart tillbringas i sängen. Men just nu är livet precis så. Sjuk men outsägligt tacksam. Jag är någons fru, jag är mamma till jordens mest fantastiska barn och jag behöver en ny säng,

Fina bloggen Att vara någons fru, som jag kikat in hos då och då, har en härlig tävling där vinsten är precis vad vi behöver: en kontinentalsäng från Stjärnbädden som Sleepo levererar. En lockande skapelse som skulle ge guldkant åt det liggande livet. Det är motiveringen till varför jag skulle vilja vinna; eftersom livet som sjuk är ett liv i sängläge önskar jag en säng som håller både dag och natt. Som skjutsar mig som ett tryggt skepp in i sömnen, in i den hoppfulla sommaren, och ger mig stöd och glädje till dess att jag är en friskare fru och mamma igen. Och många år därefter!

Bild lånad från Stjärnbädden.

Det vore fantastiskt att vinna denna vackra säng! Du som bloggar hinner också delta i tävlingen, läs här hur du i så fall gör.

Sedan vi blev fyra i familjen, och fick vår yngsta skatt i Kenya har vi sovit nära, nära. Nu börjar han så smått bli redo för ett större rum en bit från föräldrarnas, och vi ska långsamt byta rum. Jag och käre maken flyttar in i ett trångt sovrum för att ge plats till både lek och sömn i ett större rum för sonen. I trygg närhet till storasyster. Halva vår säng ska få bli hans, och vi har tänkt att köpa en ny till oss. Något betydligt enklare än juvelen Safir från Sleepo/Stjärnbädden. Men tänk om jag skulle vinna en stjärnbädd! En ny plats att vila i både dag och natt. En ny plats att vara någons fru i. En ny plats att drömma i. Om sköna semestrar och ett friskare liv.

Och oavsett om jag vinner eller ej så fick jag en högvinst i postlådan häromdagen. Ett gott paket av en god vän. Med bland annat ett örngott som jag slumrat extra gott på.

Efter att ha haft ett vredesutbrott över vårt usla nät (Tre:s mobila bredband, opålitligt så det smäller om det/mig när man bor här) får jag brista ut i eufori över andra delar av internetteriet. Eftersom teköparen blev rejält krasslig kom jag på att kolla om en av två favoritproducenter hade en webbshop. De hade de. Brunkullan. Jag beställde igår. Idag kom paketet! WOW liksom! Jämtland rules! Gotländska Kränku som är den andra favoriten har också en webbshop, men vill ha in pengarna på ett bankkonto innan de skickar beställningen. Det tar med andra ord mycket mer än ett dygn att få te därifrån. Dessutom är de ett föredöme när det gäller bilderna på teförpackningarna.

I förrgår shoppade jag med min dotter. Inte i butik som både jag och hon längtar efter att jag ska orka, men via Zaras webbshop. Idag ringde en DHL-pojke på hemma hos oss och levererade! Otroligt! Jag gillar det här att handla en eller två saker, går lätt och tar inte så mycket kraft. Ellosbeställningarna en gång om året tar däremot flera dagar och en hel del trötthet att göra eftersom jag måste kolla igenom alla superfynd innan jag klickar på Köp. 😉

Jag har också en webbshop. Den är använd högst två gånger, (möjligtvis beroende på att den är otympligare än Bokus och Adlibris och att varan är så ointressant för den stora skaran internetshoppare). Vem vet, kanske du kommer använda den innan det växer mossa på den.

Förutom webbhandelseufori så är jag tillfreds med just nu rent generellt. Melody Gardot sjunger mig och maken fredagsnöjda, en väldoftande gryta puttrar länge på spisen intill kökssoffan, familjen tillfrisknar och det tycks som att helgens efterlängtade upplevelse ska gå att infria.

Så har vi äntligen sett The Butler, de tre av oss i familjen som har åldern inne.

Jag har haft ett märkligt motstånd för den filmen av den enda anledningen att en person som sett den beskrev den som en film ”om en n***r som var butler till en massa presidenter”. Jag lät det inte passera och lyckades på ett vänligt sätt poängtera att hen kanske menade en svart man som var butler. Däremot lyckades jag nog inte släppa associationen mellan n-ordsallergin och denna film eftersom jag inte har sett till att se den. Förrän nu.

Det är en otroligt välgjord film som fick både mig och nuvarande Mr President att fälla tårar över hur svarta har behandlats, och fortfarande gör. Den här galenskapen övergår mitt förstånd. Särskilt när Ku Klux Klan och apartheid dyker upp. Så nyss. Så nära i tid, och närvarande i nutid att det är omöjligt att förstå och så svårt att beskriva för vårt yngsta barn. Det enda jag kan beskriva det som är just galenskap. Att människor har varit och är så dumma att de tror att människor är olika mycket värda beroende på vilken hudfärg de har. Det handlar inte om rädsla för det främmande, det handlar om förtryck och galenskap. Därför är Obama en så viktig symbol för att det är, eller åtminstone behöver vara, nya tider nu.

En en tidig bild på vår yngste kärlek, tagen i hans och presidentens, på olika sätt men ändå gemensamma ursprungsland

Är det nån av er (kanske nån bland de tysta läsarna) här som ägnat sig åt periodisk fasta, 5:2, halvfasta, 16:8 – eller vad ni vill kalla det? Kände ni några mirakelexplosioner i era mitokondrier? Jag vill se att det händer NU! Att celler repareras och att jag ska orka mer. Kanske att jag är 0,5 promille mindre ortostatiskt intolerant och utmattad sen jag började femtvåa, men jag tror att det bara beror på att jag har gått från att duscha två gånger i veckan till bara en. Jisses vad pigg jag skulle bli om jag slutade borsta tänderna, byta kläder och (katt)tvätta mig. 😉

Idag är det fastedag nummer sex och jag längtar som vanligt bara efter att den ska ta slut. Jag är inte speciellt hungrig de här dagarna men jag tycker det är så tråkigt. Förmodligen vore det roligare om jag vore frisk och kunde njuta av otrolig pigghet och långpromenader. Men nu är det som det är, och det är svårt att veta om jag kommer bli minsta lilla mindre sjuk av det här. Men imorgon kan jag äta vanliga måltider igen. Under fastedagarna är jag galet sugen på alla möjliga onyttigheter, men när de vanliga dagarna kommer är suget inte detsamma, och så orkar jag ju ändå inte åka och handla. Som tur är.

Kvinnor rekommenderas hålla sig runt 500 kalorier under en (halv)fastedag. Det räcker till tio liter buljong, eller 1,3 kilo morötter, eller 15 liter bladspenat.
Alternativt till en stor mjukglass med kolasås och strössel, eller ett stort glas rött och en stor bit parmesan, eller ett hekto chips, eller en portion lasagne.
Dagar som denna är det mest sånt jag tänker på, men mest sånt här som jag tillåter mig. Mina celler och kärl jublar två dagar i veckan.
Hoppas jag.